Hovrättens mildrade straff mot Rasmus Paludan är en liten seger. Men en verklig seger hade varit att helt frikänna Paludan. Det kan man tycka även om man anser att hans gjorde fel när han brände Koranen.
Syftet med Rasmus Paludans koranbränningar var uppenbarligen att provocera fram våld och med det lyckades han över förväntan. Han avslöjade en kraft och ett problem vårt samhälle har tack vare en stor invandring. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att en mängd människor som inte gjort någon förnär sårades av att se det de ser som heligt trampas på.
Hans agerande var osmakligt, men att något är det är inte samma sak som att det ska vara olagligt. Framför allt är det skillnad på att argumentera mot Koranens innehåll och att bränna den offentligt.
Hovrättens dom, som delvis friar Paludan från tingsrättens fällande dom, vilar på en avgörande princip: religionskritik är inte straffbar. Som hovrättspresidenten Ylva Norling Jönsson konstaterar: ”Det är ofrånkomligt att kritik av en religion indirekt kan uppfattas som kritik även av de personer som är anhängare till den kritiserade religionen. Detta kan dock inte medföra att sådan kritik inte skulle vara tillåten att uttrycka offentligt.”
Detta är en fundamental skillnad som tingsrätten missade. Kritik av islam som religion är inte detsamma som hets mot muslimer som folkgrupp. Att sudda ut den gränsen innebär i praktiken att religion får ett särskilt skydd som ideologier och politiska åskådningar inte har.
Man behöver inte hålla med Paludan – de flesta gör det inte – för att inse att tingsrättens dom var problematisk. Fyra månaders fängelse för politisk aktivitet och religionskritik, hur osmaklig den än var, är ett allvarligt intrång i yttrandefriheten.
Yttrandefriheten är inte till för att skydda det vi alla tycker är trevligt och välformulerat. Den är till för att skydda det kontroversiella, det provocerande, ja till och med det osmakliga. Ty det är just där som den verkliga prövningen av våra demokratiska principer sker.
Skillnaden mellan tingsrättens och hovrättens bedömning – från fyra månaders fängelse till villkorlig dom och 2 500 kronor i böter – visar hur allvarligt fel det kan gå när domstolar inte respekterar gränsen mellan religionskritik och folkgruppshets.
I en tid när civilisationens oskrivna regler allt oftare måste skrivas ner, är det viktigare än någonsin att hålla fast vid våra grundläggande fri- och rättigheter. Yttrandefriheten är en av dem. Den gäller även för det vi finner motbjudande.
