Jag växte upp i Sollefteå i en villa byggd 1923. Det var strax över tre meter i tak, fönster som var original, fönster- och dörrfoder som var tio–tolv centimeter breda och profilfrästa. Inredningsdetaljerna var gjorda av trä, det var lackat furugolv i halva nedervåningen, det var genomgående spegeldörrar av trä. Huset var timrat och rappat på utsidan och ordentligt sågspånsisolerat. Mina föräldrar lade till innanfönster som skruvades i på vintern. Till åtminstone -42 °C var det varmt och skönt inomhus.

Ett rikemanshus, kanske någon invänder? Ja, 1923. Men som denna krönika försöker visa, vad som hundra år senare kunde vara ett exempel på en bostad för ett par låginkomsttagare.

Idag är takhöjden i nya hus lägre, dörrfodret består av smala lister, ofta inte sammanfogade med 45 graders vinkel, utan i 90 grader och fastspikade med spikskallar som syns. Dörrarna är gjorda i plywood. Mycket av resten av inredningen är gjord i fanerad spånskiva, isoleringen är gjord i stenull med en fuktspärr och huset har en elektrisk fläkt. Stängs denna fläkt av möglar och ruttnar hela härligheten. Allt som allt är husen fula, dyra, små och, jämfört med äldre, normalt underhållna hus, av dålig kvalitet.

Byggnader av idag är inte bara av dålig kvalitet, de är dessutom i de flestas ögon fula, ofta rent ut sagt motbjudande. Tyvärr dominerar de i Sverige, särskilt eftersom i princip alla svenska städers stadskärnor skövlades under 1960-talet och de äldre, ofta bättre, alltid vackrare husen fick lämna plats för själlösa betongöknar. De byggnader som uppförts de senaste 60–70 åren är alltså på de flesta vis sämre än äldre fastigheter.

Vore detta byggmarknadens enda problem så skulle en lösning kunna vara den många önskar, att kopiera äldre konstruktioner. Titta på Tyskland eller Polen, säger en del, länder där man bygger ”traditionellt”. Men dagens situationen är långt värre än så, och det är framåt vi bör sträva. Jämför en bil från 1920 med en bil från i dag. Skillnaden är som natt och dag. Samtidigt som bilarna är långt bättre har dessutom en betydligt större andel av befolkningen råd med en eller flera bilar per hushåll.

Läs även: Nima Sanandaji: Reformera bostadspolitiken!

Beträffande bostäder så borde de idag, jämfört med 1920, vara mycket större, samtidigt som priset borde vara lägre i förhållande till det allmänna löneläget. Kvalitén borde vara mycket högre än 1920. Och husen i dag borde vara underbart vackra. Vi borde i dag inte bara tala om underbara 1910-talsvillor utan också om fantastiska 1970-talshus, så vackra att man får tårar i ögonen, och moderna svenska villor från 2010 som är omtalade världen över.

Så vad hände? Målaren Paul Gauguin beskrev roten till det onda i Écrits d’un sauvage (En vildes skrifter):

Couriers ord är fortfarande sanna: “Vad staten uppmuntrar tynar bort, vad den skyddar dör.”

Det som verkligen orsakade det ovan beskrivna eländet var att vi gick från en nästan oreglerad byggsektor till en variant av planekonomi. Vi ersatte oreglerad trial and error med vad “experter” och politiker vet och beslutar. Och sådant, som Paul Gauguin påpekade, slår i princip alltid fel.

Från det att hus överhuvudtaget började byggas i vad som i dag är Sverige, för många tusen år sedan, så var det i stort sett fritt fram att bygga vad och hur man ville. Inskränkningar gällde brandskydd, där längre fram försäkringsbolagen hade en hand i att se till att kräva vissa principer i utbyte mot lägre premier. Inskränkningar gällde också saker som dålig lukt (garverier till exempel), buller och rök. Men begränsningarna i våra städer var få och de på landsbygden än färre.

Fram till 1874 hade Sverige ingen nationell plan- och bygglagstiftning. Den vi då fick, 1874 års byggnadsstadga, rörde främst brandskydd och saker som maximalt antal våningar. Men sedan drogs tumskruvarna åt. “I 1907 års stadsplanelag bröts för första gången mot den slentrianmässiga bebyggelseform, som dittills varit förhärskande ...”, skriver Wilhelm Tham i Sveriges historia genom tiderna (1948). Texten dryper av myrdalsk översittarmentalitet. Denna lagstiftning, denna makt som överflyttas till byråkrater, medför enligt Tham att “friare principer deklareras”. Frihet är slaveri...

Men 1907 års lag var tämligen tandlös. Först genom 1931 års revision av stadsplanelagen gavs “kommunaltekniska experter” … “äntligen möjligheter att realisera stadsplanebestämmelser, som kunde utformas efter varje samhälles naturliga förutsättningar med hänsyn till terrängens beskaffenhet och bebyggelsens ändamål”.

Konkret innebar det att man inte längre fick bygga vad man ville, hur man ville, var man ville, utan man tvingades följa experters anvisningar om man överhuvudtaget fick rätt att bygga. Tidigare byggde man vackra hus, inbyggda gårdar eller inbyggda kvarter. Detta förbjöds. Det blev istället punkthus och lamellhus, hus med öde gräsmattor eller betongplattor omkring sig, hus som endast ser vackra ut från flygplan.

