Det går att påstå att Gustav Eriksson av Vasaätten fick makten av en slump. Han var på rätt plats vid rätt tillfälle, eller snarare uteblev han från fel plats vid fel tillfälle. På detta sätt påminner han om sin engelske motsvarighet Henrik Tudor (1457–1509), som tack vare slaget vid Bosworth kunde bestiga den engelska tronen som Henrik VII. Likheterna är flera: De var båda släkt med regerande dynastier men befann sig inte nära tronen, dessutom tillbringade de tid i exil utomlands och trots att de inte var formellt skolade så hade de en praktisk utbildning i att utöva makt. Henrik VII:s mentor var morbrodern Jasper Tudor och som ung hade Gustav Vasa ett intensivt umgänge med en av den svenska historiens mest fascinerande karaktärer.

Läs även: Grattis älskade danskjävlar

Hemming Gadh (cirka 1450–1520) hade varit en perfekt skurk i en Bond-film, alternativt platsat i tv-serien House of Cards. Dessutom tog han renässansen till Sverige. Han föddes i Hossmo utanför Kalmar och började sin karriär som präst för att under tjugo år arbeta som riksföreståndaren Sten Sture den äldres sändebud hos påven i Rom. Karriärmässigt gick det bra och han umgicks i kretsarna kring påven Alexander VI (1431–1503), vars familj var så skandalomsusad att den inspirerade författaren Mario Puzo till romanen Gudfadern och i sin samtid fick den florentinske diplomaten Niccolò Machiavelli att skriva boken Fursten. Påven levde öppet med sin tonåriga älskarinna, som romarna gett smeknamnet ”Kristi brud”. Gadh kom så pass bra överens med påven att han utsågs till påvlig kammarherre. Under tiden i Rom fann Hemming Gadh dessutom tid att doktorera i kyrkorätt. Men han levde på så pass stor fot att han bannlystes för ett obetalt lån och såg sig nödgad att återvända till Sverige.

Väl hemma ville han bli biskop av Linköping, men glömde att bekräfta valet hos påven. Att få valet bekräftat betydde att man betalade en avgift till Vatikanen. Han var därför aldrig formellt vald till biskop och besökte knappt sitt stift. Han engagerade sig i stället i kampen mot Kalmarunionen, som belägringschef av både Stockholm och Kalmar slott. Det sistnämnda var ett så pass svårt uppdrag att han refererade till borgen som ”denna förbannade kåk” och tyckte det var lämpligt att betala legosoldater med konfiskerat kyrksilver. Men han lyckades också hemlighålla riksföreståndarens Sten Sture den äldres dödsfall i akt och mening att få efterträdaren Svante Nilsson vald.

I en tid fylld av krig och sjukdomar hade Hemming Gadh en obeskrivlig tur. Han överlevde de flesta av sina antagonister och när han var i sextioårsåldern tillbringade han mycket tid vid riksföreståndaren Sten Sture den yngres hov i Stockholm. Där verkar han ha umgåtts med den unge Gustav Eriksson, som formellt hade titeln köksmästare trots att han inte spenderade särskilt mycket tid i köket. Långt senare låter nämligen kungen i sin officiella krönika berätta att han som ung hade ett ”synnerligen gott umgänge med den höglärde doktor Hemming”. Höglärd är ett positivt omdöme från någon som absolut inte hade någonting till övers för katolska präster.

Slutet för Hemming Gadh kom när han i för sin tid hög ålder bytte sida i kampen om Kalmarunionen. Efter att tillsammans med Gustav Eriksson förts som gisslan till Danmark valde han att byta sida och stödja Kristian II när denne 1520 invaderade Sverige. I rollen som folktalare propagerade han nu mot dynastin Sture som han hade stöttat i hela sitt vuxna liv. Det går att argumentera att han var den som fick Sten Sture den yngres änka Kristina Gyllenstierna att öppna portarna på Stockholms slott. Han var med andra ord indirekt skyldig till Stockholms blodbad och mötte själv sitt öde när han på vintern 1520 färdades till Finland för att säkra landet åt sin nye herre. Hemming Gadh halshöggs utanför det finska slottet Raseborg. Efter ett liv av tur hann olyckan ifatt honom. Men han lärde vår förste Vasakung att vara hänsynslös.

Läs även: Sveriges första moderna drottning

David Lindén