Sverige är så långvarigt marinerat i socialdemokratins samhällssyn att även borgerliga regeringar gärna landar i socialdemokratisk politik och lösningar, nu senast det så kallade elstödet. Men borgerliga lösningar finns, skriver Erik Lidström.
Sossar, sossar, försvarande sossar, från sig vilt slående sossar och lika vilt angripande svenskar. Sossar som hoppar, sossar som kastar sig, sossar som fläker sig. Sossar som gör allt för att ta segern åt Socialismen. Och svenskar, svenskar som kämpat redligen men som nu är slagna (fritt efter Sven Jerring).
Den moderatledda regeringen sänkte eller avskaffade inte skatten på el. Den har hittills inte avskaffat inblandningen i bensin och diesel av mat (etanol görs av mat, och inblandning av mat i bensin höjer världsmarknadspriserna på mat, något som främst drabbar världens fattiga; rapsolja är också mat) eller av palmolja, som leder till skövling av orangutangernas habitat.
Hittills har vi fått bidrag istället – ”elstödet”. Nu, som lök på laxen, läser vi att ”Socialdepartementet remitterar förslag om tillfälligt förstärkt bostadsbidrag till barnfamiljer”.
Läs även: Rekord: Fick 773 669 kronor i elstöd – regeringen inför tak
Den som bara läser etiketterna, som ”Moderat” eller ”borgerlig” får lätt intrycket att detta måste handla om hallucinationer. I själva verket har vi förstås tre stycken – till åtminstone 95 procent – socialdemokratiska partier i regeringen. Nu, när det krisar lite grand, försöker denna regering, som de borgerliga gjorde 1976, vara bättre socialdemokrater än Socialdemokraterna. Så det blir gärna 110 procent socialdemokratisk politik.
Det sägs att endast Nixon kunde resa till Maos Kina. Tydligen är det i vårt absurda land endast Socialdemokraterna som kan föra icke socialdemokratisk politik. Alldeles nyss var det Socialdemokraterna som tog in Sverige i Nato (när väl Turkiet trilskats färdigt). Svenska varv var omvänt något de borgerliga kokade ihop, nu följt av elstödet.
Vad skulle istället en icke socialdemokratisk regering göra? Några enkla stolpar för att föra borgerlig politik är:
- Bidrag dåliga, låga skatter bra.
- I stort sett samma personer som får bidrag betalar förr eller senare för samma bidrag; mängden omfördelning i Sverige var under 40 år i Sverige, före massinvandringen, i princip obefintlig.
- Bidrag får människor att förlita sig på farbror staten istället för på sig själva; i princip alla kan bidra med något, förutsatt att staten inte betalar oss för att inte lyfta ett finger. Idag är skattesatsen för en lågavlönad ungefär 100 procent om man jämför med levnadsstandarden för den som har barn men som inte arbetar.
- Barn är först och främst föräldrarnas ansvar, inte statens, inte ”samhällets”. Endast i allvarliga fall bör myndigheterna ingripa.
Vad borde då regeringen istället göra? Riktig borgerlig politik vore att sänka skatterna och kapa bidragen. Eftersom det tar tid att sänka skatterna över hela linjen, varför inte ett rejält avdrag för den som har barn? Ett sådant avdrag kommer endast den till godo som arbetar.
Ytterligare ett par stolpar för att rätt föra borgerlig politik är:
- Arbeta och göra rätt för sig bra, inte arbeta och bidra dåligt.
- Spara bra, slösa dåligt.
- Mitt och ditt är två olika kategorier.
Läs även: Skogkär: Storasyster ser dig
Det mest socialdemokratiska av alla bidrag, själva urbidraget som ska få alla medborgare att tro att de behöver bidrag, ska få oss att tro att vi inte skulle klara oss utan bidrag, är barnbidraget. En borgerlig regering avskaffar barnbidraget. Och flerbarnstillägget. En borgerlig regering avskaffar alla bidrag överhuvudtaget baserade på att någon har barn, inklusive bostadsbidrag. Istället, återigen, så sänker en borgerlig regering skatten.
Barn är föräldrarnas ansvar. Inte samhällets. En man och en kvinna skapade tillsammans var och en av oss alla. Att få barn är inte något som ”bara händer”; förutom vid våldtäkter så har var och en möjlighet att tänka efter före.
Samtidigt är det klart att staten ibland bör ingripa. Staten bör till exempel söka med ljus och lykta efter den förälder, normalt fadern, som drar sig undan ansvaret för sitt barn och tvinga honom att betala.
Samtidigt som en borgerlig regering avskaffar bidrag så sänker den i motsvarande grad socialbidragsnormen, Riksnormen för försörjningsstöd. Detta så att det avskaffade barnbidraget, det avskaffade flerbarnstillägget och det avskaffade bostadsbidraget som baseras på att det finns barn i hushållet, inte kompenseras för på något vis.
En borgerlig regering litar också på medborgarna. En borgerlig regering vet att människor växer när de får ta ansvar för sina egna liv, även om de i början av omständigheterna tvingas till det. En borgerlig regering vet också att nära och kära, och också många andra medborgare, frivilligt skulle hjälpa till när behov finns. Det var bland annat därför Sverige förr hade enorma folkrörelser, ett fenomen som välfärdsstaten, vår ofärdsstat, i princip avskaffat.
En borgerlig regering avskaffar vidare kommunernas ansvar för att ordna bostad åt någon. De som har det knapert tvingas då flytta samman och bo trångt. Och tvingas till arbete, för att försörja sig själva och sina barn och skaffa dem en god bostad. Precis som föräldrar ska göra.
Till sist, eftersom vi har diverse politiker och tjänstemän som önskar betala ut andra människors pengar, så inför en borgerlig regering en första antydan till tjänstemannaansvar.
Om socialen i kommuner betalar ut bidrag utöver ovanstående, om de ordnar bostäder, om de betalar ut bidrag till den som olagligen befinner sig i Sverige (eufemistiskt av vänstern kallade ”papperslösa”) så ser en borgerlig regering till att tjänstemannen i fråga, vederbörandes chef och de ansvariga politikerna, blir solidariskt återbetalningsskyldiga, lämpligen med dubbla summan de olagligen betalat ut av andra människors pengar.
