Liberalismen i Europa och Sverige förfaller sakta men säkert. I dagens debattklimat och med nutidens konfliktlinjer misslyckas den gamla ideologin med att få fäste i stora delar av västvärldens befolkning. Ur ett större perspektiv kan man titta på samtidens geopolitik för att inse de frihetligt sinnades monumentala tillkortakommanden – exempelvis i hur liberala föreställningar om handelns demokratiserande potential försatt Europa i ett ödesdigert energiberoende till Putin. Men det räcker också att titta på Centerpartiet och Liberalerna i Sverige för att sätta liberalismens globala nedgång och sammanbrott i kontext.

Läs även: Lidström: Statlig vård är en fantastiskt dålig idé

Pacta sunt servanda är en romersk maxim som i korthet innebär att avtal ska hållas – om man frivilligt sluter avtal med någon bör man fullfölja avtalets samtliga punkter. En hyfsat liberal tanke om man tänker efter, en princip som i mångt och mycket ekar “frihet under ansvar”. Men i frihetligt sinnade kretsar tas det ofta lätt på just det ansvar som medföljer överenskommelser, varvid maximen förvanskas till att betyda inget mer än politisk maktstrategi.

Ett nyligt exempel är Malin Danielsson (L), liberal riksdagsledamot som sitter med i Stockholms styrelse. Hennes partiledare Johan Pehrson har enligt egen utsago regelbundet uppdaterat hela riksdagsgruppen hon tillhör om turerna kring Tidöavtalet under veckorna dokumentet förhandlades fram. Trots detta väljer hon att ställa sig bakom Stockholmsliberalernas krav på en extra partistämma för att “ta ställning till Tidöavtalet”, tillsammans med två andra liberaler i riksdagen. Frågar man henne är det inget konstigt – som parlamentarisk knapptryckare stöder hon avtalet som ligger till grund för regeringen Kristersson och som en del av partiorganet i huvudstaden gör hon det inte.

Inte heller höjs ett enda liberalt ögonbryn när Pehrson själv, mannen som egenhändigt räddat kvar hela partiet över spärren, blir huggen i ryggen av sina egna kollegor i form av en anmälan till Liberalernas granskningsutskott för bristande intern förankring under regeringsförhandlingarna.

Toppstyrt eller personfixerat är hans parti inte, minst sagt.

Med Centerpartiet förhåller det sig annorlunda. Efter att ha blint följt efter Annie Lööf i vartenda viktigt ärende sitter man i ruinerna av hennes framfärd med en illojal väljarkår och en splittrande identitetskris. För att sopa dessa växande problem under mattan skryter partiledningen om liberala förhandlingsvinster och tystar all potentiell kritik mot ledarskiktet, nu senast i sin exkludering av Helena Lindahl (C) från kandidatlistan till ny partiledare efter årsskiftet.

När de påstådda förhandlingsvinsterna sedan riskerar att röstas ner i demokratisk ordning vidtar socialliberalerna ohederliga panikåtgärder. Den stökiga och händelserika valrörelsen till trots kan jag inte vara den enda som minns Centerns drag i turerna om fri hyressättning i nyproduktion för ett och ett halvt år sedan. Vänsterns Nooshi Dadgostar vände sig mot förslaget och hotade med misstroendeomröstning. Lööf valde att förbarma sig över vänsterpartisten: “Okej då, ytterkantare! Vi låter parterna sätta sig vid förhandlingsbordet en stund till, men om de inte kommer överens är det näringslivet som vinner.” Undrar vad antika romerska jurister skulle tycka om den lösningen.

De här exemplen kan man sannerligen göra sig lustig över. Jag själv lägger ofta pannan i djupa veck när jag ger mig på det omöjliga i att reda ut de liberala partiernas egenartade kommunikationsstrategier. Ändå är dessa företeelser symptomatiska för den svåra sits den liberala ideologin befinner sig i – delvis självförvållat. Ideologin besitter nämligen interna motsägelser och en naiv tro på dels människan, dels objektiva principer.

