Den 22 juli var det tio år sedan Anders Behring Breivik dödade 77 personer i två terrordåd. Det första attentatet riktade sig mot stortinget i Oslo, men de blodigaste scenerna utspelade sig på ön Utøya där det socialdemokratiska Arbeiderpartiet hade ett sommarläger för ungdomar.

På Utøya dödades 69 personer i åldrarna 14 till 51 år. Majoriteten var ungdomar i gymnasieåldern. Dessutom skottskadades 66 personer medan 585 överlevde attacken utan fysiska skador. I våras rapporterade Norges nationella kunskapscenter om våld och traumatisk stress (NKVTS) resultaten av en intervjuundersökning som gjorts med Utøya-överlevare under 2020, det vill säga ungefär 8,5 år efter attacken.

Det visade sig att många av överlevarna hade ångest, depression och sömnsvårigheter. För närmare en tredjedel ansågs symptomen motsvara, eller vara på gränsen till, posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Även vissa föräldrar uppvisade fortsatta symptom under 2020, exempelvis var 20 procent fortfarande drabbade av depression eller ångest. För såväl föräldrar som överlevare hade dock siffrorna halverats sedan de första intervjuerna i slutet av 2011.

Trots att många överlevare deltog i NKVTS intervjuer, så var det långt ifrån alla. Dessutom saknas en lämplig kontrollgrupp att jämföra med. En ny studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Public Economics breddar kunskapsläget genom att använda registerdata från olika norska myndigheter.

Med hjälp av de offentliga registerna kan forskarna förutom att studera alla överlevare också skapa en kontrollgrupp som matchar dem vad gäller ett stort antal bakgrundsvariabler, till exempel ålder och föräldrarnas utbildning. Genom att jämföra ungdomarnas utfall före och efter Utøya med utfallen i kontrollgruppen, så kan forskarna uppskatta effekten av att ha varit med om en terrorattack.

Det visar sig att de barn och ungdomar som gick i högstadiet fick lägre betyg efter Utøya i jämförelse med kontrollgruppen. Före 2011 hade överlevarna märkbart bättre betyg än genomsnittet för ungdomar i samma ålder i Norge, men efter Utøya var betygen lägre än genomsnittet. Också syskon till överlevarna som inte själva varit på Utøya fick lägre betyg, även om nedgången var betydligt mindre för dessa.

Överlevarna hade också 13 procentenheter lägre sannolikhet än kontrollgruppen att gå ut gymnasiet fram till 2018. Liksom sju procentenheter lägre sannolikhet att påbörja, och sex procentenheter lägre sannolikhet att avsluta, en högre utbildning.

Föga överraskande, med tanke på deras lägre utbildning, så hade överlevarna också något sämre arbetsmarknadsutfall än kontrollgruppen. De var fem procentenheter mindre sannolika att arbeta, och de som jobbade hade 13 procent lägre inkomster. Föräldrarnas arbetsmarknadsutfall påverkades dock inte nämnvärt förutom att mammorna var betydligt oftare sjukskrivna än mammor i kontrollgruppen.

Studien bekräftade också slutsatserna om psykisk ohälsa från intervjuundersökningarna. Ungdomarna som varit på Utøya hade i genomsnitt 60 procent fler årliga läkarbesök än kontrollgruppen och dessa läkarbesök hade framför allt med psykisk ohälsa att göra. Skillnaden var betydande, Utøya-överlevarna hade fyra gånger så många registrerade psykiska diagnoser som kontrollgruppen.

Även överlevarnas familjer drabbades mer av psykisk ohälsa, om än i betydligt mindre utsträckning. Såväl föräldrarna som syskon hade en kraftigt förhöjd risk för en psykisk diagnos i jämförelse med kontrollgrupperna. Däremot var skolkamraternas psykiska hälsa opåverkad. Inte heller tycktes deras skolresultat ha påverkats i någon nämnvärd utsträckning.

Läs även: Vissa symptom på posttraumatisk stress är universella, andra kulturella

Läs även: Studie: Danska reformer visar att bidragsnivåer påverkar invandring