Damir Al-Ali, som gjort sig skyldig till en mängd brott, bröt sig tillsammans med sin bror in hos en kvinna och våldtog henne under brutala former i mars 2017.

I april samma år höll han en kvinna fången i en källare i Malmö i nära sjutton timmar, våldtog henne flera gånger, förnedrade och misshandlade henne. Damir dömdes till två års fängelse, men begärde resning med motiveringen att han ännu inte fyllt arton år, att han vid tidpunkten för våldtäkterna bara var femton respektive sexton år gammal. Resningen beviljades och eftersom Damir suttit fängslad för länge med tanke på hans ålder beviljade Justitiekanslern honom skadestånd med 840 000 kronor.

Detta var inte det enda som upprörde allmänheten. Damir hade dömts att betala sina offer 275 000 respektive 225 000 kronor. De pengarna gjorde han ingen ansats att betala, men trots det betalades de 840 000 ut till honom i stället för att kronofogden tog den halva miljonen han var skyldig i beslag. När man senare försökte få honom att betala vad han var skyldig sa han att han redan förbrukat pengarna.

Han dömdes även till utvisning till Syrien, men eftersom han riskerar militärtjänstgöring där kunde utvisningen inte genomföras. Att han var så ung som femton år när den första våldtäkten genomfördes har i efterhand ifrågasatts. Han har själv i sms till kompisar vid ungefär den tidpunkten sagt att han var nitton år.

Justitiekanslern Mari Heidenborg hävdade i en intervju med Bulletin att hon hade gjort en helhetsbedömning utifrån rådande praxis. Till flera andra medier sa hon att hon hade förståelse för att folk var upprörda, men att hon inte kunnat handla annorlunda med tanke på lagen och allmän praxis.

Det påståendet fick inte stå oemotsagt. Professorn i civilrätt Torsten Sandström skrev i Bulletin att JK kunde ha jämkat skadeståndet, det vill säga satt ner det betydligt eller rent av helt vägrat ersättning. Hans kollega, professorn i civilrätt Marcus Radetzki, skriver i Juridisk Tidskrift 4:2021-22 att en nedsättning till noll hade gått emot gällande praxis, men man hade kunnat beräkna skadeståndet till 30 000 i månaden i stället för som nu till 60 000. Det höga beloppet utgår från att lidandet för frihetsberövande ökar med längden och man räknar in fängelsestraffet som en del av tiden, vilket man enligt Radetzki inte alls hade behövt göra.

Men hur JK räknat och på vilka grunder får förbli en gissning. När analyschefen vid Pensionsmyndigheten Ole Settergren bad att få se underlaget svarade JK att hon slängt det.

Den frikostighet JK visat mot våldtäktsmannen har hon inte visat mot Karl Hedin, som begärde ett stort skadestånd för att ha suttit häktad i fyllecell i Stockholms polishus i en månad. Våldtäktsmannen som fick det frikostiga skadeståndet var inte oskyldig, utan frågan handlade om hans ålder – vilken med största sannolikhet var fejkad. I fallet med Hedin är det dock utrett att han inte bara var helt oskyldig till anklagelserna om vargjakt. Myndigheterna hade dessutom i strid mot lagen genomfört telefonavlyssning mot honom. Telefonavlyssning får bara beviljas för misstänkt allvarligare brottslighet och även om Hedin hade gjort sig skyldig till vargjakt leder inte sådan jakt till straff som kan motivera beviljad telefonavlyssning.

Hedin driver företag med omkring tusen anställda. Att i en sådan ställning sitta inlåst utan möjlighet att ha kontakt med omvärlden är självfallet förödande för verksamheten. Men hur räknar man ut den förlusten i kronor och ören? Det är givetvis inte lätt. Och eftersom Hedin inte har kunnat visa hur stora förluster han gjort beslutade JK att han bara får den vanliga ersättningen med 30 000 kronor.

Tyvärr är detta inte ett enskilt exempel. Fall då hederliga medborgare behandlas njuggt medan förbrytare behandlas frikostigt är ett alldeles för ofta förekommande fenomen i Sverige. Att ändra på det i en handvändning är givetvis inte lätt, men regeringen kan göra en insats genom att helt enkelt inte förnya Justitiekansler Mari Heidenborgs förordnande.