“Högt i tak” ska det vara. En av många liberala principer som slutar i oreda och otydlighet, vare sig det tillämpas i en partistruktur eller i samhället. Liberalernas högt fästa tak har försatt partiet i en oändlig dragkamp mellan socialliberaler och liberalkonservativa. Men oredan slutar inte där, det finns ett till tak att ta hänsyn till utöver partiets eget.

Denna ytterligare takhöjd sätts av EU-partigruppen Renew och deras ideologiska föreställningar. På gruppens toppmöten får numer inte Johan Pehrson och hans kollegor närvara, detta har gruppordföranden Stéphane Séjourné bestämt. Varifrån han har fått rätten att bestämma över svensk inrikespolitik och regeringsbildning är oklart. Tillämpat på samhällsnivå innebär ofta en liberal “högt i tak”-politik hedersförtryck, utsuddande av nationell kultur och fel svar på tyske filosofen Karl Poppers toleransparadox. Tolererar man nämligen intoleransen förstörs toleransen – och liberalismen med den.

Renews ordförande Stéphane Séjournés attityd gentemot svenska inre angelägenheter visar på ett annat framträdande fenomen bland många liberaler: arrogant principfasthet. Tron att de egna ideologiska övertygelserna är ofelbara och en naivitet inför det faktum att dess tillämpande faktiskt kan ha en antiliberal effekt.

Läs även: Ahmed: Därför hatar SSU bögar och judar

Handel durch wandel – handel skapar förändring – är just en sådan arrogant övertygelse. Liberalismen lär oss att individen söker frihet i takt med materiell rikedom, och att ekonomisk frihet genererar politisk frihet. Tyvärr är detta ett naivt marknadsliberalt önsketänkande med förskräckliga geopolitiska konsekvenser. Ta Tysklands närmande till Ryssland under början av 2000-talet och handeln med Kina. Vladimir Putin utnyttjar vår kontinents beroendeställning i energitillförsel för att finansiera sin krigskassa – en beroendeställning nästan enhälligt skapad av de tyska gasledningarna Nord Stream 1 och 2.

Och ingen klarsyn kring problemet verkar vara i sikte: Än reser Tysklands förbundskansler till Peking och legitimerar västvärldens största hot, en kommuniststat som torterar sin egen befolkning. Än säljer Olaf Scholz ut stora delar av Hamburgs hamnar till kinesiska företag.

De tyska hallelujaliberaler som hånflinade när USA:s tidigare president Donald Trump varnade för Europas naiva utrikespolitik i sitt tal år 2018 vid ett sammanträde i FN:s generalförsamling borde ta sig en rejäl funderare. Likaså de som grät av skratt när den ryske utrikesministern Sergej Lavrov delade med sig av sin antidemokratiska syn på Berlinmurens fall. Ja, den ryska regeringen har alltid varit av åsikten att Tysklands återförening var olaglig – och nu tillämpas deras folkrättsvidriga synsätt på slagfälten i Ukraina. Detta är en direkt konsekvens av naiva liberala förhållningssätt. Det skadar förtroendet för ideologin.

Så hur trovärdig är liberalismen som ideologi idag? Det nya politiska läget i Europa som lägger större emfas på frågor om identitet och värdegrund försvårar för liberala partier att hitta sin hemvist, och således svajar man betänkligt i i realpolitikens hårda vindar. I Sverige har liberala partier svårt att välja sida och hålla avtal som ett resultat. Dessutom innehåller liberalismen en del ideologisk motsägelsefullhet som rimmar ytterst illa med den överlägsenhetskänsla som den alltför ofta inspirerar hos sina sympatisörer.

Det är inte svårt att argumentera för att det är just detta som försatt Väst i dagens geopolitiska underläge. Alla dessa faktorer undergräver förtroendet för liberalismen och kan vara skälet till att man måste leta med ljus och lykta efter ett enda europeiskt liberalt parti med över 20 procent i opinionen. En liberals ord väger helt enkelt inte särskilt tungt.

Läs även: Sandström: Rättsliga funktionärer bör inte utses genom val