Om några veckor publiceras Gad Saads bok Suicidal Empati på svenska, tre dagar innan den släpps på engelska i Europa. Den beskriver ett fascinerande och lätt igenkännligt fenomen i vår samtid – självmordsmedkänslan, driften att vara god också mot dem som vill oss illa.
Martha McKay drev en bröllopssal och ett lyxigt boende i sitt föräldrahem Snowden House i Hughes, Arkansas, USA. Den 25 mars 2020 mördades hon där av sin anställde, grannen Travis Lewis. Martha ville veta varför 10 000 dollar saknades i kassan och som svar på den frågan knivhögg Travis henne till döds. När polisen anlände flydde Travis genom ett fönster på andra våning, sprang över en gräsmatta ner mot den näraliggande sjön och där drunknade han.
Marthas mor och kusin hade mördats 1996 och polisen hade gripit den då sjuttonårige Travis för mordet. Själv hävdade han att han var oskyldig, att det fanns en annan gärningsman. Vem denne var kunde han dock inte svara på. Rätten trodde honom inte, så han dömdes till 28 års fängelse. Men Martha trodde på honom och höll kontakt med honom under fängelsetiden. När han frisläpptes i förtid anställde hon honom för att arbeta i just det hus där han med största sannolikhet utfört morden drygt tjugo år tidigare. Det blev hennes död.
Denna historia är ett praktexempel på det den kanadensiske evolutionspsykologen och professorn Gad Saad kallar ”Suicidal empati” i sin bok med den titeln, som har underrubriken ”God till varje pris”. Den svenska översättningen utkommer den 15 juni och tre dagar senare lanseras den engelska boken i Europa. Men vem kan hålla sig till dess? Jag beställde den från USA, där den redan publicerats och fick den levererad hem till dörren på några dagar.
Suicidal empati är alltså självmordsempati på svenska, eller rent av självmordsmedkänsla om vi nu ska driva översättningen längre. Medkänsla eller empati är en bra och viktig egenskap, säger Saad. Brist på empati kan vara direkt farlig, som i fallet med psykopater, vars empatilöshet kan göra dem livsfarliga. Men ett övermått av empati kan vara precis lika farligt, med den skillnaden att i psykopatens fall innebär bristen på empati en fara för andra, medan den överdrivna empatin innebär en fara för en själv.
Gad Saad är mera känd som youtuber och flitig debattör på X än som professor, ett bra exempel på hur vår tid ser ut. Han har medverkat tio gånger hos Joe Rogan och hans tunga är lika vass som hans tangentbord. Men också solen har sina fläckar. Hans bråk med John Cleese häromsistens byggde uppenbarligen på att han missförstått Cleeses ironi som allvar.
Saads lätta stil och ironi samt de mängder av mer eller mindre groteska historier han berättar som exempel på den suicidala empatin skymmer lätt att han samtidigt för ett resonemang bland annat om hur den suicidala empatin hänger samman med vetenskapsteorier som tydligast framförts av Karl Popper, att en vetenskaplig teori måste kunna vara falsifierbar. Annars hör teorin inte hemma inom den vetenskapliga sfären. Poppers så ofta omtalade toleransparadox, att man inte kan vara tolerant mot intoleranta, bygger – säger Saad – på samma resonemang. Samma sak gäller självmordsempatin. Man måste ha empati, men man kan inte vara empatisk mot den som vill döda en.
Ändå finns det mängder av exempel på empati mot den som vill döda en. Om du gissar att mycket av detta hör samman med öppna gränser, antirasism och olika avarter av feminism, så gissar du alldeles rätt.
Vill du ha en dessert nu, eller avstår du och förblir slank? Frågan ställs av Saad i slutet av boken. Det blir en form av det klassiska marshmallow-testet där man erbjöd barn marshmallow, antingen en nu eller två senare. Oförmågan att vänta, att snabbt vilja ha något gott i stället för att långsiktigt få det bättre jämför Saad med självmordsempatin. Människor med #RefugeesWelcome-skyltar på platser där migranter anländer får en dopamin-kick av att känna empati och framstå som omtänksamma och hjälpande. Att ett oproportionerligt stort antal av migranterna inom kort kommer att våldta kvinnor i det nya landet krävs det mera eftertanke och kritiskt tänkande för att inse. Många väljer en marshmallow nu i stället för två längre fram och självmordsempatin lockar de som föredrar en kort glädjestund nu framför ett gott samhälle i framtiden.
Detta visar hur människor med självmordsempati saknar förmågan till konsekvenstänkande. Om miljoner människor vill bosätta sig i ditt land, välkomna dem med öppna armar och därmed är problemet löst. Att George Floyd dog under arrestering av en polis kräver att du sympatiserar med svarta och vill avskaffa polisen. De tänker inte på att massinvandring kan skapa stora problem och de tänker inte på att kriminaliteten ökar när polisen avskaffas. Det där händer senare. Det är nu vi måste vara empatiska.
De är också experter på att använda det Saad kallar ”singular exemplar bias”. Statistik spelar roll, hävdar han. Att man alltid kan hitta undantag från den statistiska regeln innebär inte att man funnit det faktum som falsifierar sanningen. Män är längre och tyngre än kvinnor, även om tant Märta är tjockare och längre än farbror Jetro.
Att det är stora gäng bestående nästan uteslutande av pakistanska män som våldtar och förnedrar brittiska flickor i en industriell skara är därför ett faktum som inte försvinner ens om man tre gånger i rad påpekar att Jeffrey Epstein var jude.
En annan sak Saad varnar för är den falska jämlikhetstanken. Alla individer är lika inför lagen. Men vi har inte samma förmågor och talanger. Människor från alla kulturer har samma rättigheter, men det innebär inte att de har samma möjlighet att assimileras in i värdlandets kultur. Män och kvinnor är lika inför lagen, men de har inte samma möjligheter och intressen. Alla religioner har samma rättigheter för utövande, men det innebär inte att de på samma sätt kan anpassas till västerländska värderingar om individuell frihet.
Suicidal empati kräver att vi struntar i dessa skillnader. Det falska budskapet om att vi alla är lika verkar tolerant och sympatiskt. Men det är inte sant. Män och kvinnor är olika, kulturer är olika, religioner predikar helt olika budskap.
Bowling är en sport, vilket också boxning är. De är lika på det viset att de är sporter vars begynnelsebokstav är B. Men det innebär inte att risken för hjärnskador i de båda sporterna är den samma. Men självmordsmedkännande människor förnekar sådana skillnader.