Läs även: Gemensam nordisk byggmarknad – ett steg mot att lösa bostadskrisen

Till råga på allt, men troligen inte av en slump, för de är samma andas barn, infördes denna lag under den period i västvärlden då arkitekter konstruerade de fulaste byggnader av vilka det finns arkeologiska lämningar: modernismen. Sverige, och mycket av världen, standardiserade, under “experters” ledning, sina byggstadgor enligt detta mode. 90 år senare sitter vi fortfarande fast i det.

Fler legala katastrofer skulle inträffa. I 1947 års byggnadsstadga läser vi:

Behovet att reglera den enskildes rätt att använda mark för bebyggelse gör sig huvudsakligen gällande i fråga om tätbebyggelse. Mot förut gällande lag har särskilt anmärkts att den icke förmådde att i tillräcklig grad hindra uppkomsten av olämplig tätbebyggelse. Möjlighet fanns väl att reglera tätbebyggelse som förväntades uppkomma inom visst område. Däremot saknade man medel att bestämma var och när sådan bebyggelse fick uppkomma. Detta sammanhängde med att lagstiftningen förut utgick från att envar markägare ägde i princip fritt utnyttja sin mark för byggnadsändamål. Vem som helst kunde sålunda exploatera sin mark för samhällsbildning. Denna fria exploateringsrätt har i flera fall medfört allvarliga missförhållanden. Samhällsbildningar ha ofta påbörjats utan att myndigheterna haft tillfälle att dessförinnan planlägga desamma.

Alltså: Från slutet av istiden och fram till 1931 i tätort, och fram till 1947 på landsbygden, hade vi i Sverige värnad privat äganderätt. Denna avskaffades 1947 beträffande mark för landet som helhet. Fram till 1947 köpte man mark och byggde, om man ville, ett hus, hur man ville, eller en by, eller en fabrik eller en helt ny stad, utan att “vi”, “tillsammans”, det vill säga “experter” och politiker i sina mötesrum, kunde lägga hinder i vägen. Författarna av 1947 års lag ondgör sig över detta sakernas tillstånd som man då satte stopp för.

I ett fritt samhälle, med privat äganderätt som en outbrytbar ingrediens, så bygger man, bygger man om, och river man hus som man vill och hur man vill. Nästan. För även i ett fritt samhälle måste man ta hänsyn till andra. Hur man ska förhålla sig till grannar bestäms antingen av en ganska detaljerad lag, eller via lagen om avtalsfrihet. Detaljerna i detta kan bli komplexa, och som nobelpristagaren Ronald Cause visade i The Problem of Social Cost, så är det inte givet på förhand vad som fungerar bäst.

Hur Sverige skulle ha sett ut utan främst 1931 och 1947 års lagar kan man förstås inte veta. Modernismen skulle säkert ha kommit till uttryck under några år, även i ett fritt samhälle. Sedan skulle andra stilar, som människor faktiskt uppskattar, åter kommit att dominera. Eftersom modernismen av nästan alla upplevs som motbjudande skulle troligen de flesta av dessa hus snabbt ha rivits och ersatts av annan arkitektur.

Läs även: Erik Lidström: Bostadspolitik ger bostadsbrist och höga priser

Allt nybyggande i ett fritt Sverige skulle inte ha sett ut som på 1800-talet. Vi skulle sedan 1931 troligtvis ha gått igenom ett par, tre olika stilar. En hel del hus som inte blev så lyckade skulle ha byggts om eller rivits. Men generellt skulle det ha blivit vackert, bedårande vackert. När vi bygger för oss själva, och när det finns konkurrens på en byggmarknad så vill man dels tillfredsställa sig själv, dels vill man uppskattas av andra.

En del har excentrisk smak, men ingen – fattig, rik, privatperson eller företagsledare – vill bli känd som den som, av fri vilja, byggde något som är långt fulare än andras byggnader, eller sämre. En byggherre måste också konkurrera om kunderna. Han eller hon kan mycket väl bygga betonglådor. Men i ett fritt Sverige kan någon annan köpa mark i närheten och bygga i en annan stil som bättre uppskattas av medborgarna.

Det är här viktigt att komma ihåg att det inte skulle vara särskilt dyrt att bygga på en fri marknad. Det skulle ha funnits obegränsat med mark dessutom. Ett och annat stolpskott skulle ha skjutit i höjden men sedan försvunnit. Vi skulle också ha haft tusentals konkurrerande byggbolag, och inte som idag nära nog ett oligopol och bristande konkurrens i flera led.

De läsare som finner tanken på oreglerat byggande lite skrämmande, ta en titt omkring er. Nästan alla de fastigheter som ni uppskattar uppfördes troligen i ett sådant system. Till sist skulle miljön också ha värnats, men på ett smidigare sätt, baserat på skyddad privat äganderätt. Det är faktiskt smått absurt att oroa sig för miljön om äganderätten vore värnad. Ta åter en titt på våra betongöknar. De byråkrater som ansvarar för miljöskyddet är samma andas barn som de som styr över vårt byggande.

Erik Lidström
Tekn. dr, författare till boken Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras.