Bland de mest intressanta verken jag äger återfinns Sveriges kyrkohistoria som var ett prestigeprojekt av förlaget Verbum och gavs ut 1999. Det är god historieskrivning där olika experter får ge sin syn på tusenårig organisationsutveckling. Om någon är intresserad rekommenderar jag främst de band som analyserar medeltiden och 1600-talet. Dessutom innehåller den utförliga biskopslängder med små minibiografier som är en fröjd att läsa. Det är ingen överdrift att påstå att alla som varit den högsta av herrens tjänare i våra stift inte alltid levde som de lärde.

Konrad Rogge som var biskop av Strängnäs (1425–1501) övervägde att lönnmörda riksföreståndaren Sten Sture den äldre. Hans Linköpingskollega Hans Brask var beredd att alliera sig med allt och alla, men är ändå missförstådd på grund av uttrycket ”Brasklapp” som är påhittat av Gustav Vasa. Växjöbiskopen Ascer som dog 1287 hade fyra älskarinnor men fick vara kvar i ämbetet då han överklagade ärendet till påven i Rom. Men dessa framstår som relativt fromma lamm om man jämför med ärkebiskoparna.

Läs även: Svenska kyrkan ägnar sig åt ruffel och båg

Jöns Gereksson som var ärkebiskop 1408–1421 fick två barn med en gift kvinna och spöade upp dominikanermunkar som var skyldiga honom pengar. Till slut gick det så pass långt att en påvlig bulla skilde honom från ämbetet. Men han landade på fötterna och blev biskop på Island, där han greps och dränktes av uppretade islänningar. En ytterligare favorit är Jöns Bengtsson Oxenstierna som också han var verksam på 1400-talet. I vredesmod lade han bokstavligen ner kräklan i Uppsala domkyrka, tog upp ett svärd och förklarade krig mot kung Karl Knutsson Bonde. Han var riksföreståndare av Sverige 1457 och senare 1465–66 och kan med rätta kallas för en inhemsk svensk ayatolla. Slutligen har vi den evige Gustaf Trolle vars ilska gentemot riksföreståndaren Sten Sture den yngre bidrog till Stockholms blodbad 1520. Det blev början till slutet för Kalmarunionen, banade väg för Gustav Vasa och därmed reformationen.

Frågan är om vi haft lika färgstarka företrädare för kyrkan sedan medeltiden? Det har inte varit några krigsherrar men väl en del inkompetenta och bland dem återfinns KG Hammar som var ärkebiskop 1997–2008. Han har förvisso inte haft några älskarinnor eller bedrivit krig, men har konsekvent landat i fel analyser. Hammars katastrofala ställningstaganden inkluderar allt från att han gick på myten om apatiska barn, till stöd för att Israel skulle vara en apartheidstat och nu senast ett ursäktande av Rysslands krig i Ukraina i form av en debattartikel i Flamman.

Tillsammans med ett sedvanligt gäng galenpannor som tidigare talmannen Thage G. Peterson menar han att Sverige inte bör gå med i Nato. Det är en fullkomligt legitim åsikt men att hävda att man inte ska ”bidra till att stärka uppdelningen av världen i sinsemellan fientliga militärblock” är helt enkelt idiotiskt. Det enda militärblocket som är fientligt stavas Vladimir Putins Ryssland. Kort och gott går det inte att kompromissa kring detta.

Läs även: Svenska kyrkan tror på länsstyrelsen

Om man ska vara elak så platsar Hammar in bland sina medeltida företrädare förutom på en punkt. De medeltida prelaterna talade ett stort antal språk, byggde vackra kyrkor och bekostade dyrbara mässdräkter och kyrkliga nattvardskalkar. Dessutom ägde de för sin tid imponerande boksamlingar varav vissa har bevarats. Kyrkofurstar kan ha positiva sidor men KG Hammar är endast inkompetent.

Sveriges kyrkohistoria ges ut av Verbum.