Socialdemokraterna rekryterar sina egna till opolitiska tjänster. Det är gamla hjulspår och syftet är kontroll över systemet. Men förlorarna blir som vanligt väljarna.
Ett lite ålderdomligt ord men som ändå är passande för att beskriva en god stat är ”oväld”. I klartext handlar det om att ämbetsmän och statsanställda ska vara opartiska eller fria från partipolitiskt inflytande. Förvisso kan det tyckas som en självklarhet men Sverige bevisar, tyvärr, motsatsen. Tanken om ”oväld” föddes i den svenska statsförvaltningen 1634 när rikskansler Axel Oxenstierna introducerade en ny regeringsform.
Kansler Axel, som han ibland kallas i historieskrivningen, hade erfarenhet av det motsatta, när ämbetsmän var beroende av makten till den grad att det inte spelade någon roll vem du var så länge du hade kungens öra. Typexemplet torde vara när det gick så pass långt att en kreativ sekreterare befordrade Johan III:s hästar och lät dem kvittera ut vin. Det ville Oxenstierna ändra på och när en senare sekreterare misskött sig blev kanslern så förbannad att han själv skar sönder dennes adelsbrev, det ultimata tecknet på att du hade befordrats. Kompetens skulle gå före lojalitet därför att kompetenta ”oväldiga” hjälper en ledning oavsett politiska åsikter.
I dagarna har tanken på ”oväld” fått ny aktualitet då tankesmedjan Timbro presenterat en ytterst ambitiös rapport om problemet. Socialdemokraterna har systematiskt missbrukat utnämningsmakten när det gäller rollen som generaldirektör och andra opolitiska myndighetschefer. Kanske är det inte kontroversiellt, eftersom de brukar göra så, men rapporten är ändå fascinerande läsning och det visar att man inte lärt sig någonting av DDR-Sverige.
Cyniskt skulle man kunna säga att Socialdemokraterna förbereder sig för att förlora valet, men den luttrade inser att det handlar om kommandohöjder. Ju fler av de egna du har på plats, desto mer inflytande får du bland de helt vanliga ämbetsmännen i statsapparaten. Att förankras vid köttgrytorna är den ultimata försäkran om lojalitet, vilket bland annat Dan Eliasson har visat.
Läs även: ”Stefan Löfven anklagas för att ha placerat partikamrater som chefer inom Myndighetssverige”
Om man ska söka historiska paralleller kan man gå till maktskiftet 1976, när diverse opolitiska tjänstemän bar S-partinålen när de skulle möta den nya borgerliga regeringens företrädare. Det gick även så pass långt att bland annat organisationer lydande under Miljödepartementet uppmanades att besöka S-kongressen för ”det ser bra ut”. I klartext att forskare och tjänstemän gynnas av att umgås med makten.
Rapportförfattaren Adam Danielli har minutiöst kartlagt hur regeringen Löfven har ökat de politiska utnämningarna för myndighetschefer, och han föreslår dessutom konstruktiva lösningar, som exempelvis att krav på öppenhet i tillsättning av tjänster införs i grundlagen, en oberoende tillsättningsnämnd och en granskningsfunktion där man kan överklaga en tillsättning av en myndighetschef.
Axel Oxenstierna hade varit stolt över Timbros kartläggning och tyckt att regeringens strösslande med jobb åt de egna lite väl mycket påminde om Johan III:s hästar, som med ny rang fick kvittera ut vin.
