I år är det tjugo år sedan en av 2000-talets mest framgångsrika litterära fenomen, berättelsen om trollkarlen Harry Potter, för första gången filmatiserades. Innan dess hade berättelsen om den brittiske pojken Harry och den magiska internatskolan Hogwarts redan lyckats få en stor läsarskara, vilket är lätt att inse. Författarinnan J. K. Rowlings verk är mästerligt: vid första anblick kan det tyckas vara barn- och ungdomsböcker, men det är kryddat med allmänbildning och referenser till antiken. Det sistnämnda är inte att undra på, då Rowling läste klassiska språk vid Exeteruniversitet i Storbritannien.

Kritikerna menar att Rowlings fantasivärld inte håller, att tankegångarna snubblar över sig själva eller går in i varandra. Men det är snarare tvärt om. Harry Potters värld visar på mänsklighetens komplexa natur. Det storslagna skådespeleriet i första filmen, med bland annat Dame Maggie Smith som Hogwartsprofessorn Minerva (notera den referensen till romersk mytologi) McGonagall, förstärker detta. För ett par hundra miljoner fans har Harry Potter blivit en inkörsport till äldre storheter som J. R. Tolkien, för att inte tala om antikens Rom eller de isländska sagorna. Men när det kommer till tjugoårsfirandet av Harry Potter och de vises sten är smolken i bägaren som vanligt politik.

Läs även: ”John Cleese i nytt program - ska utforska cancelkulturen”

J. K. Rowling har starka åsikter om det mesta. När det var val i Storbritannien 2010 tog hon öppet ställning för Labourpartiet och försökte i en serie artiklar karaktärsmörda dåvarande Toryledaren David Cameron. Det stod det henne fritt att göra och det är få inom kultur eller opinionsbildning som höjer på ögonbrynen när man attackerar politiker som befinner sig till höger om svensk socialdemokrati. Men ”it really caught fire”, för att använda ett brittiskt uttryck, när Rowling kritiserade transaktivism och menade att begreppen man och kvinna främst handlar om biologi.

Nu ansåg många att hennes böcker borde bojkottas och de som spelade de tre huvudpersonerna i Harry Potterfilmerna: Daniel Radcliffe (Harry Potter), Rupert Grint (Ron Weasley) och Emma Watson (Hermione Granger), var snabba med att ”ta avstånd”. Det hela har gått så pass långt att J. K. Rowling av allt att döma inte kommer att medverka i den Harry Potterspecial som streamingtjänsten HBO Max sänder på nyårsdagen. Harry Potters mamma får helt enkelt inte komma på sonens födelsedagskalas. Men vari ligger problemet?

Läs även: ”Lindén: Är det dags att förbjuda Povel Ramel?”

J. K. Rowling har uttryckt obekväma åsikter. Hon har inte begått ett lagbrott eller uppmanat till brott utan använt sin lagstadgade yttrandefrihet. Det hela för tankarna till 1950-talets Hollywood där man informellt kunde svartlistas för att ha uttryckt fel politisk åsikt. Men om man vill bidra till att Harry Potter lever vidare långt efter vår tids mys-McCarthyism är förslaget att på nyårsdagen skippa HBO-dokumentären och i stället se Harry Potter och de vises sten eller varför inte ge bort en av Rowlings böcker i julklapp till förslagsvis en ung person? På det sättet kan man hylla briljant skapande och bidra till att Rowling får den rockstjärneplats hon förtjänar.