Det talas om att det i invandrartäta områden inte är värt att lära sig svenska och att det inte lönar sig att arbeta. Detta är förstås ingen nyhet, eller borde inte vara det. I själva verket är det sedan omkring 50 år en oundviklig konsekvens av vårt bidragssamhälle.

Läs även: Tjärna Ängar: ”Det lönar sig inte att arbeta”

Som lösning talas det om bättre och smartare bidrag, att stat och kommun ska se till att invandrarna lär sig svenska, att stat och kommun ska främja integration. Allt detta är dock för det första omöjligt och för det andra fullständigt onödigt.

Orsaken till det sociala sönderfallet är något annat. Det är en blind fläck för hela det politiska etablissemanget, ett ”otänkbart” område i bokstavlig bemärkelse, ett område det är omöjligt för de flesta att ens tänka på eller kring. Området är begreppet ”dräglig levnadsstandard” och övertygelsen om att alla ska garanteras en sådan, att alla har rätt till en sådan.

Om skattesystemet som förr vore hederligt så skulle vi veta vad vi betalar för. Om då en representant för Skatteverket tillsammans med en polis knackade på dörren i ditt hyreshus en gång i månaden, och begärde in 5000 kronor av alla i trappen, förutom för två lägenheter där innehavarna inte arbetade, och sedan gav den insamlade summan till dessa två, minus 8000 kronor till sig själva, så skulle omfördelningen vara konkret. Den skulle ur logisk synpunkt vara identisk med vad som sker idag, men våra reaktioner på det hela skulle vara helt annorlunda.

Givet att dessa grannar hade två armar och två ben så skulle vi bli synnerligen misstänksamma mot dem; du skulle vilja kontrollera att de verkligen inte kunde arbeta, och du skulle antagligen rösta bort de partier som infört detta system.

Men med abstrakta människor i ett abstrakt samhälle är det annorlunda. Abstrakta människor är inte som dina grannar, människor av kött och blod, med alla de förtjänster, fel och brister som alla människor har. De är istället anonyma människor ”som har det svårt”, som måste garanteras en ”dräglig levnadsstandard”.

Vi bör givetvis hjälpa dem som har det svårt, men vad menas med en dräglig levnadsstandard? En ”dräglig levnadsstandard” är ett rörligt mål. Det bestäms sedan omkring 50 år i praktiken av vad de som är lågavlönade har som levnadsstandard, plus i regel lite till. För de lågavlönade är ju just lågavlönade och borde helst, tycker vi, ha det lite bättre än idag.

Till detta kommer att vi ju måste tänka på barnen. Klart att barnen ska garanteras en dräglig levnadsstandard. Barn till fattiga föräldrar som inte arbetar måste få samma levnadsstandard som alla andra barn.

Detta abstrakta tänkande, frikopplat från levande människor av kött och blod, får mycket allvarliga konsekvenser. Vad blir resultatet för den som faktiskt är lågavlönad och faktiskt arbetar? Att den effektiva skattesatsen, jämfört med att inte arbeta, ligger på omkring 100 procent av inkomsten. Hur mycket är den effektiva skattesatsen för den pensionär som arbetat under 45 år som lågavlönad? Återigen omkring 100 procent av det som gick till pensionen. Den som inte arbetat får nämligen garantipension och ett antal bidrag som tillsammans tar upp levnadsstandarden till ungefär samma nivå.

Våra politiker, i alla åtta riksdagspartier, tänker här (när de inte cyniskt köper röster) återigen i termer av abstrakta människor, inte verkliga människor. Abstrakta människor antas bortse från allt detta och vilja arbeta ändå. Ingen är ju frivilligt arbetslös, heter det. Verkliga människor vet att allt detta innebär att det inte lönar sig att arbeta. De vet att det inte heller lönar sig att lära sig svenska om de är invandrare. De vet till och med att om de går på svenska för invandrare, SFI, utan att lära sig svenska, så har de större chans att få bidrag än om de faktiskt lär sig svenska.

Detta är dock bara början på eländet. De långsiktiga konsekvenserna är långt värre. Vi människor är ”dragdjur”. Vi måste ha något att sträva efter för att finna mening i våra liv. Vi måste uppnå mål för att känna tillfredsställelse. För de flesta människor är det mest meningsfulla som finns att genom arbete och ansträngning skaffa sig en familj, med bostad, kanske en sommarstuga, med barn som ges en god och trygg uppväxt.

