Att vänstern är upprörd över att tankesmedjorna Timbro och Oikos samarbetar är givetvis en utmärkt kontraindikator. Men samtidigt finns det anledning att fråga sig vad det är Timbro håller på med. Vet det de ens själva?
När tankesmedjan Oikos bildades 2019 sågs det inte med blida blickar hos tankesmedjan Timbro. Jag vet det eftersom jag var regelbunden besökare i Timbros lokaler på den tiden. Timbro publicerade två av mina böcker och jag var kolumnist för Timbros tidning Smedjan.
Jag var med på Oikos grundande möte och satt i förtroenderådet. Just vid denna tid hände saker på Timbro. Folk sades upp och det innebar att hela Smedjans personal fick gå. Timbro tog ett tydligt steg vänsterut och det som blev kvar av tankesmedjan efter avsked och avhopp var människor som i hög grad verkar ha stöttat Annie Lööf och Centern.
I efterhand har jag fått höra att Timbros ledning vid denna tid fått rådet att i stället bereda större plats för konservativa röster. Av det blev det nu inget. I stället bildades Oikos, som kallar sig Sveriges första konservativa tankesmedja.
Det sägs att tiden läker alla sår och nu har Oikos och Timbro gemensamt tagit fram rapporten Tidö 2.0, ett förslag till program för ett nytt Tidöavtal.
Rapporten är utmärkt, inte minst därför att det inte handlar om att ge och ta, att man förhandlat fram ett förslag där ena parten fått acceptera saker de inte gillar för att få igenom något annat de gillar. Nej, poängen med hela rapporten är att representanterna för de båda tankesmedjorna är överens om alla de punkter de presenterar.
Så kan samarbete se ut. Så kan en fruktbar diskussion se ut. På väldigt många områden råder betydligt större enighet i svensk politik än vad man kan tro.
Men vänstern är inte glada. Och det är väl den bästa kontraindikatorn. I praktisk politik accepterar Socialdemokraterna väldigt mycket av Tidöregeringens reformer, men när Timbro närmar sig Oikos börjar man gläfsa.
Nu heter det att Timbro visserligen var extremliberaler, men ändå så bra. Nu har de gett sig i lag med hemska konservativa och – ännu hemskare – nationalister. De blir ”auktoritära”, har ”gett upp tron på liberalismen” och ”öppnar dörren för hets mot folkgrupp”.
Alla dessa citat kommer från Linn Svansbo, vice ordförande för socialdemokratiska Reformisterna. Hon är långt ifrån den enda som är arg. Hennes inlägg i Expressen är intressant eftersom det inte innehåller ett enda exempel på allt det hemska hon påstår drabbat Timbro nu. Står verkligen dessa hemskheter i Tidö 2.0? Det verkar faktiskt som om Svansbo inte orkat läsa, utan går på sina gamla ingrodda fördomar.
Att frihetliga idéer och konservatism går hand i hand, har Svansbo uppenbarligen inte fattat. Det är hon inte ensam om. Men det räcker väl med att påminna om att konservatismens grundargestalt Edmund Burke – som inte kallade sig konservativ, eftersom begreppet inte fanns på hans tid – var medlem av Whigpartiet i Storbritannien, alltså det liberala partiet.
Men i ett avseende finns det anledning att ta alla de som de senaste dagarna upprörts över samarbetet mellan Timbro och Oikos på orden. Oikos har sedan tankesmedjan grundades fört en rak och tydlig konservativ linje. Timbro, däremot, kallar sig marknadsliberal och vad det innebär verkar variera från dag till dag, från anställd till anställd. De verkar måna om att träna upp färdigheten i slalomåkning. Man kan beskriva det som en sorts dans, kanske en tango, där några steg tas hit för att sedan tas dit. Det finns ingen klar linje. Trots en föredömlig utgivning av viktiga ideologiska grundskrifter på Timbros förlag verkar just ideologiska samtal och en klar och tydlig linje saknas. I den praktiska politiken svänger de fram och tillbaka som en pendel.
Nästan samtidigt som Tidö 2.0 presenteras ställer Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch upp på intervju för Dagens ETC. Där avslöjar han att han går i valet och kvalet om han ska rösta på Centern eller Miljöpartiet. Hans inställning till bland annat invandring är inte marknadsliberal, utan dumliberal. När kritik riktas från konservativt håll mot liberalismen, avses just denna naiva inställning där alla former av normer och regler ska bort.
Denna form av liberalism åker snålskjuts på de normer och värderingar som finns i ett välfungerande samhälle. Tas normer, värderingar och regler bort kommer allt under en tid att fortsätta nästan som förut. Först efter en tid kommer folk långsamt sluta vara ärliga mot varandra, sluta följa regler och upphöra med att vara lojala mot andra.
Dumliberalerna utgår från att gemenskap och normer uppstår av sig själva, att fria människor mår bäst och uppför sig väl mot varandra. Ja i ett samhälle med starka lojalitetsband kan det fungera så. Men eftersom de samtidigt vill ha fri invandring och därmed upplösa just de sammanbindande lojaliteterna, blir resultatet katastrof. De vill inte förstå att tillit och lojalitet inte är något som uppstår över en natt bland människor som inte har mycket mer gemensamt än platsen där de tillfälligt bor. Det är ting som långsamt byggs upp, men som snabbt kan rivas ner.
Vi har sett detta hända på många områden i Sverige under de senaste årtiondena. Att än en gång verka för ny upplösning är lite för tidigt. Merparten av Sveriges befolkning minns nämligen tillräckligt långt tillbaka för att inse att många saker under många år blev allt sämre, för att nu nyligen långsamt börja bli lite bättre igen.
Men att peka på lojalitetsband och behovet av normer är inte det samma som att plädera för totalitarism. Skillnaden mellan liberalism och konservatism handlar inte om frihet mot tvång, utan om olika syn på människan: Är människan formbar så att hon kan förbättras? Ja säger liberalerna – och även dagens vänster – nej säger de konservativa. Nja säger liberalkonservativa. För visst går det att hitta mängder av exempel på att människor kunnat utvecklas på de mest fantastiska vis. Problemet är bara att om man utgår från att de kommer att göra det finns det alltid de som inte kommer att göra det, som i stället utnyttjar naiviteten i samhällsbygget för egen vinnings skull.
En liberal tro på människans inneboende kraft men en konservativ syn på samhälleliga institutioner ger därför det bästa ur båda ideologierna.
Det är givetvis bra med en tankesmedja som har högt i tak och plats för olika åsikter. Men varför en marknadsliberal tankesmedja håller sig med en chefsekonom som öppet säger sig företräda allt annat än marknadsliberala idéer kan man verkligen fråga sig.
