I Tidöavtalet ingår att utreda ifall staten ska ta över ansvaret för sjukvården i Sverige. Detta leder till en viktig fråga: Varför tror du nästan säkert att vad du nästan säkert vet inte kan fungera – ändå kan fungera?

Jag påstår att i stort sett alla vet att offentlig sjukvård inte kan fungera – samtidigt som de tror att offentlig sjukvård både kan fungera och är något att värna.

Läs även: Sverige har minst antal sjukhussängar i EU

Bakgrunden till detta är människans psykologi som jägare och samlare. Till alldeles nyss, under åtminstone omkring 150 000 år, kanske under en miljon år, bodde våra förfäder i grupper om ungefär 20–75 personer, med ett medel om 25, i stammar, hela ”länder” om 175 till 1 400 personer (med ett medel om 500). Dessutom var våra förfäder medlemmar i klaner om omkring 150 personer, människor de kände personligen och hade en relation till.

Det är sant att vi idag bor i stora samhällen i en värld med nästan åtta miljarder invånare. Vår hjärna har dock inte förändrats. Som jägare och samlare har vi en social skyldighet att ta hand om de våra. Den som inte hjälper den som är sjuk, som har gjort sig illa eller som svälter blir en social paria.

Den som i ett litet samhälle skulle ta betalt för att ge en nödlidande hjälp skulle bli behandlad som en psykopat. Omvänt finns det ett lika stort inre och yttre tryck på den vi hjälper att han eller hon i sin tur ska bistå oss när vi behöver det.

Friedrich Hayek påpekade att moderna människor på samma gång lever i ett mikro-kosmos och ett makro-kosmos. Vårt mikro-kosmos är vår familj, våra vänner, våra bekanta och de av våra arbetskamrater som vi känner, ungefär 150 personer, Dunbars nummer (efter Robin Dunbar), storleken på klanen hos jägare och samlare.

Vårt makro-kosmos är världen i övrigt. I de delar av vårt makro-kosmos som fungerar väl råder marknadsekonomi. Där köper och säljer vi varor och tjänster. Det står oss fritt att utveckla personliga relationer, men marknadsekonomin fungerar för det mesta mellan personer som inte ens känner till varandras existens. Du har ingen aning vilken person du köper av när du beställer något på nätet. Du har heller ingen aning om vilka personer som byggde din bil eller din dator, eller som sydde dina byxor.

Det sker tyvärr ibland en frontalkollision mellan vad vi vet fungerar och vad vi vet inte fungerar men ändå tror fungerar. På de flesta områden accepterar vi marknadsekonomin. Det kan gälla bilar, kameror, datorer, böcker, fotbollar.

Men på andra områden, som i vården, där jägar- och samlarsamhällets instinkter om sociala skyldigheter lätt aktiveras, slås ofta en mental strömbrytare om, och vi försöker att i vårt makro-kosmos tillämpa regler som endast fungerar i vårt mikro-kosmos. Alltså, vi försöker tillämpa beteenderegler som uppkommit för när vi personligen känner någon, och som endast fungerar mellan människor som känner varandra och som ömsesidigt beror av varandra, på ett stort samhälle med miljoner för oss okända människor.

Om jag föreslår att landstingen, eller staten, ska ta över alla restauranger i Sverige, och att ”alla ska ha rätt till restaurangbesök”, så bör de flesta förstå vad som kommer att ske. Maten på restauranger kommer att alltid kosta 30 kronor per mål, med ett högkostnadsskydd om 500 kronor per år. Resten betalar landstinget, det vill säga du och jag via skatten. Hur maten kommer att smaka behöver vi inte ens nämna.

Vill man gå på restaurang under sådana omständigheter så ringer man upp och bokar tid under telefontid mellan 8.30 och 10.00 måndag, tisdag och onsdag, och mellan 8.30 och 9.30 på torsdagar. Ungefär som det är på en vårdcentral idag. Svarar någon kan man få en tid om 3–4 veckor. Precis som det fungerar på en vårdcentral. Restaurangerna är öppna på vardagar mellan 09.00 och 17.00. Stängt på helger och dag före helgdag.

Om man vill kan man få ”remiss” till en lyxrestaurang. Till sådana är väntetiden mellan två månader och två år. Precis som till en operation idag.