Att ”garantera alla en dräglig levnadsstandard” slår sönder allt detta. Den som anstränger sig får ingen lön för mödan; de som redan har det svårast tar inte ett arbete där de lär sig saker, tjänar pengar och känner stolthet. Istället lever de på bidrag och isoleras från den arbetande delen av samhället.

I USA gav först delstaterna och sedan, från mitten av 1960-talet, den federala regeringen, bidrag till ensamstående mödrar, förutsatt att det inte fanns någon fader. Detta slog snabbt sönder den svarta familjen. I Storbritannien har socialbidragen slagit sönder delar av den vita arbetarklassen, som tidigare stolt stod på egna ben. I Sverige skapade bidragen tidigt en början till misär. Därefter tilläts en massinvandring, ofta rakt in i bidragsberoende. Dräglig levnadsstandard leder ofrånkomligen till en odräglig levnadsstandard. Pengar är faktiskt inte allt här i livet. Att inte leva i en emotionell misär är också av vikt.

Läs även: Lindén: I Tjärna Ängar har Sverige kapitulerat

Hur löser man då detta problem? Genom att behandla dem som får bidrag som människor, levande människor. Och samma sak med dem som inte får bidrag. Detta innebär att det måste finnas en mycket stor skillnad, ekonomiskt sett, mellan att arbeta och att inte arbeta. Det får inte bara vara en liten skillnad, för att arbeta medför också kostnader som att pendla, behöva gå upp på morgonen, behöva lägga sig tidigt, och så vidare.

När man behandlar människor som levande varelser så är barn också föräldrarnas ansvar. Inte statens. Inte ”samhällets”. Detta innebär att det inte får gå att använda barn som emotionell gisslan. Vad beträffar barn börjar idag berättelsen ”i mitten”, efter att valet av partner gjorts, efter att beslutet att skaffa barn tagits, efter att beslutet tagits att lämna sin partner, eller ens ha en partner när man skaffar barn. Men barn är inte något som ”bara händer” när det rör sig om verkliga människor av kött och blod.

I ett sunt samhälle skaffar sig män och kvinnor en ekonomisk och social trygghet först, och barn sedan. Därefter ansvarar fadern och modern för sina barn. Ingen skulle säga att ”grannarna tar inte hand om sina barn verkar det, så låt oss ge dem pengar”. Det är dock vad systemet gör när det rör sig om abstrakta människor.

Vad skulle en lämplig levnadsstandard vara som inte förstör livet för dem som har det som svårast genom att förse dem med pengar även om de inte anstränger sig? Våra fattigpensionärer, de som arbetat ett helt liv, har tyvärr en låg levnadsstandard. Ingen som inte arbetar bör därför komma i närheten av vad en fattigpensionär har att leva på.

En lämplig nivå för den som inte kan försörja sig själv, inklusive de med garantipension idag, borde vara något i stil med en tredjedel av vad en fattigpensionär har att leva på. Om det innebär logementsliknande boende så får det bli det. Och ingenting för barn. Inga barnbidrag, inga flerbarnstillägg, ingen boyta för barn. Barn är föräldrarnas ansvar. Staten ska inte frånta föräldrarna varken ansvaret för sina barn, eller stoltheten över att föda sin familj. Hårt? Kanske. Men varför skulle någon arbetat ett helt liv inte ha det oerhört mycket bättre än den som inte gjort det?

Det som skulle inträffa om detta genomförs kommer att uppfattas som ett mirakel. Människor som idag ”inte kan hitta ett arbete” kommer att skaffa sig ett arbete, därför att det finns en anledning att göra det. Personer som inte kan svenska kommer att för egen maskin lära sig svenska, därför att det finns en anledning att göra det. Våra utanförskapsområden kommer att blomma upp. Inte till att bli några paradis, men till att bli områden med hårt arbetande och stolta människor.

Läs även: Dahlman: Vänstern förnedrar med sina bidrag

Vad som här föreslås är säkert ”politiskt omöjligt”. Må så vara. Alternativet, att inte göra ungefär det som här föreslås är bara ”omöjligt”. Oavsett vilka ”åtgärder” och ”insatser” som görs så kommer problemet bara bli värre. Den från resten av samhället åtskilda gruppen, som idag i huvudsak lever på bidrag, som inte behärskar svenska, vars barn inte lär sig läsa och skriva: Den gruppen kommer med ”politiskt möjliga” åtgärder växa från kanske en miljon människor idag, till två i morgon, till tre i övermorgon.
Och så vidare, tills hela systemet kollapsar.

Erik Lidström
Teknologie doktor och författare till boken Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras