På bara några decennier har vänstern helt transformerats. Från att ha varit en rörelse för dem med skrala inkomster och låg utbildning bosatta i periferin, lockar vänstern numera högutbildade stadsbor. De traditionella arbetarna återfinns i stället alltmer till höger. Mönstret går igen i hela västvärlden – inte minst Sverige. Det hävdar den franske nationalekonomen Thomas Piketty i en ny studie. SCB:s stora partisympatiundersökning ser ut att ge honom rätt.

Thomas Piketty blev ett världsnamn 2013 med boken Kapitalet i tjugoförsta århundradet (Karneval, 2015). Häromveckan publicerade han en ny studie, “Brahmin Left versus Merchant Right: Changing Political Cleavages in 21 Western Democracies, 1948-2020”. Piketty och hans kollegor har kartlagt det förändrade väljarunderlaget och den skiftande ideologiska inriktningen för partierna till vänster och till höger i Väst.

Förändringen är omvälvande. Piketty menar att vi har gått från ett klassbaserat partisystem till att i stället inordna oss efter en sociokulturell politisk konfliktlinje. Skiftet syns tydligast i vänstern. Grovt förenklat: manliga arbetarväljare i utkanterna har bytts ut mot högskoleutbildade kvinnor i centrum. Politiken har följt med. Lite tillspetsat beskrivet har vänstern lämnat fördelningspolitiken till förmån för klimat, intersektionell analys och mångkultur.

Tillkomsten av nya nationalistiska och gröna partier har förstärkt tendenserna, menar Piketty. Invandringen har drivit arbetarväljare till nationalistiska partier. De muslimska migranterna röstar i stället genomgående socialdemokratiskt.

Piketty förklarar den förändrade spelplanen med utbildning. Utbildningsväsendets expansion har lett till att den materiella basen för arbetarrörelsen har bytts ut. Den ideologiska överbyggnaden har följt med. Vänstern, i bred bemärkelse, har slutat att vara arbetarnas rörelse. Vänstern har blivit en ny elit. Piketty liknar den vid den hinduiska högsta kasten brahminerna – prästernas och lärarnas samhällsklass.

Läs också: Mardröm för Nyamko Sabuni 2,5 %

I veckan publicerades SCB:s partisympatiundersökning. Det är Sveriges mest ansedda opinionsmätning. Den görs två gånger om året och baseras den här gången på 4 600 enkätsvar i ett slumpmässigt urval.

Sedan förra SCB i november har en del hänt. Men knappast någon revolution. Skrällen var att Liberalerna backar till 2,5 procent – långt under riksdagsspärren. Socialdemokraterna tappar 1,2 procentenheter till 28,2 procent. Sverigedemokraterna går framåt 1,3 till 18,9 procent. Kristdemokraterna förlorar 0,9 till 4,5 procent, och Centerpartiet rycker fram 1,9 procentenheter till 9,5 procent. På blocknivå är det vanskligt att dra några slutsatser, eftersom både Liberalerna och Miljöpartiet ligger under spärren, vilket försvårar alla förutsägelser. Mätningen säger mycket lite om vart Sverige är på väg. Något nytt landskap är inte omedelbart skönjbart.

Men den som skulle ställa dagens SCB mot motsvarande mätning för några decennier sedan, skulle behöva ge Piketty rätt. Socialdemokraterna har krympt lika mycket som Sverigedemokraterna har växt. Den samlade vänstern har bytt karaktär från klassintresse till en koalition av mer eller mindre marginaliserade minoriteter. Spänningsfältet mellan vänster och höger har förändrats.

Mitt i stormens öga står Centerpartiet. Dess transformation illustrerar omvälvningen i det politiska landskapet.

På den traditionella skalan stod C strax till höger, som ett intresseparti för en lågutbildad landsbygd. I början av 00-talet insåg dock partiledningen att dess bas av småbönder höll på att försvinna, varför nya väljare måste hittas. Centern sökte sig till storstadens innersta kärna. Stureplanscentern blev ett begrepp. Centerns omstöpning var framgångsrik. I senaste SCB har C 10,6 procent i Stockholms stad.

Men på köpet med de nya högutbildade storstadsväljarna fick C en ny uppsättning värderingar, som feminism och mångkulturalism. I Pikettys nya sociokulturella politiska konfliktlinje innebär detta att Centerpartiet därmed är en del av vänstern, och inte högern.

Med Pikettys analys är det ingen slump att Centern övergav det borgerliga samarbetet för att bli ett stödparti åt Socialdemokraterna. Det var inte ett taktiskt val. Det var, med det sättet att se, en historisk nödvändighet. Det var en följd av att politikens kontinentalplattor förflyttats.

I så fall finns ingen väg tillbaka för centerledaren Annie Lööf. Hennes parti är inlemmat i den nya vänsterns koko-koalition av allsköns offerkoftor och välgörenhetsdamer.

Till höger formas samtidigt en ny legering mellan arbete och kapital. Vänsterns gamla väljare får ett nytt hem.

Läs också: Nytt rekord – Annie Lööf säger “mitten” var 50:e sekund