Svenska kyrkans politiska aktivism tar sig ständigt nya uttryck. Nu är det planerna på en järnmalmsgruva i Gállok utanför Jokkmokk som drabbats av kyrkoledningens bannbulla.

“Genomgripande och riskfyllda miljömässiga, ekonomiska och sociala omdaningar hotar [...] den existentiella och andliga folkhälsan”, larmar ärkebiskop Antje Jackelén och Åsa Nyström, biskop i Luleå stift, i ett öppet brev till regeringen.

Ja, gruvdrift är inte bara andligt ohållbar, enligt Jackelén och Nyström, den är även miljömässigt, samhällsekonomiskt och socialt ohållbar. Så fel och förkastligt det kan bli, med andra ord.

I sin kritik tar Svenska kyrkan inte avstamp i Den heliga skrift eller i Jesu förkunnelse, om någon nu föreställde sig det.

Nej, i första hand hänvisas till något så profant som Länsstyrelsen, vars tjänstemän “funnit att viktiga riksintressen riskerar att skadas och därför [...] motsatt sig en gruvetablering.”

Inte fullt så oväntat är att biskoparna lutar sig mot Barnkonventionen, närmare bestämt artikel 30 om rättigheter för barn som tillhör urfolk.

“Om rennäringen trängs undan i Jokkmokk, vad har då samiska barn för möjligheter att utveckla sin kulturella identitet och bedriva traditionella samiska näringar? Vad gör pressen på samer och samiska näringar med samiska barns livsmod?”

Möjligen för skams skull offras i slutet av brevet 116 tecken – av totalt över 8 300 – på ett citat av profeten Amos.

Huruvida kyrkoledningen har någon bestämd uppfattning i olika trosfrågor, om vad som är den rätta läran, är inte alltid lätt att avgöra. Var kyrkan står i politikens dagsfrågor råder det däremot sällan någon tvekan om.

Svenska kyrkans propalestinska hållning och aversion mot Israel är vid det här laget väl dokumenterad.

Gång på gång har Svenska kyrkan tagit ställning beträffande flyktingpolitiken.

För den som vill veta mer om hur vänstern tog makten över kyrkan är Johan Sundeens bok 68-kyrkan : svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989 obligatorisk läsning.

För tillfället verkar klimatfrågan stå högst på Svenska kyrkans agenda. Kyrkan har en färdplan med målet att uppnå klimatneutralitet 2030. “Vi är således kraftigt engagerade för en grön omställning”, heter det i det öppna brevet.

Läs även: Svenska kyrkan ägnar sig åt ruffel och båg

Att Svenska kyrkan blivit förvillande lik en politisk kampanjorganisation framgår sällan så tydligt som när dess ledande representanter hamnar sida vid sida med företrädare för andra religioner.

Vid klimattoppmötet Cop26 i Glasgow i november deltog den svenska ärkebiskopen i ett interreligiöst seminarium om klimatkrisen tillsammans med bland andra imamen Hassan Rabbani, ordförande för Scottish Muslim Forum.

Jackelén är först i talarstolen och följs av Rabbani. Deras inlägg tar sammanlagt en knapp kvart. Det är lärorika minuter. Kontrasten dem emellan är slående.

Jackelén hänvisar till rapporter från FN:s klimatpanel IPCC, till FN:s utvecklingsprogram UNDP och “the Enhanced Lima Work programme on Gender and its Gender Action Plan”, som syftar till att jämställdhet och kvinnors rättigheter ska tas i beaktande i arbetet med Klimatkonventionen.

“Patriarkatet måste bort”, utropar Jackelén.

När kyrkan engagerar sig i dessa frågor hämtas inspirationen inte ur Bibeln, i alla fall inte i första hand. Det är inte Jesus som har svaren, om någon nu trodde att det var kyrkans hållning:

“Vi måste erkänna flickors och ungas ledarskap när det gäller att hålla vuxna och världsledare ansvariga för klimatkrisen och även för klimaträttvisa”, förkunnar Jackelén.

När imam Hassan Rabbani tar till orda är utgångspunkten hans muslimska tro. Det är i Koranen, inte i några FN-dokument, han finner ledning. Det är i Koranen och genom profeten Muhammeds exempel som Rabbani hämtar argument för hur klimathotet ska förstås och hanteras.

Rabbani ger intryck av att faktiskt vara troende – och att ta de egna religiösa urkunderna på största allvar.

“Vi är politiska – inte därför att politiska partier kallar utan för att Jesus Kristus kallar”, lyder ärkebiskopens försvar mot dem som hävdar att kyrkan politiserats.

Ibland passar det att hänvisa till Jesus.

Enligt Jackelén är det inte kyrkan som drivs av en politisk agenda, det är kritiken som är politiskt motiverad. Det är inte kyrkan som är vänstervriden, det är kritikerna som är högervridna. Det är inte vi, det är ni.

En fördel med religiösa skrifter som Bibeln är att det där går att hitta ett citat för varje tillfälle. I det här fallet Matteus 7:3:

“Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?”

På samma sätt går det att i Bibeln hitta stöd för vitt skilda politiska uppfattningar. Vilket är praktiskt för den som vill utnyttja sin religiösa plattform i politiska syften.

Läs även: Dags att gå i pension nu, Antje Jackelén