George Orwell skrev 1947 att:

Det krävs att man tillhör intelligentsian för att tro på något sådant: ingen normal människa kan vara så galen.

I denna anda kommer jag i denna krönika att hävda att vi människor har två sorters kriminologi. För det första en medfödd, intuitiv sådan som är nästan helt korrekt. För det andra, en akademisk kriminologi som är nästan helt felaktig. Detta innebär dock inte att jag hävdar att den intuitiva kriminologin inte kan förbättras. Inte heller att alla kriminologer har fel. Det finns undantag på båda håll.

Läs även: Dahlman: Vänsterkriminologerna gynnar de kriminella

När jag skriver detta meddelas det just att kriminella satt eld på bilar och byggnader i Trollhättan. Från det att Homo erectus, den första av våra förfäder som var verkligt människolik, uppstod för 1,8–1,9 miljoner år sedan, och i Sverige från istidens slut fram till för endast ungefär ett sekel sedan, så var de tyngst beväpnade i varje samhälle familjefäder.

I ett Trollhättan fram till 1800-talet så skulle invånarna ha tagit sina gevär, patrullerat gatorna, stoppat bränderna, tagit fast dem som brände och tagit dessa till tinget, till polisen eller till andra myndigheter. Invånarna skulle ha fortsatt bevaka sitt område tills att bränderna och annan skadegörelse upphörde.

Därefter skulle gärningsmännen ha straffats, och straffats hårt. Lägg noga märke till att detta på intet vis rörde sig om lynchjustis. Invånarna försvarade själva sina egna och andras liv och egendom, men det hela gick till lika rättssäkert som idag. Straffet uttömdes på tinget, eller i tingsrätten, efter en rättegång. Människor förr var med rätta oroliga för just lynchjustis och ville att saker skulle gå rätt till. Att delta i försvaret mot kriminalitet var inte heller en möjlighet utan en medborgerlig skyldighet, lika mycket en skyldighet som värnplikten var.

Nu gäller dock något annat i Sverige. Att tillsammans med andra försvara sig själv och andras liv och egendom är omöjligt och olagligt. Självförsvar i normal bemärkelse är förbjudet i Sverige. Endast manliga kampsportare och kraftkarlar kan i begränsad omfattning försvara sig, och då endast mot icke beväpnade kriminella. Svagare män och kvinnor kan inte ens det. Ingen får nämligen i praktiken bära vapen i självförsvarssyfte i Sverige. Fast lagen faktiskt lämnar en öppning för detta har icke folkvalda poliser självsvåldigt skapat en praxis som omöjliggör det.

Förutom Försvarsmakten är de tyngst beväpnade i Sverige idag istället de kriminella. Dessa har god tillgång till pistoler, revolvrar, automatvapen och handgranater. Den lilla våldsmakt som återstår är delegerad till polisen. Straff döms sedan som förr ut av domstolar. Dagens polis och rättsväsende har dock helt andra prioriteringar än att se till att kriminaliteten upphör här och nu.

Hur kan man säga att vi har en medfödd och till största delen korrekt kriminologi? Vi människor är födda med en ”folkpsykologi”. Våra förfäder tog sig in i den ”kognitiva nischen” för flera miljoner år sedan. Som intelligenta, grupplevande varelser måste vi samarbeta med varandra och för att det ska vara möjligt måste vi kunna avgöra när vi kan lita på andra, när vi blir lurade, när någon gör oss en tjänst, när vi bör göra dem en gentjänst, och så vidare. Denna folkpsykologi kräver enorm hjärnkapacitet och det finns evolutionsbiologer som hävdar att det är själva grunden till varför våra förfäder blev intelligenta. Även om detta nog är en överdrift så var behovet av att kunna läsa och förstå sina medmänniskor en starkt bidragande orsak.

James Q Wilson och Richard Herrnstein argumenterar i den banbrytande boken Crime and Human Nature (1985) i banor som är kompatibla med ovanstående och utvecklar till stor del vad vi människor intuitivt vet.

Deras teori om kriminalitet är helt enkelt att brott begås av vissa personer när deras uppfattning om fördelarna med att begå brott, för dem, överstiger kostnaderna. Kostnaderna förenade med att begå ett brott kan vara risken för att bli straffad, hur allvarligt straffet i så fall skulle bli, och när eventuella straff kan inträffa. Olika människor har olika tidshorisonter.

