Någon procent av jordens befolkning har föräldrar som är kusiner, men andelen varierar kraftigt mellan olika länder och grupper. En ny studie som analyserat dna från ett stort antal skelett från stenåldern till medeltiden pekar på att kusinäktenskap över lag var ovanliga i forntiden.
Attityden till äktenskap mellan kusiner och andra nära släktingar varierar mellan länder, kulturer och över tid. I dag är kusinäktenskap ovanliga i Västvärlden och i många amerikanska delstater, liksom i Kina, är de förbjudna. Däremot är de förhållandevis vanliga i delar av Afrika, Mellanöstern och Asien.
Exakta siffror saknas, men det har uppskattats att drygt tio procent av jordens befolkning har föräldrar som är sysslingar eller närmare släkt än så, och i vissa länder överstiger siffran 50 procent. I Pakistan uppskattades till exempel hälften av alla gifta par vara kusiner i slutet av 1990-talet.
Under medeltiden införde den katolska kyrkans förbud mot i princip alla äktenskap där någon form av släktskap förelåg. Dock var det möjligt att ansöka om dispens. Efter reformationen minskade motståndet mot kusinäktenskap i många länder, men i Sverige förblev de i förbjudna till 1845.
Trots förbudet var det liksom i katolska länder möjligt att ansöka om dispens. I början av 1800-talet anses det svenska förbudet mer eller mindre varit formalia, även om en ansökan kostade pengar. Det har uppskattats att andelen kusinäktenskap i Sverige ökade från omkring 0,2 procent år 1750 till en procent kring år 1800 och 1,5 procent mot mitten av 1800-talet.
I vissa samhällsklasser och isolerade bygder var siffrorna dock högre. I Skellefteåtrakten var till exempel närmare tre procent av äktenskapen under slutet av 1800-talet kusingiften. Under 1900-talet minskade kusingifte kraftigt i Sverige liksom i många andra västerländska länder och i början av 2000-talet var de ovanliga i Sverige.
Förklaringar till äktenskap inom familjen är många, ofta lyfts kulturella och ekonomiska orsaker fram. Till exempel önskan att bevara ekonomiska tillgångar inom familjen. I länder där äktenskap involverar ekonomiska transaktioner, så kan det också vara ett sätt för fattigare familjer att överhuvudtaget kunna få sina barn gifta och att lösa kontraktsproblem.
Naturligtvis är även äktenskap inom familjen intimt sammankopplade med klanliknande samhällsstrukturer, om inte annat för att de bidrar till att skapa tätare och starkare familjeband. Det är därför som en del forskare ser det europeiska förbudet mot äktenskap inom familjer som en vattendelare i den västerländska historien. Enligt detta synsätt bidrog förbudet till starkare stater, institutioner och en mer individualistiskt inriktad psykologi.
En av de viktigaste förklaringarna till äktenskap mellan släktingar är dock demografi. Befolkningens storlek och avstånd spelar roll. I isolerade områden med liten befolkning är äktenskapsmarknaden begränsad och många är redan släkt med varandra, något som leder till fler äktenskap inom släkter. Liknande samband finns för vissa samhällsgrupper, som till exempel europeiska kungahus och adeln.
Genvarianter är nyckeln till forntiden
Vi bär alla på en mängd potentiellt skadliga genvarianter. Men de skadligaste av dessa är både recessiva och ovanliga. Det vill säga, de orsakar oss inte särskilt mycket skada om vi inte ärver en kopia av varianten från både mamma och pappa, något som är mycket ovanligt om mamma och pappa inte är släkt.
Barn till kusiner bär inte på fler sådana skadliga genvarianter. För varje gen är dock sannolikheten mycket högre att två kusiner bär på exakt samma skadliga genvariant än två slumpmässigt valda personer i befolkningen. Kusiner delar nämligen mor- eller farföräldrar och genom dessa delar de också ungefär en åttondel av arvsmassa, inklusive eventuella ovanliga och skadliga varianter.
Även om det är ganska svårt att undersöka, så har studier visat att barn till kusiner har en något lägre sannolikhet att uppnå vuxen ålder. Barn till kusiner har också uppskattats att ha något lägre genomsnittligt utfall på mer genetiskt komplexa, men mätbara, egenskaper så som längd och kognitiv förmåga.
Effekterna blir dock inte riktigt tydliga förrän efter upprepade äktenskap inom samma familj. Det kanske mest kända exemplet på detta är troligen de spanska Habsburgarna, som trots att de var katoliker flera gånger gifte sig inom familjen liksom med andra närbesläktade familjer.
Ättens siste manlige representant, Karl II av Spanien, hade till och med svårt att äta på grund av en deformerad käke och han fick inga barn trots två äktenskap. Hans far var hans mammas morbror och liknande äktenskap hade förekommit i familjen under föregående generationer. Forskare har beräknat att Karl II:s föräldrar var lika mycket släkt med varandra som syskon med obesläktade föräldrar.
Det faktum att barn till nära släktingar oftare ärver vissa genvarianter från båda föräldrarna gör också att det är möjligt att identifiera ungefär hur nära släkt en individs föräldrar var genom att analysera individens dna. Något som även öppnar upp möjligheten att studera släktskap också i förhistorisk tid.
Ovanligt att föräldrar var nära släkt
En ny studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nature Communications har gjort just detta. Forskarna har utvecklat en ny statistisk metod som för första gången gör det möjligt att uppskatta hur nära släkt en individs föräldrar var också i fall då det genetiska materialet är mindre välbevarat.
Med den nya metoden kunde forskarna undersöka dna från arkeologiskt material. Det äldsta dna:et kom från ett 45 000 år gammalt skelett och de yngsta från medeltida skelett. Analyserna visar att endast 54 av 1 785 individer hade föräldrar som var lika, eller mer, nära släkt än kusiner. Det vill säga tre procent av de analyserade individerna.
De 54 individerna var också väl utspridda över tid och rum. Det tydligaste mönstret som framträdde var att öar var överrepresenterade bland dessa ”kusingiften”. Elva av de 54 ”kusinerna” kom från öar och en av dem från en 5 000 år gammal megalitisk stenåldersgrav på Gotland. En förklaring skulle kunna vara att öar ofta har små befolkningar och är relativt isolerade.
Det visar sig också att andelen kusinäktenskap i det ”förhistoriska” materialet var betydligt lägre än för en modern referenspopulation, där den var drygt nio procent. Det bör dock tilläggas att varken den moderna referenspopulationen eller skeletten som det förhistoriska materialet kommer ifrån nödvändigtvis är representativa för sin tids befolkningar.
Att andelen kusinäktenskap i referenspopulationen är högre än för andra nutida beräkningar understryker detta faktum. En jämförelse mellan det förhistoriska materialet och det moderna materialet för två regioner med en hög andel kusinäktenskap idag, visade på relativt låga nivåer i det förhistoriska materialet.
Den nya metoden gör det också möjligt att analysera mera avlägsna släktskap, även om det inte nödvändigtvis går att fastslå vilken typ av släktskap det handlar om. Analyserna visar att denna typ av mer avlägset släktskap mellan föräldrar tycks ha minskat med jordbrukets ankomst, oberoende var och när det skedde. Forskarna tolkar det som en effekt av den befolkningsökning som skedde efter övergången till jordbruket.
