När islamister nu drar igång en bisarr kampanj om det rasistiska Sverige kan det vara värt att fundera över vilka som först började odla den föreställningen.
Sverige och svenska myndigheter för krig mot islam – det är budskapet i en växande och aggressiv kampanj som fått spridning långt utanför landets gränser. I fokus för kampanjen, som eldas på av muslimska extremister i och utanför Sverige, står LVU, lagen om vård av unga.
“I inlägg [i sociala medier] beskrivs vården av muslimska barn med påståenden om att de sätts i icke-muslimska hem och tvingas att äta fläsk och dricka alkohol. Det sprids uppfattningar om att flickor våldtas och tvingas att ta av sig slöjan och att barnen måste byta namn och religion och att bära kors”, summerar stiftelsen Doku, som arbetar för att sprida kunskap om den våldsbejakande/radikala islamistiska miljön.
“Det är påståenden om systematisk barnhandel som bedrivs av socialtjänsten”, säger Mikael Tofvesson, chef för den operativa avdelningen på Myndigheten för psykologiskt försvar, MPF, till nyhetsbyrån TT.
Det är vilda konspirationsteorier med potential att finna en tacksam publik i muslimska länder i Mellanöstern och Nordafrika. Dessutom regioner som Sverige tagit emot hundratusentals invandrare från de senaste decennierna. Och i alltför liten utsträckning lyckats integrera. Så den tacksamma publiken återfinns förmodligen även här.
I olika invandrargrupper har missnöjet med den svenska socialtjänsten bubblat under ytan i åtskilliga år. Nu tycks det ha gått in i en ny, mer intensiv fas runt årsskiftet och fått internationell spridning.
En arabiskspråkig sajt har sedan slutet av december publicerat ett tjugotal inlägg om påstådda övergrepp från svenska myndigheters sida. I fejkade filmer påstår gråtande barn att de kidnappats från sina föräldrar. Därefter har ryktena spridit sig som en löpeld och uppmärksammats i flera, stora arabisktalande medier. Bland annat i ett 45 minuter långt reportage i tv-kanalen Al Jazeera.
Enligt Tofvesson rör det sig om kanaler med upp till 17 miljoner följare.
“Spridningen är potentiellt större än den svenska befolkningen”, säger han till SVT.
För femton år sedan ledde vreden över de danska Muhammedkarikatyrerna till våldsamma upplopp runt om i den muslimska världen. I Damaskus i Syrien stormades den danska och den svenska ambassaden och stacks i brand av en uppretad folkmassa. Konsumentbojkotter drabbade inte minst danska mejerier hårt.
Om detta fortsätter kan historien mycket väl upprepa sig.
Men det finns en annan och allvarligare sida av de konspirationsteorier som nu sprids om ett pågående krig mot islam.
I kommentarsfält till inläggen om övergrepp mot muslimska barn talas det om att “blod ska flyta”. Där förekommer hänvisningar till terrordådet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo 2015.
Det finns anledning att ta dessa hot på största allvar. Sverige har redan drabbats av två islamistiska terrordåd, varav det ena, 2017 på Dottninggatan, krävde fem dödsoffer.
Sverige har exporterat hundratals terroristrekryter till bland annat Islamiska staten. Flera hundra har också återvänt, vapentränade och stridshärdade. Att det bland dessa finns individer kapabla och – med rätt motivation – villiga att begå terrordåd är en möjlighet som måste tas med i beräkningen.
Läs även: Sossarna måste göra upp med islamismen
Tofvesson beskriver det som att det är “främmande aktörer som försöker skapa polarisering, splittring och hetsar till våld i vårt samhälle”.
Men det finns anledning att utgå från att det snarare är svenska aktörer som ligger bakom och som fått hjälp av meningsfränder i utlandet.
Bland de pådrivande i kampanjen har Doku identifierat det islamistiska partiet Hizb ut Tahrir och andra islamister som Mahmoud Aldebe, tidigare ordförande för Sveriges muslimska förbund. Här återfinns också några av de radikala imamer som dömts till utvisning eftersom de hotar rikets säkerhet.
Fast kampanjens huvudbudskap, att Sverige är ett land genomsyrat av rasism och i synnerhet islamofobi, är en åsikt med stöd långt utanför islamistiska kretsar. Den har i decennier odlats av tongivande delar av det politiska, akademiska, mediala och kulturella etablissemanget i Sverige.
Att det svenska folkhemmet är inpyrt av rasism har till och med slagits fast i en statlig utredning tillsatt av Mona Sahlin (S), Integrationens svarta bok (SOU 2006:79).
Man skulle kunna säga att föreställningen om det rasistiska Sverige var i den svenska elitens säck innan den hamnade i de muslimska extremisternas påse.
Samma etablissemang har upphöjt radikala muslimska och islamistiska grupper och organisationer till självklara talespersoner och företrädare för Sveriges hundratusentals muslimer. Dessa radikala grupper och organisationer har gödslats med hundratals miljoner kronor i bidrag. Deras företrädare har gått som barn i huset i de fina, politiska salongerna.
Islamisten Abdirizak Waberi blev riksdagsman för Moderaterna. Miljöpartiets Mehmet Kaplan avancerade ända till en statsrådspost, innan förbindelserna med turkiska fascister och islamister blev hans fall.
Islamister och muslimska aktivister med en mer eller mindre extrem agenda utnyttjar kulturkrockar, människors oro och okunskap. Deras konspirationsteorier kan mycket väl gå hem bland åtskilliga av de hundratusentals människor som lever i Sveriges “utsatta områden”.
För den som har rymligt samvete och är villig att göra politisk karriär genom att elda på och utnyttja etniska motsättningar och konflikter är dagens segregerade och polariserade Sverige ett möjligheternas land.
Vilket många redan insett.
