Islamismen är bakåtsträvande, men samtidigt utopisk. Kanske är det detta som lockar delar av vänstern, skriver Lars Åberg.
Någon har vält hela brädet och ställt pjäserna i nya positioner. Hos dagens vänster hyser många stor tilltro till myndigheter, forskare och etablerade medier medan etablissemangskritik och alternativmedier numera kommer från höger. Kyrkan och välgörenheten, dessa gamla överklassymboler, har blivit fästen för vag vänsteragitation.
Sveriges självpåtagna mission i världen, från 1960-talet och framåt, kan påminna en del om den religiösa förkunnelsen. Som vanligt kompliceras den av realiteter och måste anpassas. Vi vet visserligen vad som är bäst för andra länder, men när deras invånare kommer hit låtsas vi att våra värderingar inte har något värde. Vi hoppas att de just anlända som genom ett mirakel ändå kommer att förstå.
Den oheliga allians som i Europa uppstått mellan inhemsk vänster och invandrad islamism – under en kort period manifesterad genom det brittiska partiet Respect – passar i denna hullerombullervärld där åsikter inte alltid hamnar där man tror. Här möter islam som politiskt alternativ en postkolonial självspäkarkultur. Den som presenterar sig som förtryckt måste väl ändå tillhöra en befrielserörelse (dock inte riktigt som i 70-talspjäsen ”Jösses flickor, befrielsen är nära!”)? Offerperspektivet har öppnat dörren till vardagspolitiken och bidragssystemen.
Ibn Rushd var filosof i det muslimska Spanien på 1100-talet. I dag är Ibn Rushd också ett studieförbund i Sverige, som på mindre än femton år försetts med mer än en kvarts miljard skattekronor i mestadels statligt stöd.
Det kan låta som ett integrationsprojekt, men förbundet bildades av organisationer från Muslimska brödraskapet och mycket i kursutbudet kretsar kring islam och arabiska. Nätverket har två svenska huvudspår: att utveckla ett separat ”muslimskt civilsamhälle” och att framställa Sverige som ett rasistiskt land. Flera av organisationerna, bland dem Ibn Rushd, kontaktade 2013 en av FN:s olika kommittéer med en larmrapport i vilken Sverige beskrevs som en apartheidstat.
I brittiska New Statesman intervjuas den nya ordföranden i Muslim Council of Britain (MCB), tidigare styrt av äldre män med väldigt lite till övers för det västerland de bosatt sig i. Tony Blair förvandlade som premiärminister MCB till multikulturalistisk remissinstans trots att rådets ordförande hade ställt sig bakom den iranska regimens dödsdom mot författaren Salman Rushdie. En liten grupp fundamentalister kom på det viset att bli talesmän för samtliga muslimer i Storbritannien.
Med 29-åriga Zara Mohammed på ordförandeposten anpassar sig MCB till dagens identitetsretorik. Hon talar i intervjun om ”andrafiering” och om hur ”islamofobi” utgör ett strukturellt hinder på arbetsmarknaden. Att tre lärare har stängts av vid en skola utanför Bradford sedan en av dem under en lektion i religionskunskap visat en karikatyrteckning med profeten Muhammed är något hon välkomnar.
Läs även: Frånvarande i folkhemmet
Brittisk identitetsdebatt har färgat av sig i andra europeiska länder. När delar av vänstern tappade intresset för ekonomiska frågor bidrog den till att definiera om pakistanska och bangladeshiska invandrare som muslimer; religionen lyftes fram som kittet som förenade dem som tidigare hänförts till arbetarklassen och en ny gruppidentitet – the Muslim community – etablerades. Migrantarbetarnas väg till frigörelse skulle nu gå via religionsfriheten.
Medan hon var kulturminister bjöd Alice Bah Kuhnke (MP) in en lång rad missnöjt konservativa muslimska organisationer. De kom ut från sammanträdet och förklarade att Sverige lider av islamofobi.
För aktivisterna i föreningarna som ingår i Muslimska brödraskapets sfär har det fobiska förhållandet bara bekräftats när ministrar de gillat fått avgå, partiföreträdare avsatts, friskolor stängts, bidrag dragits in och imamer kritiserats för att ha påstått att Frankrike är en ”islamofob skurkstat”. De återkommande antisemitiska och kvinnofientliga dragen hos inbjudna föreläsare har viftats bort som mindre allvarliga än det omgivande samhällets påstådda fördomar.
På Ibn Rushds hemsida är språket anpassat efter det svenska systemets förväntningar: ”Vi strävar mot ett samhälle där det är möjligt att vara stolt över att vara svensk och muslim på samma gång och för att stärka den muslimska gruppens egenmakt och stolthet.” Folkbildning och studieförbund med cirklar hänger genetiskt ihop med det moderna välfärdssamhällets framväxt. Bildar man ett studieförbund blir man igenkänd av stat, kommun och andra bidragsgivare.
Dessutom jämförde religionsprofessorn Jan Hjärpe en gång Muslimska brödraskapet med Kristdemokraterna och hans kollega Mattias Gardell har liknat Hamas vid en svensk ABF-cirkel.
När Ibn Rushd kritiseras – med ifrågasatta redovisningar och värderingar och indraget kommunalt stöd i Göteborg – reagerar förbundet häftigt. Petar man på deras bo blir de ilskna som getingar; om någon utifrån slår ner på oegentligheter måste det finnas ett skumt syfte.
I Aftonbladet publiceras ett måttlöst angrepp från en vänsterskribent på terrorforskaren Magnus Ranstorp, som synat studieförbundens uppblåsta deltagarsiffror. Texten ser ut som ett grupparbete från en cirkel hos Ibn Rushd. Ordföranden i en av socialdemokratins kristna underavdelningar hänger på i ett affekterat debattinlägg i Göteborgs-Posten.
Ytligt sett kan det säkert framstå som käbbel mellan ett fåtal individer, men i grunden handlar det om makt och inflytande och här blir den muslimska aktivistmiljöns kontakter med etablerade politiker, forskare, teaterregissörer och debattörer intressant. Mängden invektiv kastad i ansiktet på varje mumlande skeptiker bildar en klangbotten åt de organiserade attackerna mot personer som Ranstorp och tidigare göteborgska S-kommunalrådet Ann-Sofie Hermansson.
Tanken är att alla med reservationer ska tvingas in i självcensurens trånga gränd.
Islamismen är till sin natur utopisk, fast på ett nostalgiskt vis, och kanske är det detta som lockar den sortens vänster som inte inser hur illa den själv kommer att bli behandlad i ett islamistiskt samhälle.
Lyssna även: Bulletins helgintervju: Magnus Ranstorp: Har funnits en enorm beröringsångest
Text: Lars Åberg
Senior reporter i Bulletin
De åsikter som framförs i krönikan är skribentens egna.
