Sanningar och fakta är inte samma sak. Sanningar är vad vi av olika skäl är övertygade om, fakta är vad som är vetenskapligt demonstrerbart. Och vetenskapsmän ägnar sig lika mycket som alla andra åt sanningar, även på bekostnad av fakta eller i avsaknad av dem, något som inte minst covidkrisen visat. Vi måste våga ifrågasätta även experter, skriver Anders W. Edwardsson.
Då svenskarna är ett av världens mest kollektivistiska folk är det lätt att få dem att tycka samma sak oberoende av hur rätt eller fel det som sägs är. Det är därför som politisk korrekthet blivit så dominerande i Sverige. Och det säkraste sättet att få Medelsvensson att nicka är att säga att experter tittat på en sak. Ty han har av skolor, medier och myndigheter fått itutat sig att vetenskapliga studier är helt ojäviga processer som leder till bergsäkra resultat. Att ifrågasätta det som kommer efter att nyhetsuppläsaren med allvarlig min sagt ”Ny forskningar visar att…” anses därför vara kätteri.
Läs även: Lidström: Rättsfilosofier och den svenska förvirringen
Vilket delvis är förståeligt. På några få sekel har människor i stora delar av världen tack vare vetenskapliga upptäckter kunnat gå från att leva i enkla jordbrukssamhällen dominerade av dogmer och vidskepelse till avancerade industri- och informationssamhällen präglade av social rörlighet, omättlig kunskap och oändlig tillväxt. Och utvecklingen bara fortskrider. Andelen fattiga minskar stadigt, medellivslängden ökar och upptäckter som löser både gamla och nya problem görs dagligen.
Inte bara kommunister utan sossar, socialliberaler och andra har härför blivit övertygade om att de med politiska medel och byråkratiska beslut baserade på vetenskapliga resultat kan skapa rika, jämlika och allmänt felfria samhällen. Att expertstyre kan skapa jordiska paradis är dock en myt. För ju mer de beskattat, reglerat och begränsat desto lägre har den ekonomiska tillväxten blivit och både vetenskaplig och konstnärlig utveckling har gått i stå. Sverige dras inte för inte med bland annat kroniskt hög arbetslöshet och ett officiellt kulturutbud misstänkt likt det östtyska.
Med andra ord måste vi inta en skeptisk inställning även till ”forskarsamhället”. Vilket dock är lättare sagt än gjort. För vem vågar ifrågasätta vad professorer, ingenjörer, läkare och andra som så i grunden förbättrat världen har att säga? Och kan man ens göra det, utan att själv vara expert på ämnet i fråga? Svaret på den sista frågan är ja, men det kräver mod och insikt om hur ”forskning” fungerar.
Det mest grundläggande är att inse skillnaden mellan sanningar och fakta. Vilket är att de förra är subjektiva uppfattningar medan de senare är objektivt bevisbara saker. Att jorden är platt var exempelvis en sanning för stenåldersmänniskorna men att den är rund är numera ett faktum för oss. Och den som fortfarande tvivlar kan numera för en ännu hög men ändå möjlig summa åka upp och titta själv.
Kruxet är med andra ord att avgöra vad som är vad. Och vi har här katolska kyrkan att tacka för den om inte enda så klart bästa metoden för att göra det. Vi kan här inte gå in på detaljer, men sättet att skapa ny kunskap och vinna nya insikter är att systematiskt ifrågasätta rådande sanningar. Denna ”skolastiska” metod formulerades av munkar för religiösa studier, men det är från den vår västerländska forskningstradition kommer som gett oss allt från tandkräm till månlandare.
Målet för vetenskapliga studier är alltså inte primärt att en dag finalt kunna förklara allt utan att alltid ifrågasätta, hur mycket ”seriös forskning” tillsynes solida sanningar än vilar på. Detta garanterar att vi inte slår oss till ro med svar bara för att de låter bra, gynnar någon speciell, eller annat som kan stå i vägen för fortsatt framåtskridande. Och denna metod är risk- om inte helt kostnadsfri, för det värsta som kan hända är att nya undersökningar bekräftar gamla resultat.
Läs även: von Seth: Ukrainakriget är världens största chicken race
Den som tvivlar på nyttan med detta Sisyfosarbete bör betänka att vi just nu genomlever groteska effekter av att bryta mot denna tradition. När covidsmittan kom 2020 kastade sig världens politiker och medier i armarna på ett litet antal virologer och andra experter som sade sig veta hur man bäst hanterar pandemier. Att många av dessa hade personliga kontakter och ekonomiska band med vaccintillverkare och Kina struntade man i. I takt med att samhällen stängdes ner och hela befolkningar låstas in i sina egna hem imploderade därför världsekonomin i väntan på ett vaccin som, när det väl kom, visade sig fungera halvdant och kanske delvis är skadligt (detta då de långvariga hälsoeffekterna av så kallad mRNA-teknik är långt ifrån klarlagda).
Som lök på laxen klassades också debatt om dessa drakoniska åtgärder offentligt som nästan-terrorism. Nu tre år senare vet vi att nästan alla av de ”vetenskapligt bevisade sanningar” om behovet av masktvång, massvaccinering, reseförbud och annat som basunerades ut var fel. Överdödligheten blev nämligen den samma vare sig man som New York, Storbritannien och Australien i praktiken införde fascism eller som Florida, Texas och Sverige bara milda restriktioner. Vilket leder till två reflektioner.
För det första att det är fel att lita på folk bara för att de har akademiska examina. Och speciellt ska vi passa oss för kotterier av forskare med täta personliga band och starka ekonomiska bindningar till särintressen. Vilket inte bara inkluderar storföretag och andra privata organisationer utan stat och myndigheter. Politiker och byråkrater kan nämligen som få dra nytta av specifika forskningsresultat som motiv för högre skatter, fler regleringar och mer makt till dem själva. Covid har som sagt nyligen bevisat detta – och guldstjärna till den som här även tänker ”klimatförändringar”.
För det andra är det intressant att Sverige under covidhysterin sällade sig till den lilla grupp som insåg att gruppimmunitet är den enda långsiktiga boten mot infektionssjukdomar. Det finns två möjliga svar på frågan varför. Ett är att svenska experter är smartare än andra. Ett annat att svenska folket, historiskt hårt drillat i svensk exceptionalism, i valet mellan att lita på utländska och inhemska experter valde de senare.
Dessa svar utesluter inte varandra, men jag har en känsla av att det ena var mycket viktigare än det andra. Och hur som helst, vi vet nu att svenska experter, för en gångs skull, hade rätt. Låt oss bara hoppas att folket nästa gång det krisar kommer ihåg att detta är långt ifrån en oomkullrunkelig regel.
Läs även: Sjölander: Framgång genom inkompetens
