Pojkar ska tydligen stå i kö för att bli gängkriminella. Då jag är en man och då jag nyligen såg den svenska skolan inifrån är det för mig inte svårt att förstå varför. Valet mellan att sitta i en genomfeminiserad och allmänt dysfunktionell skola och där bli behandlad som en defekt flicka, utan att dessutom lära sig mycket alls, och ett spännande liv tillsammans med likasinnade är för många inte svårt.
Jag var här på väg att skriva att oppositionen mot att verkligen göra något åt gängproblemen och de ungas roll i dem är stark. Ord som slö, slapp, okunnig, formlös och seg som sirap är dock bättre termer.
Oppositionen mot att ta tag i problemen består av socialdemokrater och socialliberaler (folkpartister, vilka jag vägrar benämna liberaler) som påtvingar ”alla” barn en ”jämlik” skola. Den består av folkpartister som tror att det bor en liten folkpartist i varje individ som kommer att blomma ut ifall man är tillräckligt snäll mot honom. Den består av marxister, på BRÅ, bland vad som i Sverige benämns intellektuella, bland journalister, som ser de kriminella som proletariatets förtrupper.
Den består av batiktanter av båda könen som ser 12- eller 17-åriga ligister och moderligt tänker ”barn”. Och den består av unga kvinnor som vill framstå som snälla och som oroar sig för vad andra ska säga om de uttrycker en avvikande åsikt. Unga kvinnor dras också ofta till ”bad boys”, de ser unga kriminella som romantiska. De utgör i sig därmed ett mycket starkt incitament för kriminalitet.
Om vi istället för dagens politik tar tag i problemet med båda händerna, om vi istället anammar beprövade metoder, hur gör vi då?
Till att börja med sänker vi straffmyndighetsåldern till 12 och avskaffar de åldersrabatter som började införas i Sverige på 1930-talet. Den 12- eller 19-åring som begår ett brutalt mord döms då till åtminstone 20–30 år på sluten anstalt, ute efter 20–30 år. Om detta, se denna tidigare krönika. Under 12 års ålder straffas målsman hårt.
En äldre självklarhet, från det att människan uppstod som art fram tills för några decennier sedan, var rätten till självförsvar. Alla människor i alla tider, förutom vissa men inte alla slavar, har varit beväpnade.
Svensk lagstiftning och praxis idag ser dock till att endast kriminella är beväpnade. Och ju mer det skjuts med illegala vapen desto hårdare går polisen åt laglydiga vapenägare i Norrlands inland.
Människan är som alla djur rädd för det okända. Vi befinner oss därför i den absurda situationen att det känns tryggt och hemtamt att kriminella har pistoler, automatvapen och handgranater medan det inger rädsla att tänka sig att en laglydig medborgare kunde vara beväpnad.
Återinför rätten till självförsvar i normal bemärkelse och återge oss medborgare rätten att bära dolt vapen. En god liknelse är att polisen bekämpar brott som brandkåren släcker bränder. En pistol är som brandvarnare och brandsläckare i hemmet. Studier visar också att det nästan alltid räcker att visa upp ett vapen för att slippa utsättas för brott (brandvarnare); mycket sällan tvingas en vapenägare faktiskt skjuta (bruka brandsläckare).
Att avskaffa grundskolan är ett måste för att barn ska få god utbildning och för att barn ska, om inte vilja gå i skolan, så åtminstone inte känna dagens avsmak för den. Min bok Befriad utbildning behandlar detta, liksom ett antal krönikor här i Bulletin.
Gängens huvudsakliga inkomster kommer från illegala droger. Detta är ett svårt område att diskutera; människan är designad av evolutionen att söka social konformism, som förbud mot vissa droger, men inte mot andra. Detta innebär att för många inga rationella argument kring drogers legalisering accepteras. Den näst farligaste drogen av alla är alkohol. Den mest beroendeframkallande, sist jag studerade frågan, var nikotin.
Skulle dock i princip alla droger legaliseras, beskattas och säljas i specialbutiker, på apotek, eller på annat sätt, så skulle proppen gå ur mycket av den kriminella ekonomin.
Vi behöver också se till att det finns incitament att leva ett rättskaffens liv. ”Lön enligt kollektivavtal”, förbud för unga att arbeta, LAS och höga sociala avgifter och skatter på arbete gör det mycket dyrt att anställa den som är ung och/eller oerfaren. Dessa företeelser bör därför avskaffas och vi bör återinföra den fria avtalsrätten på arbetsmarknaden.
Att låta unga arbeta, vore det inte att ”förneka dem en barndom”? Nej. Det vore ett sätt för unga att lära sig och växa som människor, precis som alla våra förfäder gjort under miljoner år.
Dagens situation är absurd. I våra utanförskapsområden har i praktiken en tolvårig pojke idag rätt att lära sig använda kniv, pistol, automatkarbin, handgranater, hur man utpressar, hur man säljer droger, hur man bevakar mot polisen och hur man mördar. Han har dock inte rätt att arbeta i en affär.
För den som inte arbetar måste vi se till att levnadsstandarden är odräglig. Tre mål mat om dagen, bo på logement och inget bistånd för att familjen har barn. Barn är föräldrarnas ansvar.
Inte bara skulle detta ge oss verklig integration via arbete, och så småningom assimilation för förhoppningsvis de flesta grupper. En medveten politik som ger varje svensk en odräglig levnadsstandard som skyddsnät skulle också avskaffa stora delar av pull-faktorerna som lockar hit miljoner människor från kulturellt inkompatibla länder.
Ovanstående är säkert radikalt i dagens Sverige. För 100 år sedan var dock det mesta självklarheter, sådant som endast världsfrånvända, högutbildade politiker och intellektuella inte förstod.
Sannolikheten att någon verksam del av vad jag här föreslår eller andra möjliga åtgärder ska genomföras är mycket liten. Istället kommer det antagligen fortsätta bli värre, mycket värre under kommande decennier. För att travestera Thomas Sowell, i kampen mellan batiktanter av båda könen och ligister kommer ligisterna alltid vinna.
