Jag gick i nian 1980 då folkomröstningen om kärnkraft ägde rum. Både före och efter omröstningen diskuterades kärnkraft och förslag på alternativ energi i media och i skolan. Jag lärde mig mycket både från public service och från Svenska Dagbladet. Dagens Nyheter drev då tyvärr en hård och ensidig propaganda mot kärnkraft, så där fanns det mindre att hämta. På hösten samma år började jag läsa natur på gymnasiet. Efter ett år hade jag sammantaget förstått åtminstone följande:

1) Energidensiteten hos vinden är så låg att det krävs enormt mycket maskineri per kW effekt som produceras. Varje vindkraftverk ger alltså mycket lite energi i sig och vindkraftverken måste byggas vitt utspridda. Detta innebär inte bara att många vindkraftverk måste byggas, utan att de tillsammans tar enorma arealer i anspråk och att miltals skogsvägar måste byggas och miltals elkablar dras. Ett enda vindkraftverk på 2–3 MW märkeffekt tar ungefär samma plats som ett kärnkraftverk som ger 500 gånger så hög effekt. Eftersom tillgängligheten för vindkraft är låg behövs det kanske 2 000–3 000 stora vindkraftverk för att nominellt ersätta en kärnkraftsreaktor.

Vindkraft kan därför aldrig, om inte någon sorts mirakel inträffar, bli lönsam jämfört med existerande och konkurrerande energikällor.

2) Eftersom vinden varierar i styrka, både lokalt och då ofta snabbt i vindbyar, och geografiskt över landet, kräver vindkraften mycket stora investeringar i kraftöverföring. Alltefter vindbyarna och alltefter vädret måste elen flyttas än hit, än dit. Men oavsett hur kraftigt elnätet än blir så kan vindkraften ändå inte byggas ut till att ge mer än ett tiotal procent av den totala produktionen om den inte ska göra att kraftförsörjningen hamnar helt i obalans. Vattenkraften, mest i norr, kärnkraften mest i söder, oljekraftverk och gaskraftverk, måste snabbt justera effekten upp och ner, och flytta el hit och dit för att kompensera för vindkraftens fluktuationer.

3) Ibland, i synnerhet när det är som kallast och det behövs som mest ström, under vinterdagar med klarblå himmel och -30°C, blåser det knappt alls i Sverige. Ibland under ett par veckor i sträck. Då kräver vindkraft en stor effektreserv från kärnkraft, kol, olja, gas eller vattenkraft. Märkeffekten på 2–3 MW per vindkraftverk ger då noll ström.

Läs även: Nya planer på vindkraft utanför Åland

Den som 1981 kunde mer än en gymnasist i första ring visste dessutom att vindkraft snarast var en belastning för både kraftnätet och elförsörjningen än en tillgång. Effekten i kraftnätet måste anpassas i varje sekund till efterfrågan, men normalt är det inget problem. Det går att förutse med god precision hur mycket energi som förbrukas i normalfallet, och till och med de abnorma fallen går oftast att förutse, som när det är periodpaus i en match i hockey-VM och halva Sverige sätter på kaffet samtidigt.

Jag flyttade till Frankrike 1996 på 15 år. Då hade Sverige nästan 50 procent el från vattenkraft och nästan 50 procent el från kärnkraft och 12 reaktorer, billig el och tillförlitlig elförsörjning. Jag borde ha vetat bättre, men jag kunde ändå inte föreställa mig att någon på allvar skulle komma på tanken att göra vad vi sedan 1970-talet visste var omöjligt att göra lönsamt och tillförlitligt: installera vindkraft i Sverige, och till råga på allt, lägga ner kärnkraftsreaktorer.

Läs även: Lidström: Inkompetenta ministrar borde inte vara normaltillståndet

Tyvärr verkar det dock vara en regel att man i Sverige endast kan bli politiker i allmänhet, och energi- eller miljöminister i synnerhet, om man inte förstår sig på energi, miljö eller – för att uttrycka sig direkt – mellanstadiets matematik. Efter Tjernobyl, en olycka i en reaktor som inte har något med de svenska att göra, talade Birgitta Dahl om ”människors oro”, som om ”människors oro” var en ny internationellt standardiserad måttenhet som landet skulle styras efter. Kompetenta politiker skulle istället ha försökt leda och i detta fall stilla den obefogade oron.

Vi var nog många som tänkte att ”så galna kan väl ändå politikerna inte vara?” Vi hade ju en folkomröstning där alternativ 1 och 2 innebar nedläggning, blink, blink, men i själva verket 12 aggregat som skulle drivas och en uppskjutning av vad som sedan skulle göras några decennier in i framtiden. På samma sätt var jag naiv att tro att så galen att man lägger ner Barsebäck kan väl ingen ansvarig politiker vara? Åtminstone inte utan att först bygga upp åtminstone samma kärnkraftskapacitet i nya reaktorer. Då kanske några kilometer bort, utom synhåll från Danmark, trots att det var de danska politikerna som ville ha Barsebäck så nära Köpenhamn som möjligt.

Läs även: Skogkär: En energipolitik byggd på fromma förhoppningar

Vindkraften är psykologiskt och politiskt sett ganska fascinerande. Den är, som vi sedan omkring 45 år vet, nära nog garanterat olönsam, den är tekniskt destruktiv för elnätet, den går inte att lita på som kraftkälla, den leder till skövling av enorma skogsområden, den bullrar för den som bor nära, den dödar örnar, den är livsfarlig att gå nära på vintern då stora issjok kan slungas iväg av bladen.

Men ändå stöds den av självutnämnda miljövänner (som regel utan miljökunnande) och även av lokala politiker. Arma fosterland.

Erik Lidström
Teknisk doktor och författare till boken Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras