Med stor bestörtning tog jag emot beskedet om att min gamle vän Lars Vilks är död. Vi lärde känna varandra redan 1978 då vi deltog i Engångsuniversitetet, som han arrangerade hemma i Arild på Kullaberg. Universitetet existerade bara en gång under en veckas tid. Det var föreläsningar av professorer av olika slag, konstperformance, livemusik och livliga diskussioner.

Vi var vänner i 43 år. Rolf Gottfries och jag var hans bollplank då han skrev på sin avhandling Konst och konster i vilken han försökte bevisa att konsten inte fanns. Rolf och jag studerade filosofi och försökte få honom att definiera begreppen och strama upp sin argumentation. Då bodde han på en herrgård – i källarplanet – underground.

Hans bostad såg mer ut som en konstinstallation än ett hem. Han satt ofta bekvämt tillbakalutad i en gammal kasserad tandläkarstol under våra samtal. Konsten var hans hem, även om den nu var en chimär.

En vinter roade jag och Rolf oss med att bygga en snögubbe i Balderups slottspark som skulle förställa Vilks som kung, med kungakrona och Vilks glasögon. Det var på trettondagen: konungarnas dag. Det tyckte han var kul. Han var en kung utan rike och blev sedan förvisad ut i kylan på grund av sin lilla teckning av Muhammed som rondellhund.

Läs även: Vilks levde under hot och med beskydd i 14 år

När han besökte Malmö konsthall på en pressvisning var det väldigt tomt kring honom under lunchen. Rädslan för attentat var uppenbar. Trots livvaktskyddet. Jag bjöd trots det hem honom och några andra vänner på middag. Vi skulle diskutera David Humes Of the Standard of Taste.

Livvakterna krävde minutiösa förberedelser. Middagsgästerna skulle granskas, flyktvägar övervägas och persienner dras ner. Och livvakterna med automatvapen i en väska på magen följde varje steg Vilks tog, särskilt i köket där det fanns knivar. Middagen fick dessutom inte dra ut på tiden. Plötsligt tittade en av poliserna på klockan och sa:

– Det är dags att avrunda nu.

Hans frihet var hårt beskuren.

Många anser att Vilks ägnade sig åt lättköpta provokationer med sina rondellhundar. Men redan 1978 deklarerade han i ett dubbeluppslag i tidskriften Paletten att ”konsten ska förändra samhället genom överskridande och provokation. Allt annat är mer eller mindre ointressant hantverk.”

Han arbetade utifrån avantgardets konstdefinition – fångat i Władysław Tatarkiewicz i A history of six ideas, ett standardverk i estetikens historia. Det som utmärker konst enligt detta konstbegrepp är att den ”produces shock”. Ett konstverk betraktas som lyckat ”in so far it achieves this effect”.

Konstnären ska alltså eftersträva en chockverkan. Rent historiskt har det handlat om att utmana den förhärskande borgerliga smaken och moralen. Den stora träskulpturen Nimis som uppfördes på ett naturskyddat område vid Kullabergs strand var en provokativ lagöverträdelse i konstens namn.

Läs och lyssna: Lars Vilks: Ingen poäng med yttrandefrihet om ingen blir upprörd

Fast egentligen var skulpturen en hämnd på havet som nästan tog livet av honom. Upprinnelsen var att han hade låtit sig provoceras av en man i sitt sällskap som tyckte att Vilks ägnade sig åt ”kärringbad!”. Eftersom hela havet stormade drogs han ut av vågorna när han efter sitt manliga bad försökte simma in igen.

Han har berättat att han till sist gav upp. Havet hade segrat. Just då kom en våg och lyfte upp honom på stranden. Han hade änglavakt. Så intentionen med Nimis var inte att provocera myndigheter, naturvänner och andra som retade sig på honom.

Det tog lång tid innan Nimis blev känt och då tog det en annan vändning med rättsliga efterspel. Och med teckningen ”Muhammed som rondellhund” ville Vilks ta temperaturen, inte på den muslimska kulturen, som många trodde, utan på den skenbart toleranta konstvärlden. Reaktionerna var negativa.

Vilks rondellhund visade att det fanns en politisk korrekt gräns som inte fick överskridas. Muslimer betraktades som en svag och utsatt grupp som inte fick kränkas. När det skedde stämplades det som rasism. Dessutom gynnade det SD.

Jag måste erkänna att jag också var kritisk till den ensidiga fixeringen vid islam. Men det hade inte alltid varit så ensidigt. Jag var en av kuratorerna till grupputställningen ”Oh my God” på Vestfossen i Norge 2007. Jag valde ut Lars Vilks till att medverka.

Vilks deltog med några blasfemiska teckningar som drev med de tre abrahamitiska religionerna: judendom, kristendom och islam. Exempelvis får Jesus en avsugning av ett barn (”Låt barnen komma till mig”, som var en kommentar till pedofilskandalerna inom katolska kyrkan), och ”Profeten Muhammed skär halsen av en jude” (ett förslag till den av Iran utlysta karikatyrtävlingen där judarna sattes i centrum).

Men eftersom det var det outtalade förbudet att driva med islam som drev upp känslostormar inom konstvärlden, men också inom den muslimska världen, så fortsatte Vilks att trycka på denna ömma punkt. I en recension av hans utställning på Galleri Rönnquist & Rönnquist skrev jag:

Jag tror att det var ett misstag att de ledande institutionerna och gallerierna i Sverige inte gav Vilks sitt fulla stöd då han blev censurerad och sedan mordhotad. Om exempelvis Moderna Museet eller något tongivande galleri låtit ställa ut de religionskritiska men humoristiska teckningar som han gjorde till ”Oh my God” så hade verkligheten sannolikt sett annorlunda ut. Det hade varit en hård markering mot islamistiska fanatiker: Med hot kommer ni ingenstans! Dessutom hade Vilks kanske sluppit hamna i knäet på SD och andra islamfientliga grupperingar. Men nu är det tyvärr för sent. Nu vandrar han i dödsskuggans dal omgiven av sina livvakter. (KvP 6.7 2013)

Han fick dock ett helhjärtat stöd av mer ljusskygga element som uttryckte sig så här på nätet: ”Må Gud skydda dej Vilks, för i detta land av kommunister och islamska r*vkyssare lär du inte få någon hjälp eller support”, och ”BRA, islamister och muslimer skall jagas med blåslampa i vårt land. Har inget här att göra och har inget att ge oss.” Som väl var började vinden vända även inom konstvärlden. Allt fler inom konstvärlden började ta Vilks i försvar. Särskilt efter attentatet i Köpenhamn 2015.

Jag drömde om Vilks i natt. Han låg på marken, illa tilltygad. Jag lade mig bredvid honom. Han var inte rädd utan vi samtalade lugnt om förgängligheten. Det verkade som om han var tillfreds. Och jag tror att han är nöjd med sitt liv.

Han gick från att han varit en arbetargrabb i Höganäs till att bli filosofie doktor i konstvetenskap, författare, professor i konst och en världsberömd konstnär. Han offrade sig för konsten, valde bort familj och materiella ting. Jag hoppas att han inte bara blir ihågkommen för rondellhunden. Nimis och hans insatser inom konstvetenskapen väger tyngre.