
Lars Lundbäck berättar om en vän som drabbats av en sjukdom. Och sin upprördhet över en vänster som pratar vitt och brett om sin vurm för arbetarklassen – men har skapat ett samhälle där en arbetare inte har råd att pensionera sig.
På måndagen efter midsommarhelgen var jag hos en kompis som är smed. Han har arbetat hela sitt liv på verkstadsgolvet och är egenföretagare. Jag var där för att få hjälp med att svetsa ihop en förlängd specialhylsa som jag behöver till en maskin i min egen verksamhet. Fick låna gradsaxen för att klippa till lite metall. Vi tog en fika och snackade lite som vi brukar.
Ofta skämtar vi om politik när vi ses eller snackar i telefon. Inte minst brukar han skoja om Stefan Löfven, som han glatt menar inte kan ha varit mycket till svetsare.
Men på midsommarafton några dagar tidigare så hade han skickat ett SMS till mig där han frågade om jag kunde bevittna ett testamente. Visst, svarade jag undrande. Han berättade vidare han fått diagnosen kol trots att han aldrig rökt. Men att livet på verkstadsgolvet med svetsrök, färgångor och blästerdamm nu hade tagit ut sitt pris, i form av just denna diagnos. Efter att ha kollapsat i värmen på verkstaden hade han fått åka in akut, och senare efter undersökning fått domen. Att han därför ville vara säker och ha allt klart för framtiden.
Läs även: Vänstern har övergett arbetarklassen
Igår när jag var förbi så gled vi som vanligt in på politik. Min kompis är alltså en riktig arbetare som är stolt över sin bakgrund och sitt yrkeskunnande. Med över 40 år som egen på ett verkstadsgolv är det också välförtjänt. Det var en stor händelse för honom när han relativt nyligen kunde börja kalla sig pensionär.
Han fortsatte förvisso att arbeta även efter pensionsdagen, men för första gången i livet hade han nu en ekonomisk grundtrygghet. Dessutom fick han lägre kostnader med lägre arbetsgivaravgift, vilket gjorde att han för första gången fick lite ekonomiskt utrymme. Han kunde kosta på sig att köpa en lite bättre bil samt en bostadsrätt i en kranskommun till Stockholm tillsammans med hustrun.
Som flera andra riktiga arbetare jag känner så ställer han sig oförstående inför vänstern och deras påstådda vurm för arbetarklassen. När jag den här gången frågade om det inte är dags att gå i pension på riktigt så svarade han:
”Hur då? Hustrun och jag har räknat på det. Under alla de år jag arbetat som egen smed har jag betalt in över 12 miljoner i skatt. Men jag har en pension på drygt 10 000 kr i månaden. Så jag måste arbeta så länge jag kan även om jag inte orkar lika mycket som förr. Speciellt inte nu längre med de här problemen.”
Läs även: Vänstern kallar allt de ogillar för konspirationsteorier
Ibland undrar folk varför jag så ofta uttrycker avsky över vänstern och det högtravande pratet om solidaritet med arbetarklassen. Över politikerpampar, byråkratiskt slöseri och högskattesamhälle.
Det här ett av många exempel.
Lars Lundbäck
Företagare, entreprenör och debattör