Sveriges el- och energiförsörjning är, som alla vet, ett kontroversiellt och samtidigt viktigt politiskt område. Men varför är det så? Varför är detta ens ett område för politik? Är det inte självklart? Nej, absolut inte. Det behövde aldrig bli så, annat än på marginalen, något jag ska argumentera för i denna krönika.

Ett tragiskt resultat av att elförsörjning blivit ett politiskt område är att det hanteras på ett lika slappt och handviftande sätt som andra områden. Vård, skola, bostadspolitik, immigration, bistånd och energi är för våra riksdagsledamöter och regeringsmedlemmar områden som de debatterar och där de ”vinner över” eller ”förlorar mot” varandra.

Det är dessutom områden de rår över utan att varken besitta fackkunskap eller ha ”skin in the game”. Politikerna ”vinner” om det låter bra, inte om vad de beslutar faktiskt fungerar.

För en ingenjör, en företagsägare, en husägare, en bilist eller en långtradarchaufför är energi istället något konkret. Det är något man kan räkna på, både ur fysikalisk synpunkt (hur mycket el, hur många ampere, hur många volt, hur stabilt, hur många kubik brännolja behöver jag och när?) och ur ekonomisk synpunkt (om jag ska göra en viss sak, vad kostar energin för det? Och om jag väljer att göra något annat vad kostar energin för det?).

Hur blev energi ens politik? Det korta svaret är att politikerna konfiskerade området. Fram till 1947 på landsbygden och 1931 i städerna existerade det i Sverige äganderätt till fast egendom. I liten grad finns denna kvar, men mest som ett utanverk. Som jag diskuterar här kunde en markägare på landsbygden fram till 1947 med få begränsningar bygga ett hus, en by, ett samhälle, en fabrik, en väg, en järnväg, ett kraftverk eller en kraftledningsgata utan att be någon om lov, och, åtminstone längre tillbaka, knappt utan att informera någon.

Detta innebär att vi hade ett fritt (som i frihet) elsystem, eller kanske bättre, en samling fria elsystem. Den som behövde elenergi (en individ, ett företag, en kommun, eller vad det nu är) byggde ett kraftverk eller köpte el från någon annan. Var kostnaden för elen hög kunde man bygga ett eget kraftverk. Försökte den som ägde kraftledningsgatorna ta ut höga avgifter kunde man bygga en ny kraftledningsgata, eller hota göra det som ett förhandlingsargument, eller bygga lokala kraftverk.

Men det tar ju tid att bygga sådant, kanske någon invänder. Förr, innan onödiga miljöregler och andra byråkratiska hinder infördes kunde vi i Sverige bygga Malmbanan mellan Gällivare och Narvik, 25 mil, på tre år i terräng där det endast går att arbeta 5–6 månader per år. Rimligtvis bör man kunna bygga 50 mil kraftledningsgata på ett eller två år.

Några politiska aspekter existerar förstås. Ett av dem är de eventuella hinder det kan finnas att bygga stora kraftverk i Norrlandsälvarna och sedan överföra elen till södra Sverige. Detta i sig gör att ett land som Sverige får kraftigt dimensionerade ledningsnät över stora avstånd.

Den stora effekten hos våra existerande kärnkraftverk passar väl in i ett sådant system. Kärnkraften medför vissa risker. Inte så mycket kraftverken i sig dock, utan det förbrukade bränslet som i fel händer bland annat kan användas till kärnstridsmedel.

I ett fritt samhälle får man inte förstöra för sina grannar, åtminstone inte utan deras medgivande eller att kompensera dem. Miljövärden hanteras via en kombination av privata överenskommelser, skyldigheten att inte förstöra för andra, och i vissa fall miljölagstiftning.

Vad är det som i ett fritt samhälle bestämmer vilka energikällor som används? Det kortfattade svaret är priset. Priser är, som Hayek visade, signalsystemet i en fri ekonomi. I Sverige kan elkällor bli sådant som vattenkraft, kärnkraft, kolkraft, oljekraft, gaskraft och el från fjärrvärmeverk. Dock inte vindkraft. Som vi sedan minst 50 år vet kan vindkraft inte erbjuda tillförlitlig el till låg kostnad.

Den överlägset främsta och mest centrala rollen för politiker beträffande elförsörjning är det militära och civila försvaret. Våra politiker bör kräva är att varje del av elnätet antingen är redundant eller kan hantera ett avbrott. Vi borde ha lokal redundans, som att varje kommun och i den, varje bostad klarar eller kan avvärja ett längre avbrott på en del av försörjningen. Vi borde också ha regional och nationell redundans. Allt sådant bör verifieras genom att civilförsvaret till och från stänger ner kraftverk, släcker stamnät och lokala nät.

Civilförsvaret borde också säkra depåer av olja, gas och kol så att Sverige klarar en längre avspärrning.

Sannolikheten att våra politiker ska låta oss medborgare vara ifred och sköta oss själva är dock tyvärr liten. Utan politiken skulle våra politiker tvingas arbeta.