Har man bråttom finns det också snabbmatsrestauranger som man inte behöver anmäla sig till. Det är bara att gå dit. Tyvärr är det kö, en kö som kan variera mellan en och 24 timmar. Så det rekommenderas, precis som ibland till akuten, att man tar med sig mat och mediciner som räcker i 24 timmar.

Vad skulle hända ifall kön försvinner från landstingsstyrda snabbmatsrestaurangerna, eller från dagens landstingsakuter? Ja, vad tror du? Om det inte finns någon kö så kan resurserna uppenbarligen användas bättre någon annanstans. Budgeten för nästa år kapas därför med 6–7 miljoner.

Trots försök från en liten minoritet för att förklara varför vården i Sverige måste privatiseras, och ju mer fullständigt desto bättre, om vi ska få god vård till rimliga priser och utan köer, så ”tror” inte folk att det kan fungera. Inte ens Sveriges ekonomer gör det, trots att de mangrant borde propagera för en helt privatiserad vård.

Jägarens och samlarens sociala skyldighet att hjälpa den som står i nöd gör att det blir omoraliskt att ta betalt för vård. ”Då blir det som i USA” säger dessutom många personer som kanske hört något via svenska media, trots att vården i USA, av samma skäl som i Sverige, är genomreglerad av staten via hundratusentals sidor förordningar.

”Då har bara de rika råd med vård”, invänder säkert många också, trots att läkare behandlat den som inte har råd gratis eller till låg kostnad ända sedan vården uppfanns på en helt privat, helt oreglerad marknad i det antika Grekland för omkring 2 500 år sedan.

”Då kommer det inte finnas läkare där jag bor”, invänder andra. I ett land som Sverige, med omfattande glesbygd, kan det inte finnas stora sjukhus överallt. Men sämre än idag blir det inte, när BB läggs ner i Kiruna och Sollefteå. Tvärtom, vårdgivare kommer att etablera sig där deras kunder bor, och geografiskt isolerade tätorter som Kiruna kommer att få mycket bättre vård än idag.

Vad som här föreslås är sjukvård med fri etableringsrätt för läkare och sjuksköterskor och frihet för dem att gå samman och skapa och driva läkarmottagningar, vårdcentraler, sjukhus och specialiserade kliniker, och det på vilka orter de vill.

Det är absolut inte den förvrängda form av ”privatisering” vi ser när landstinget låter enorma vårdkoncerner ge anbud på att driva existerande sjukhus. Det vore som om en restaurangkoncern tog över alla matställen i hela Stockholms län.

Tyvärr finns det inte så få som påstår sig vara för privatisering men som med det avser auktoritära regler och pekpinnar, som de som tyvärr gäller i Tyskland, Schweiz och Frankrike. Där pekar staten med hela handen och föreskriver obligatoriska sjukförsäkringar och vad de ska innehålla. För att fortsätta liknelsen så vore det som om staten föreskrev att alla måste betala för en privat restaurangförsäkring för några tusen i månaden, för att få äta av staten föreskriven mat, tillverkad av multinationella restaurangkoncerner.

Baserat på situationen i Singapore skulle privat vård vara endast omkring en tredjedel så dyr som idag (se Mark Penningtons utmärkta bok Robust Political Economy). Vården skulle också vara helt utan köer och skatten skulle kunna sänkas med åtminstone 3 000–4 000 kronor i månaden för en lågavlönad. Detta vet du som läser detta, även om du inte tror på det.

Dessutom säger oss erfarenheten att det årligen skulle doneras tiotals miljarder kronor till inköp av dyr utrustning och till sjukhus i allmänhet och till andra vårdinrättningar. Det är så människor har betett sig i alla tider, trots att de var så oerhört mycket fattigare än idag.

Tyvärr kommer nog ändå ingen privatisering av vården att ske, för vad de flesta vet – tror de flesta inte på. Kanske blir vården omsocialiserad, det vill säga att staten tar hand om vården istället för landstingen. Vården blir då om något än mer byråkratisk och köerna om något än längre. Stort missnöje över köer, undermålig vård och avsaknad av BB kommer att riktas mot den som sitter med Svarte Petter, den sjukvårdsminister som sätts att administrera ett sådant oundvikligt haveri.

Läs även: Sandström: En sjukhusvistelse och vårdens verkliga problem