Royal Hollowayuniversitetet i London har beslutat att förse Charles Dickens roman Oliver Twist från 1838 med varningstext. Kanske ville de matcha kollegorna vid Northamptonuniversitet som gjort samma sak med författaren George Orwells klassiker 1984? Men de som mot förmodan tycker varningstexter på böcker är en god idé gör sig ungefär lika dumma som pastorsfrun Helen Lovejoy i den tecknade serien The Simpsons, som slentrianmässigt utbrister ”tänk på barnen” så fort hon ogillar någonting.

Läs även: Skönlitteratur förmår levnadsgöra kommunismens arv

Självklart handlar det inte om att värna om människor med trauman utan om att man inte vill utsättas för kritik. Det är ju obehagligt! I viljan att isolera sig i ett eget bekvämt kuddrum offrar man allt från några av världens bästa krigsskildringar som James Jones Den tunna röda linjen till storslagna operor av Verdi, vilka de facto innehåller våldtäkter. Om vi tar exemplet Royal Holloway så är det inte studenter som växte upp i East End som kommer att bli upprörda utan snarare medelklassbarnen på Hamstead Heath, där det farligaste som har hänt är att en hund under söndagspromenaden slet sig från kopplet. Likaså är det inte offer för diktaturer som fasar över romanen 1984, utan snarare de som tycker att hammaren och skäran är en trendig modeaccessoar. Lättkränkta ungdomar som omfamnas av en vuxenvärld som övergett sitt ansvar till förmån för vad de själva tror är förståelse men som i själva verket är strykrädsla. Men för all del, fortsätt på den inslagna vägen. Det är ett gediget arbete att varna för alla otäcka romaner i världen. I Tyskland finns exempelvis genren Trümmerliteratur som, kort sammanfattat, handlar om hur överlevare står ut i ett land som både fysiskt och psykiskt var sönderbombat efter andra världskriget.

Litteratur måste få orsaka obehag och lider man av ett reellt trauma ska man få behandling. Det är en enkel sanning. Precis som uppmaningen till ”triggervarning”-försvararna att skärpa sig. Klarar man inte av att läsa skönlitteratur ska man inte läsa litteraturvetenskap. Det förstår vuxna människor. Likaså förstår en normal människa att man utvecklas genom läsandet. På ett personligt plan mådde jag illa när jag som tonåring läste American Psycho för att senare i livet älska författaren Brett Easton Ellis amerikanska yuppienihilism.

Läs även: Bjuder Houellebecq sina läsare farväl?

Slutligen går det att ställa sig frågan vad som hände med skönlitteratur som en förenande kraft. En gång i tiden fanns ambitionen att skapa så kallad ”all-litteratur” som gick ut på att den kunde läsas av både barn och vuxna. Den marxistiske författaren Sven Wernström må ha haft vedervärdiga politiska åsikter, men hans romansvit Trälarna 1973–1981 som skildrar 1 000 år av fattigdom ur ett barnperspektiv uppskattades av både små och stora. Trots att den innehåller ruskigheter som både krig och övergrepp.

Sverige är ett litet land och svenskan ett litet språk. Vi har alltid haft våra blickar mot omvärlden och nu lider många av vanföreställningen att vi egentligen tillhör den engelskspråkiga världen. Tyvärr är det därför bara att spänna fast säkerhetsbältet och vänta på det värsta. Tidigare har aktivister förklädda till tjänstemän velat gallra Tintin för att det skulle handla om rasism och snart får vi nog varningstexter. Även för vuxna och kanske till och med på universiteten.