Det fullskaliga kriget i Ukraina har nu pågått i över 43 månader och närmar sig fyraårsgränsen. Det är nästan lika länge som Sovjetunionen krigade mot Hitlers Tyskland. Vid utgången av det fjärde året av rysk aggression är de viktigaste kännetecknen för konfrontationen dess intensifiering och upptrappning.

Moskva ökar ständigt antalet flygattacker och fortsätter massivt att rekrytera medborgare till militärtjänst. Även olika länders inblandning i konflikten ökar. Så har det på senare tid uppstått en ny viktig faktor: regelbundna provokationer i Europa.

Incidenter som ”av misstag” influgna drönare på EU:s och NATO:s territorium har hänt tidigare. Men just under de senaste veckorna har antalet sådana situationer blivit märkbart högre.

Vad händer och varför? Låt oss ta reda på dessa frågor.

Tre veckor av kaos – från Polen till Danmark

Om man öppnar nyhetsflödet från september och noggrant studerar publiceringarna, framträder en ganska dyster bild. Bara under tre veckor i september hände följande: massiv attack av ryska drönare mot Polen, en ”vilsegången” rysk drönare i Rumänien, kränkning av Estlands luftrum av ryska stridsflygplan, ryska militärflygplans överflygning av en polsk borrplattform i Östersjön, samt upptäckt av okända drönare i Tyskland, Sverige, Norge och Danmark. I det sistnämnda landet skedde detta tre gånger på bara några dagar.

Låt oss återigen understryka: allt detta hände bara under några veckor i september och september är inte ens över ännu.

Det specifika med den rådande situationen är att det i flera fall fortfarande inte finns hundraprocentig säkerhet. Utredningar fortsätter, experter framför olika versioner av incidenterna. Men det totala antalet sådana fall mot bakgrund av den försämrade internationella situationen tillåter med hög sannolikhet att anta just ryska provokationer. Inte mindre än sju märkliga fall på några veckor – det är inte längre en slump utan systematiskt.

Diskussionsklubben NATO?

Mot bakgrund av den allvarliga ökningen av det ryska hotnivån började NATO diskutera möjligheten av svar, inklusive av aktiv-defensiv karaktär. Särskilt började man tala om nödvändigheten att skjuta ner alla ryska mål som kränker Alliansens luftrum – det vill säga både drönare och även stridsflygplan med piloter ombord. Även om det om denna fråga inte finns enhetlig åsikt inom den Nordatlantiska alliansen idag.

Rysslands utrikesministerium har redan svarat på detta och hotat Europa med stort krig om något av deras flygplan förstörs. Och sådana risker finns verkligen, idag är de extremt höga. Även om det finns exemplet med Turkiet, som 2015 inte reagerade på Kremls hot och helt enkelt sköt ner det ryska Su-24:an som flög in. Efter vilket... ingenting hände. Inget krig mot Ankara började Moskva naturligtvis inte.

I alla fall är det som nu händer på NATO:s norra och östra flanker svårt att tolka på något annat sätt än som prövning och testande av Alliansen. Ingen vet säkert om Putin planerar en direkt konflikt med Europa, men sannolikheten för detta är ganska hög. Den internationella situationen – bristen på enighet i EU och NATO samt Trumps självvalda frånvaro från europeiska problem – sporrar bara Kreml till aggressiva handlingar.

Någon i Europa kan fråga sig: ”varför skulle Ryssland behöva detta?”. Men när man ser på situationen från Ukraina ställs inte en sådan fråga ens. Ukrainare har redan sett allt detta. Varför behöver Ryssland ruinerna av Kupjansk, Avdijivka eller Tjasiv Jar i Donbass? Frågan är retorisk.

Invasionen av Ukraina hände inte heller ”plötsligt”. Den föregicks av månader av uppenbar förberedelse, militärövningar som pågick i ett helt år, provokationer på kontaktlinjen med de självutnämnda ”republikerna” i Donbass, hotfulla politiska uttalanden från Kreml och så vidare.

Kanske var det då, i det ögonblicket, inte uppenbart för många. Men idag, när man ser på situationen retrospektivt, faller alla händelser samman och har en röd tråd.

Något liknande observeras nu i Europa. Om det inte är direkt förberedelse för ett möjligt krig, så är det i alla fall testning av NATO:s styrka. Och hittills klarar Alliansen tyvärr inte provet – åtminstone ser det så ut för ukrainare som i nästan fyra år aktivt motstår de ryska truppernas anstormning.

De viktiga felen hos det västerländska blocket (åtminstone utifrån sett) verkar vara dess extrema byråkrati samt avsaknaden av en enhetlig, tydlig och koordinerad position. Vid Alliansens gränser verkar en stor, stark och aggressiv granne, som dessutom börjat aktivt provocera Europa med militära incidenter.

Men vad gör Europa? Sjunker ned i diskussioner, godkännanden och byråkrati, samt i tvister om vad som egentligen händer. Det finns inte få på den europeiska kontinenten som öppet sympatiserar med Putin och anser att man alltid kan komma överens med honom – det är ett fundamentalt kognitivt fel!

Ukraina ser västerut med växande oro

Naturligtvis finns det ingen anledning att börja krig med Ryssland på grund av gränsincidenter med kränkning av luftrummet, även om sådana fall blir allt fler. Det bästa kriget är det som inte hände. Men man måste vara säker på att NATO i fall av verklig fara och nödvändighet kan ge Kreml ett snabbt och kompromisslöst militärt svar. Och idag finns det ingen sådan säkerhet – åtminstone dominerar en sådan bedömning av händelserna i Ukraina, där man allt oftare ser på Alliansen med skepsis och anser att Trumps ord om ”papperstiger” snarare borde riktas mot NATO.

Att få panik på grund av nyheterna är naturligtvis inte värt det. Putins invasion av Europa är absolut inte garanterad. Det är fullt möjligt att den inte kommer att inträffa. Men nyheterna under de senaste veckorna får åtminstone en att fundera och ta situationen mycket mer på allvar än vanligt.

I Ukraina observerar man med oro hur den ryska diktatorn testar Västerns styrka. Ukrainare vet alltför väl att Kreml inte gör något utan anledning och att man inte kan lita på dess ”fredliga uttalanden” – man måste titta på gärningar, inte ord. Man vill tro att våra europeiska partners, särskilt i norr, också inser detta.