”Vi har gjort det förr” var den klämkäcka rubriken på Ingrid Lomfors anförande under mötet ”Sverige tillsammans” på Münchenbryggeriet i Stockholm hösten 2015, då följande ord stod uppförstorade på väggen bakom henne:

1. Invandring är inget nytt.
2. Vi är alla en konsekvens av invandring.
3. Det finns ingen inhemsk svensk kultur.

Mycket har sagts och skrivits om det sista påståendet, att det inte finns någon inhemsk svensk kultur. Själv har jag skrivit en nästan fem hundra sidor tjock bok för att motbevisa påståendet. Men det finns anledning att skärskåda också de andra delarna av Lomfors påståenden.

Givetvis är det sant att invandring inte är något nytt och att vi alla är en konsekvens av invandring, men den bästa formen av lögn har alltid varit sanningen. I forntiden var Sverige obeboeligt eftersom det var täckt av is, så självklart är vi alla en konsekvens av invandring. Och självfallet har i alla tider främlingar sökt sig till vårt land och bosatt sig. Ändå är det en ren lögn att påstå att ”vi har gjort det förr”. Det har vi nämligen inte alls. I äldre tider fick invandrare klara sig bäst de kunde, vilket de ofta kunde väldigt bra, men någon hjälp från stat och kommun hade de inte att påräkna. Detta verkade så dämpande på invandringen att man fram till första världskriget under lång tid hade öppna gränser.

Dessutom är det så att mängden spelar roll. Länge var det tabu i svensk politik att över huvud taget hävda att volym spelar roll. Jag tror att de flesta människor inser att det är en självklarhet i alla sammanhang att det är skillnad på om vi talar om tio eller hundra tusen människor. Volym spelar alltid roll. Men vi har haft många politiker som fördömande hävdat att det skulle vara omoraliskt att över huvud taget föra den frågan på tal.

Volym är den avgörande frågan för om integration skall vara framgångsrik eller inte. Jag har därför tänkt att ägna ett antal texter åt denna fråga. Frågan hänger också samman med en annan fråga som är tämligen självklar för många av oss, men som också den fördömts som om det vore moraliskt undermåligt och ondskefullt att över huvud taget dryfta den, nämligen kulturella skillnader mellan olika människor.

Läs även: Bidens stödpaket till ”icke vita” bönder stoppas i domstol

Det är onekligen lite komiskt att orden ”Vi har gjort det förr” yppades just i Münchenbryggeriet, eftersom det namnet så tydligt visar på skillnader mellan olika folkgrupper. Det är en självklarhet att München förknippas med bryggeri, med öl. Skulle någon komma på idén att uppkalla ett bryggeri efter Madrid, Sollefteå, Paris, Smålandsstenar eller Rio de Janeiro? Trots att det bryggs utmärkt öl i Madrid och Rio – Smålandsstenar är jag däremot inte lika säker på – är det Tyskland som främst förknippas med ölbryggning. Det är ingen slump att familjerna Pripp och Budweiser var tyskar. Överallt dit tyskar utvandrat har de fört med sig ölbryggningskunnande och tradition. I Indien, där man hade kunnat tro att engelsmännen, som i så många år styrde över Indien, skulle ha startat bryggerier i engelsk tradition, är de främsta ölmärkena startade av tyskar. Tyskar har alltså tagit med sig sin ölkultur dit de utvandrat.

Så långt är det nog inte heller någon som protesterar. Ingen tror väl att tyskarnas ölbryggning skulle ligga nedärvd i DNA eller ras. Det är ganska uppenbart att det beror på kultur. Det är en stark och livaktig kultur, men bortsett från de problem som för stor alkoholkonsumtion för med sig, är det en kultur som vi med rätta kan se som berikande.

Kultur som handlar om våldsutövning är däremot en annan femma. Då vill många förneka att det skulle finnas kulturella skillnader. Men de kulturella skillnaderna när det gäller våldsutövning går faktiskt att mäta, inte bara genom opinionsundersökningar och mordstatistik; det går faktiskt att mäta skillnader mellan olika befolkningsgrupper i hur de reagerar rent kemiskt, genom utsöndring av hormonerna kortisol och testosteron, exempelvis om de blir förolämpade. Antropologen och evolutionsbiologen Joseph Henrich tar upp detta i sin bok The Secret of our Success (Princeton 2016), med den talande undertiteln How culture is driving human evolution, domesticating our species and making us smarter. Han säger att de olika rent fysiska reaktionerna på våld är biologiska, men de är inte genetiska.

Den som vuxit upp i ett samhälle med en viss typ av våldsutövning reagerar biologiskt exempelvis på förolämpningar, men om dennes barn skulle växa upp i ett annat samhälle kommer de inte att reagera på samma sätt. Allt sedan 1600-talets debatt, främst mellan René Descartes och John Locke, om människans natur mest beror på natur eller kultur, har folk stångat sig blodiga för den ena eller den andra ståndpunkten. Å ena sidan ser vi att människor ärver en mängd egenskaper genetiskt. Exempelvis är det ofta lätt att se att ett barn liknar sin förälder. Å andra sidan ser vi hur syskon, som från samma föräldrar ärvt samma gener, kan vara mycket olika.

En del har som Locke sett människan som ett oskrivet blad, medan andra i Descartes anda sett också kulturella egenskaper som nedärvda och medfödda. Henrich tillför alltså en viktig pusselbit. Människan kan rent fysiskt reagera på ett visst sätt, men det är biologiskt och inte genetiskt. Det är inget som går i arv genom generna, men däremot kan det gå i arv under mycket lång tid kulturellt. Människans natur är en blandning av kultur och natur, där faktiskt kulturen kan påverka naturen, precis som naturen kan påverka kulturen.

Läs även: Tågvärd vittnar om eskalerande hot och våld: Vad som helst kan hända

Detta är centralt för hur vi skall förstå frågorna om integration i dagens Sverige. Nej, vi har aldrig gjort det förr! Volym spelar nämligen stor roll. Om en enskild människa kommer till ett främmande land blir denne en del av den kultur som råder i det nya landet. Det står inte i motsättning till att denne person kanske vill behålla mycket av de seder som rådde i det gamla hemlandet. Det går alldeles utmärkt att äta samma maträtter och fira samma högtider som gällde i det gamla landet, samtidigt som man assimileras till den grad av våldsutövning – mer eller mindre – som gäller i det nya hemlandet.

Men om en stor grupp människor utvandrar till ett annat land och där håller ihop och bosätter sig tillsammans, kan de i stället komma att påverka människorna i det nya landet. Dessa människor kommer kanske inte att anamma de nya invandrarnas religion och seder, men när det gäller våldsutövning är det en annan sak. När fredliga människor möter människor med större våldskapital påverkas de fredliga människorna att bli våldsammare, om de inte vill utplånas.

För den som vägrar att se att just detta håller på att hända i Sverige, skall jag i nästa avsnitt ge några väl dokumenterade historiska exempel. Även om vi aldrig gjort det förr finns det exempel både på lyckad integration och på motsatsen, från andra länder och tider. Att studera de exemplen kan vara en bra början för att förstå hur integration kan fungera - och hur den kan. misslyckas.