Kyrkomötets beslut om att ”utreda om Israel är en apartheidstat” är en unken påminnelse om det förflutna. Men också ett tecken på en desperat vilja att framstå som mångkulturell. De enda förlorarna är kyrkans medlemmar.
Svenska kyrkan är en fascinerande organisation. Den är sedan millenieskiftet skild från staten, men ändå inte. Tusen år av historia spelar roll: statschefen måste vara medlem, Stockholms domprost håller av hävd gudstjänst för ledamöter vid riksdagens öppnande och ärkebiskopen närvarar vid Svenska Akademiens högtidssammankomst. Kyrkan ska inte vara en del av etablissmanget men är det ändå. Därför är det inte heller förvånande att den präglas av politik.
Läs även: ”S och C: Svenska kyrkan ska utreda om Israel är apartheidstat”
Som när kyrkomötet, vilket består av folkvalda, med siffrorna 127 mot 103 beslutade att man ska utreda om Israel är en apartheidstat. I klartext om staten Israel gör sig skyldig till apartheid i ett folkrättsligt avseende och således praktiserar samma sorts system som användes i Syafrika mellan 1946 och 1994. Utredningen, om den kan kallas så, ska ske med hjälp av internationella paraplysorganisationer där kyrkan är medlem, som Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet.
Det faktum att kyrkomötet, vilket är det högst beslutande organet bestående av lekmän, accepterat motionen skapar fler frågor än svar: Borde inte Svenska kyrkan först och främst bry sig om sina egna medlemmar och tror de på fullaste allvar att de lutherska kyrkorna i Tyskland skulle ställa sig bakom ett enskilt utpekande av staten Israel?
Kriterierna för apartheid är bland annat lagstadgad rasåtskillnad. Det går inte att anklaga Israel för just detta, när det finns ickejudiska medlemmar av Knesset. Men drivkraften bakom handlar om något helt annat än omtanke om israeliska invånare. En av dem som applåderade motionen var prästen Anna Karin Hammar som bland annat stödjer BDS-rörelsen vilka vill bojkotta israeliska varor. Rörelsens grundare Omar Bargohouti förespråkar ersättningsteologi, där man menar att Nya Testamentet har ersatt bandet mellan det judiska folket och Gud, som Gamla Testamentet etablerade. Det är en klassisk antisemitiskt kristen tankefigur.
Hammars äldre bror KG Hammar var ärkebiskop 1996–2007 och hamnade lite väl ofta på fel sida av historien. Det var då kyrkan öppet tog ställning för att det fanns ”apatiska flytkingbarn”, vilket är en myt som på senare tid totalt skjutits i sank av det medicinska etablissemanget. Israelfientligheten uppstod dock tidigare, vilket bland annat docent Johan Sundéen skildrat i 68-kyrkan: svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989 (Stockholm: Bladh by Bladh, 2017). Tidigare har Anna Karin Hammar hävdat att det var ”pink-washing” att Israel har bäst rättigheter för hbtq-personer i Mellanöstern. I klartext att Israel tycker en sak och i hemlighet något annat. Det är även det klassisk antisemitism.
Läs även: ”Det onda arvet efter 1968”
Svenska kyrkan har en lång och inte alltigenom stolt historia, vilket är typiskt för äldre religiösa samfund. Ett exempel är behandlingen av samerna, vilka förbjöds att utöva sitt språk och sin religion. Precis som den judiska minoriteten i Sverige som tvångsdöptes och förväntades att inte använda hebreiska. Därför är det löjeväckande att man vill bära rättrådighetens fana när det gäller just Israel. För om det är något kyrkomötet borde känna till är att Israel kom till på grund av sådant idégods som kyrkans företrädare genom århundradena gärna velat sprida.
Självklart vet man att Israel inte är en apartheidstat och att slänga sig med de tankegångarna handlar enkom om att framstå som mångkulturell. Det hela är ett tragiskt spel för gallerierna och de stora förlorarna är kyrkans medlemmar.