En del är mycket impulsiva och tänker bara några timmar fram i tiden, andra mycket längre. Kostnaderna för brott är också psykologiska och sociala. De flesta människor drabbas av själskval om de begår brott eller ens funderar på att begå brott. De riskerarar också att bli socialt utstötta, förlora vänner och jobb om de skulle begå brott.

De flesta brott begås av män, 80 till 98 procent av brotten beroende på land. Unga män mellan 15 och 30 dominerar. Här är det inte alls sant att människans hjärna inte är färdigutvecklad förrän vi är säg 26 år gamla. Unga och gamla gör samma riskbedömningar. Däremot accepterar unga mycket större risker och har kortare tidshorisont. Detta är en evolutionär anpassning.

Unga, och unga män i synnerhet, är designade av evolutionen för att försöka utmärka sig; det är så unga män lockar till sig en maka. Det är orsaken till att en del lägger 8 timmar om dagen på att spela gitarr, eller 60–80 timmar i veckan på datorer, fysik, konst, driva ett företag, idrotta, och så vidare. En del kanaliserar tyvärr sin impulsivitet och ambition in på en kriminell karriär.

En hel del unga, och i synnerhet unga män, begår någon gång ett brott, men inte fler. De som är verkligt kriminella utmärker sig istället redan i mycket unga år och begår sedan en mycket stor andel av alla brott.

Läs även: Lindberg: Dags för kriminologerna att be om ursäkt!

Hur skulle rättvisan se ut om vi tog verkligheten i beaktande? Vi skulle ge ett kortare straff eller ibland bara en varning till dem som begår endast ett brott, eller rättare sagt, endast döms för ett brott, förutom ifall de har ett förflutet som karakteriseras av asocialt beteende. Då ska lagen slå till med full kraft. En känd ligist som döms för ett första brott vet vad han gör och har säkerligen redan begått många andra brott utan att åka fast.

För unga, med deras högre riskacceptans, och deras kortare tidshorisont, så bör det gälla att straff döms ut snabbare än för äldre (via till exempel jourdomstolar samma kväll), med stor säkerhet och med stor stränghet. Alltså, om något bör en 15-åring få ett strängare straff än en 30-åring. Detta känns inte rättvist (se nedan), för samma brott ska ge samma straff. Så 13-åringen eller 15-åringen bör få samma straff som alla andra.

Troligen bör han (eller hon) sättas i ett annat fängelse, men inte i ett mildare sådant. De 15-åringar som straffas med fängelse är serieförbrytare som har haft all tid i världen att innan ett brott begås inse konsekvenserna av vad de gör.

Straff har olika syften, som inkapacitering, avskräckning, reformering av den kriminelle och vedergällning. Det är vedergällningen som modererar straffet i övrigt, även om dagens kriminologer fnyser åt tanken.

Som Martin Daily och Margo Wilson skriver i boken Homicide, så bygger hela vår medfödda känsla för rättvisa på vedergällningsprincipen. Ett brott ska kosta den som begår det mycket nära vad brottet orsakade som skada. Att känslan är medfödd innebär att inget samhälle kan ha ett rättsväsende som känns rättvist om det avlägsnar sig för mycket från detta.

Vedergällningsprincipen har inte bara en straffskärpande verkan, den har också en modererande sådan. Om vi bara ser till samhällsnyttan kan vi mycket väl komma fram till att en 15-årig yrkeskriminell, säg en icke våldsam inbrottstjuv, bör låsas in tills han är 35 år gammal. Vår känsla för vad som är rätt och riktigt ger honom kanske bara 5 eller 7 år i fängelse.

Borde vi inte koncentrera oss på orsakerna till brott istället för att bara bestraffa? Ja, men då ska det vara de verkliga orsakerna, inte bristen på fritidsgårdar eller påstådda socioekonomiska faktorer. Det borde till exempel vara direkt oförskämt att påstå att vara lågavlönad är en orsak till kriminalitet.

Rehabilitering framhålls ständigt som ett mål, utan att det påvisas att det fungerar, annat än för den dömde som faktiskt vill rehabiliteras. Det är sant att brottsligheten går ner när kriminella närmar sig 30, men det gör den ändå, inte på grund av rehabilitering.

