Satirtecknaren Ewert Karlsson med signaturen ”EWK” var en gång i tiden ett stående inslag i svensk politik och det ansågs som ett hederstecken att karikeras. Tidigare statsminister Göran Persson har exempelvis vittnat om att en av hans käraste ägodelar är en EWK-teckning från hans tid som finansminister 1994–1996. Där hade Perssons ansikte ritats på Gunnar Strängs kropp så att de blev samma person. En glädje som är fullt förståelig då Sträng (1906–1992), jämte Gustav Vasa och Axel Oxenstierna, torde vara den person i svensk historia som kan kallas ”rikshushållare”.

Läs även: Det våras för Ding Ding värld

EWK var skolad i en tradition som kan spåras till upplysningen. Den var elak och embryot till demokratin i det att makthavarna inte längre sågs som Guds ställföreträdare utan folkets tjänare som skulle utsättas för folkets dom. I USA fick ikoner som George Washington tåla att han av sina motståndare porträtterades som en åsnebakdel, och alla former av visuella egenheter kom att utnyttjas till fullo. Korta personer blev ännu kortare, trinda ännu tjockare och gud nåde den som likt Strängs chef Tage Erlander var välväxt. Förvisso blev säkert några ledsna men andra likt den konservative politikern Michael Howard, som var ledare för brittiska Torypartiet i början av 2000-talet, tyckte det var så kul att han började samla på skämtteckningar av sig själv.

Satiren är en av demokratins viktigaste beståndsdelar och detta för att man måste kunna skratta åt sig själv, även om man har makt. Men i ljuset av den senaste tidens politiska utveckling finns det att skäl att undra om satiren inte bara hotas av religiösa islamister utan också av dem som vill se rasism överallt i det svenska samhället.

Ta bara exemplet att det skulle vara rasism och ”förminskande” – vad det nu betyder? – att kalla den tidigare vänsterpartisten Amineh Kakabaveh för ”politisk vilde”. Sådana tankegångar har nämligen framförts av bland annat Dagens Nyheters kulturchef och en skribent i Expressen. Förutom det roliga att skribenten i Expressen för ett tag sedan tyckte det var acceptabelt att kalla Kakabaveh för vilde är tanken skrattretande.

Begreppet politisk vilde har funnits i det svenska språket sedan det sena 1800-talet och Sveriges första kvinnliga riksdagsledamot Kerstin Hesselgren kallade sig stolt för liberal vilde. Lägg också till att Kakabaveh tillskansat sig en makt som nästan bara kan jämföras med hur ”vildarna” från Ny Demokrati avgjorde regeringen Bildts förslag om vårdnadsbidrag 1994. Även om man tror att ”förminskande” är något att ta på allvar så glömmer man att det är hon och inte hennes kritiker som innehar makten.

Läs även: Inget är tråkigare än naken-TV

Ett ytterligare tecken på den konstiga väg som vissa vill vandra är att man inte skulle få karikera justitieminister Morgan Johansson eller för den delen moderatledaren Ulf Kristersson såsom kortväxta. Men om man inte kan få skoja om en politikers utseende dör satirkonsten. De är två proffspolitiker som, troligtvis, har kommit över eventuella komplex för sin längd eller sitt utseende. Likaså har de makt precis som Kakabaveh. Makthavare får alltid hånas och Kristersson brukade förut använda ett avväpnade svar när någon skojade om att han behövde en pall när han skulle stå i talarstolen: ”Där jag har varit har Beatrice Ask också varit”.

Den tidigare justitieministern är inte heller jättelång.

Samhället blir bättre om Kakabaveh får kallas vilde och satirteckningar skojar om att Morgan Johansson och Ulf Kristersson på grund av deras längd inte får åka attraktionen Fritt fall på Gröna Lund i Stockholm. Hellre elaka skratt än att behandla makthavare som kattungar med krupp.

Kort sagt mer EWK:ande och färre ”trygga rum”.