Statsministern låter sig fotograferas tillsammans med en gängkriminell. Hon visste förmodligen inte att han är det, men nog är det märkligt hur devot beundran ofta ägnas människor med en värdegrund som andra inte skulle kunna slippa undan med.
En gång i tiden var det välkänt att om man knäppte kavajen fel och gick på en bestämd plats i stan – olika platser beroende på vilken stad det var, men i Göteborg var det Järntorget – blev man kontaktad av en langare som kunde erbjuda en liter brännvin. Att knäppa kavajen så att knapparna inte stämmer överens med knapphålen kallas därför att ”knäppa för en sup” eller helt enkelt ”fylleknäppning”.
Nyligen blev vår statsminister knäppt (medvetet ordval!) iförd en blus som var fylleknäppt. Men det var inte det värsta med fotot. Poserande tillsammans med henne står rapparen Thrife, som lade ut bilden på Instagram med texten ”Jag och kollegan”.
Det är inte därför att Thrife ser Magdalena Andersson som en rappare som han kallar henne kollega. Det kan vi nog vara övertygade om. Hon är statsminister och han är en av de ledande i Dalennätverket, det kriminella gäng som gör anspråk på att behärska Enskededalen. Så båda är makthavare på sitt sätt. Polisen bevakar båda två, men av olika skäl. Enligt polisen ingick Thrife i varje fall för något år sedan i den grupp på sjuttio personer som är de mest prioriterade i Stockholms kriminella miljö.
Man kan fråga sig vad Säpo sysslade med när bilden togs. Enligt Thrifes manager stötte Thrife och statsministern helt enkelt på varandra på stan och han frågade om han fick ta en bild ihop med henne, vilket han fick. Flera har kommenterat händelsen med att statsministern borde ha anat ugglor i mossen med tanke på att Thrifes klädsel, väska och bil tydligt signalerar gängkriminell. Men är inte det att begära för mycket av statsministern? Det finns gott om wannabees som går klädda som om de vore gängkriminella, fast de inte är det. Men då måste man fråga sig varför den kriminella livsstilen är åtråvärd för en del. Och varför visar nöjesreportrar och kulturfolk en sådan devot beundran för rapmusiken, trots dess tydliga budskap, som förhärligar våld, droger och en allt annat än feministisk kvinnosyn? Varför kommer rappare undan med sådant som skulle ha stämplats av samma människor som oacceptabelt, om någon annan sagt det?
Läs även: Hjort: Vem bestämmer i socialdemokraterna?
Detta går att se i det korta perspektivet, men också i det långa. Det korta perspektivet handlar om diverse trendiga ideologier inspirerade av marxismen, exempelvis intersektionalitet, där samhället och staten ses som förtryckande och där kriminella därför alltid är offer, de som tydligast visar hur korrupt samhället är. Den kriminelle blir därför hjälte och urskuldas för saker som andra aldrig hade urskuldats för.
Det långa perspektivet handlar om kyrkans inflytande över den västerländska civilisationen. Det är ett kärt ämne som uppmärksammats mycket de senaste åren. I takt med den ökande sekulariseringen har Europa till stor del glömt bort sitt kristna arv, men allt fler inser vilken enorm betydelse det har haft, också för saker som man annars inte förknippar med kyrkan, som klanernas nerbrytande genom förbud mot kusinäktenskap och kvinnlig arvsrätt.
Men kyrkan handlar inte bara om prästerskap och vad som lärdes ut från predikstolarna. Inspirerade av Bibelns ord uppstod gång på gång genom historien olika svärmiska väckelserörelser där man betonade Jesu ord i Bergspredikan om jämlikhet och att jorden ska besittas av de saktmodiga. Kyrkan i sig blev snart ett maktcentrum och en kontrollapparat, men den folkliga kristendomen innehöll hela tiden revolutionära idéer, där tanken på att de mest föraktade och eländiga bar på en särskild helighet ständigt var närvarande.
Läs även: Skogkär: Utan bidragstagare förlorar Socialdemokraterna makten
Genom årtusendena har det funnits en tradition om att det finns en särskild godhet dold hos prostituerade, tiggare, sjuklingar och tjuvar. De idéerna kan vi sannolikt tacka för mycket av det bästa i vårt samhälle. Det har funnits en vilja till förbarmande, som tog sig goda uttryck i form av hjälp till självhjälp, sjukvård och skolundervisning. Men i samma anda finns beundran för kriminella.
Lägg till detta romantikens beundran för det missförstådda geniet, trashanken som säger visdomsord. Tänk på Dan Anderssons berömda ord i Svarta ballader (1917):
Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång.
Albert Engström har i en av sina böcker beskrivit hur han i sin ungdom mötte en vandringsman som gick längs vägarna och sjöng och spelade fiol. Albert följde med honom på hans bohemiska vandringsfärd och fantiserade om att vandraren var ett missförstått geni, en djupsinnig filosof. Den illusionen rämnade dock när vandraren försökte övertala Albert att de borde bryta sig in på en gård för att stjäla bohaget.
Illusionen borde brista också för dem som beundrar rapartister, när de upptäcker att artisten inte enbart skriver och framför bra låtar, utan också hotar, stjäl och kanske rent av mördar. Men det är långt ifrån alla som är så klarsynta.