De verkligt förebyggande åtgärderna är inga riktiga nyheter. Föräldrar som älskar sina barn, föräldrar som systematiskt belönar gott uppförande och systematiskt bestraffar dåligt dito. Skolor som systematiskt belönar gott uppförande och systematiskt bestraffar dåligt dito.

Av skäl som Steven Rhoads och David Buss beskriver, bör barn, om alls möjligt, växa upp i ett hushåll tillsammans med båda sina biologiska föräldrar. Det borde därför vara finansiellt mycket kostsamt att skilja sig när barnen är små, något som alltid var fallet innan staten började dela ut bidrag till ensamstående.

Detta är kanske inget vi i dagens samhälle vill höra, med vårt fokus på människors självförverkligande, men att växa upp med en ensamstående förälder är en starkt bidragande orsak till uppkomsten av ungdomsgäng. Om fadern inte finns i hemmet kommer pojken att hitta sin fader på gatorna, som skådespelaren Denzel Washington uttrycker det.

I stort sett alla förebyggande åtgärder som fungerar måste sättas in på individnivå före puberteten, om det alls går, eftersom vad som pågår i en familj till större delen är oåtkomligt. Därefter är det till större delen repression som måste till.

Det sociala sammanhanget är dock viktigt. Vardagsligism bör åtgärdas omedelbart och systematiskt. James Q Wilson är en av upphovsmännen till teorin om ”Broken Windows”, att ifall ett område börjar förfalla så ändrar det de sociala incitamenten och orsakar både otrygghet och mer brott. Klotter ska tas bort genast, klottrare genast straffas, snattare tas tidigt, skräp plockas upp, och så vidare.

Den kriminologi som det undervisas i på våra universitet lär ut något helt annat. Där handlar det om socioekonomiska faktorer, om vulgärmarxistiska teorier om ”samhället”, om ekonomisk determinism, om klasskamp, om mystiska och opåvisade patriarkala maktstrukturer. På domarbloggen läser man om varför unga får lägre straff att ”Barn och ungdomar som begår kriminella handlingar är ofta socialt utsatta och har ett särskilt behov av stöd och hjälp”.

Men enligt ovan så är det för det första i princip för sent att ge dem hjälp. När de väl begår brott, om de är 13, 15 eller 17 år gamla, så är de fullt ansvariga för sina egna handlingar. De vet vad de gör. För det andra är en huvudanledning till att de är socialt utsatta att de själva, och andra som dem, socialt utsätter området de bor i.

Andra människor som bor i området har inte, i ett väl fungerande land, en skyldighet att socialt utsättas av dem som begår brott. Tyvärr har det demokratiska inslaget i samhället här avskaffats. Vi medborgare får inte längre bestämma själva över där vi bor, inte ens på det äldre, rättssäkra vis som gällde i vårt land i bokstavligt talat årtusenden. Istället är vi försvarslösa mot ett litet antal kriminella.

Hur blev det så här? En huvudanledning är att både rättsväsendet och kriminologi blivit akademiska discipliner. Vi hade förr ett rättsväsende som byggde på ett idag av jurister ofta hånat allmänt rättsmedvetande (något som blir föremål för en kommande krönika). Vi hade beprövade metoder för både domstolar och för bestraffningar.

Om man tar ett sådant område, där det mesta som kan upptäckas redan är känt, och känt sedan årtusenden, och gör om det till akademiska discipliner finns det tyvärr en inneboende, destruktiv logik. För att kunna forska, få en doktorsgrad, bli docent, bli professor, måste man nämligen komma på något nytt. På områden som bygger på urgammal erfarenhet, på vår medfödda folkpsykologi och på våra intuitioner, så finns det dock knappt något nytt som kan upptäckas.

På rättsväsendets område innebär akademiseringen att i princip varje nymodighet tar området i en riktning bort från beprövad erfarenhet. Dessutom, ju mer vi medborgare sedan protesterar, precis som när vi protesterar mot modern konst och modern arkitektur, desto mer visar det för akademikerna själva på vilka obildade bönder vi är, på hur viktigt det är att lyssna på ”experter” istället för på vårt förment obildade och populistiska rättsmedvetande.

Läs även: Norell: Brott och straff – och desinformation

Det mesta av den akademiska kriminologin borde läggas ner. För att vara helt säker på att få bort alla de destruktiva delarna bör nog all akademisk kriminologi läggas ner.