Att vara liberal är att vara att var kluven sägs det, men är det verkligen så komplicerat? Att definiera den klassiska liberalismen blir enkelt så fort man får klart för sig att förståelsen för vikten av traditioner och deras tysta kunskap är en självklar liberal insikt, och att Edmund Burke var liberal och inte konservativ, skriver Erik Lidström i den första av två krönikor om klassisk liberalism.
Vad är liberalism? Vad är klassisk liberalism? Begreppsförvirringen på området är närmast total. När idag någon tänkare, något parti eller någon politik kallas för ”liberal” eller för ”konservativ” har jag uppriktigt sagt ingen aning om vad som avses. Tyvärr misstänker jag att den som fäller yttrandet ofta (oftast?) är ungefär lika förvirrad som jag själv är.
Läs även: Sandström: Den svenska liberalismens dekadens
Här kommer därför ett försök göras för att reda ut begreppen. Denna krönika, och den som följer, kommer endast behandla den ursprungliga, klassiska liberalismen. Libertarianism, socialliberalism och konservatism kommer att bli föremål för ett framtida inlägg.
Den kategorisering jag använder är delvis min egen men den borde samtidigt inte vara särskilt kontroversiell. Vad som kanske främst skiljer gentemot andra försök är för det första etiketterna, som när jag envisas med att kalla Edmund Burke för liberal. Mitt val av etiketter förefaller dock mig vara det som orsakar minst begreppsförvirring.
Något som dessutom är annorlunda är att jag hävdar att (klassisk) liberalism, socialliberalism, libertarianism och konservatism är fyra distinkta ideologier, ideologier som grundar sig på olika antaganden och i vissa fall olika postulat om världen.
Det existerar därför ingen glidande skala enligt vilken man kan gradvis ta sig från en av dessa ideologier till en annan. Därmed inte sagt att olika individer inte, på ett enligt mig inkonsekvent vis, försöker anamma flera av dem samtidigt eller att de inte under tidens lopp bytt positioner.
Vad är då liberalismen, den ursprungliga?
Liberalismen är förstås en ideologi, men än mer är den en teori för hur världen fungerar. Den kan delas upp i fem komponenter:
- Empiriska försök att förstå världen och samhället och en strävan att utveckla samhällsteorier som förklarar eller åtminstone är kompatibla med observerbara fakta.
- Empiriska försök att förstå människan och en strävan att utveckla samhällsteorier som förklarar eller åtminstone är kompatibla med observerbara fakta.
- En önskan att se alla människor blomma ut och för samhället att bli välmående.
- En önskan att människor ska få leva i frihet.
- En samling politiska förslag som följer av de tidigare punkterna som rättssäkerhet, frihet under lagen, värnad äganderätt inuti ett liberalt rättsväsende, och en begränsad statsmakt.
De två första punkterna innebär oblygt formulerat att liberalismen är baserad på vad som kan benämnas en vetenskaplig syn på världen. De två följande punkterna däremot är av ideologisk natur.
I den fjärde punkten avses med ordet frihet, som Friedrich Hayek beskriver det, ett tillstånd där, för det första, det tvång som människor utsätts för minimeras; helt kan tvång inte avskaffas för samhällslevande varelser. För det andra utsätts inte fria människor för andra människors godtyckliga vilja.
Liberal frihet är ett socialt fenomen, den förutsätter kultur och lagar. En människa kan endast vara fri inuti ett samhälle. En ensam man på Mars är varken fri eller ofri; det existerar inget samhälle där att vara fri i.
Den femte punkten rör den politiska organisation som krävs för att förverkliga och bibehålla ett liberalt samhälle.
Den liberala ansatsen för att förstå samhället kan benämnas den metodologiska individualismen. Denna metod formulerades av Max Weber (1864–1920) och fick sitt namn av Joseph Schumpeter (1883–1950).
Liberaler noterar att det finns många verkliga eller upplevda kollektiv i ett samhälle, som företag, fackföreningar, arbetare, arbetsgivare, kyrkor, idrottsföreningar, kommuner, staten, och så vidare. De noterar också att människan i hög grad är ett flockdjur, att vi tenderar att bilda verkliga eller imaginära stammar. Vi stödjer till exempel som regel vårt land och vårt idrottslag och vi resonerar ofta i termer av ”vi” mot ”dom”.
Trots detta består alla dessa kollektiv av människor. Även om kollektiven är djupt rotade begrepp har de ingen existens bortom de individer som bildar dem. Inget kollektiv har heller, i sig, en vilja eller en förmåga att agera; det är alltid individer som uttrycker åsikter och som utför saker.
Även om liberaler inte alltid trycker på den punkten, förutsätter liberalismen nationer, samhällen som medborgarna vid behov försvarar med vapen i hand. Illusionen om att människor alltigenom är goda eller kan fås att bli alltigenom goda är inget liberaler tror på.
Läs även: von Seth: Liberalismens svanesång i Sverige och globalt
Edmund Burke (1729–1797), sin tids mest radikale reformatör, klassificeras idag oftast som konservativ. Ett exempel på hans påstådda konservatism som brukar tas upp är följande citat från Reflektioner om franska revolutionen beträffande det verkliga sociala kontraktet:
[Den är ett kompanjonskap] i fråga om allt vetande, i fråga om all konst, en samverkan beträffande varje värdefull egenskap, varje strävan till fulländning. Eftersom syftet med ett sådant samarbete ej kan uppnås annat än under många generationer, blir det ett samarbete ej blott mellan de levande, utan också mellan de nu levande och de döda och dem som ännu ej kommit till världen
Denna observation, att vi inte bara beror av andra människor, här och nu, utan att vi också har band till dem som föregått oss och att vi har nära band till kommande generationer, ses absurt nog ofta som ett exempel på ”konservatism”.
Idag är evolutionär psykologi kompatibel med den klassiska liberalismen. Detta eftersom den evolutionära psykologin är en del av den vetenskapliga förståelsen av oss människor.
Av samma anledning är vår förståelse av hur kulturer fungerar och förs vidare till kommande generationer, via bland annat kulturell inlärning, en del av den klassiska liberalismen. Detta är något som diskuteras i Joseph Henrich’ bok, The Secret of Our Success.
Thomas Sowell har tidigare behandlat ämnet grundligt i ett antal böcker (bland i Race And Culture: A World View). Därmed inte sagt att alla kulturer skulle vara förenliga med ett liberalt samhälle; tyvärr är sådana mycket sällsynta, men den västerländska dito är ett exempel.
Insikten om hur långlivade kulturer är och hur de förankrar oss och stabiliserar våra samhällen är av stor vikt. Den var en huvudanledning till varför Burke motsatte sig den franska revolutionens ambition att slå sönder varje organisation och varje annan företeelse som inte påstods vara grundad på ”förnuftet”. Resultatet blev som Burke förutspådde terror och militärdiktatur. Dessutom drabbades Europa av nära 25 år av förödande krig.
Kulturer och traditioner innehåller också mycket, som det heter, tyst kunskap, saker som fungerar utan att vi behöver veta varför, saker som uppkommit enligt evolutionära samhällsprocesser. Därmed inte sagt att de inte kan ändras, men vi bör vara oerhört försiktiga när vi ger oss på oss något som uppstått spontant, utan statlig inblandning.
Vad en spontan ordning är och hur sådana uppstår kommer att bli föremålet för nästa krönika.
Läs även: Sjunnesson: John Gray och hans kritik av liberalismen
