Äntligen stod språkrören i presscentret! Med lite litterär hjälp från Nobelpristagaren Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga går det att förstå språkrören Per Bolunds och Märta Stenevis olust över att lämna regeringen eller för den delen Miljöpartiets och dess krympande väljarskaras våndor efter sju år vid ministertaburetterna.

Sällan har uttrycket ”högmod går före fall” varit så passande.

Det brukar skojas om att Folkpartiet (dagens Liberaler) historiskt anser sig lite finare än alla andra. Men Bengt Westerbergs och Maria Leissners syn på sig själva är stiltje vid ett vindkraftverk jämfört med när Gustav Fridolin och Åsa Romson 2014 tågade in i Stefan Löfvens regering. Medelst handhjärta och goda intentioner skulle man rädda hela världen och framförallt svensk skola. På 100 dagar!

Läs även: ”Miljöpartiet vill förbjuda kortare flygresor”

Resten är en direkt pinsam historia. Bostadsminister Mehmet Kaplan åt middag med turkiska högerextremister, Åsa Romson liknade Medelhavet vid Auschwitz och flyktingkrisen 2015 slutade i tårar och ord om ”skitpolitik”, för att nämna några av de händelser som torpederade världsförbättrarna. När den första vändan regeringsspråkrör lämnade politiken var de rejält stukade och sedan dess har Fridolins bitterhet bara kunnat mäta sig med företrädaren Per Garthons eller möjligtvis Birger Schlaugs.

Med Per Bolund och Märta Stenevi skulle partiet få en ny chans. De var inte associerade med kovändningen 2015, eller för den delen med kolbiten i valet 2014, och skulle äntligen få ägna sig åt kärnfrågan: klimatet. Men humlan flög inte utan låg stadigt kvar på marken. Bara en sådan sak som att man inte lyckades hoppa på Greta Thunberg-trenden talar sitt tydliga språk.

Läs även: ”Kallduschen för Miljöpartiet: Lägsta siffran i Demoskop på 16 år”

I många väljares ögon är Miljöpartiet förtroendemässigt att likna vid Fermenta och det är skälet till att man väljer att lämna regeringen. För Bolund och Stenevi hade säkerligen kunnat sitta i en regering ledd av Magdalena Andersson även med uppstramade asyl- och integrationsregler. Tro det eller ej men det finns miljöpartister med verklighetsförankring.

Gårdagens presskonferens handlar inte om politik utan om desperat taktik. Man vill fortsätta att tala om SD och det är skälet till att man ”avgår” i god tid inför valet. Kalkylen känns igen från historien: Moderaterna lämnade Thorbjörn Fälldins regering 1981 över skattefrågorna och centerledaren Olof Johansson kastade in handduken över Öresundsbron. Kärnfrågor ska tilltala kärnväljare.

Desperat vill Miljöpartiet hänga sig kvar i riksdagen men frågan är om de förtjänar det. Väljarna premierar, ibland, politiskt mod men att lämna i elfte timmen samtidigt som man fortsatt vill stödja Magdalena Andersson tyder på en kombination av feghet och vankelmod.

Ordet som söks är inte principfasthet utan feghet.