En ofta upprepad skröna är att man i Europa under vikingatiden bad bönen ”A furore Normannorum libera nos, Domine” (fritt översatt: Gud bevare oss från nordmännens raseri). Med lite omskrivning är det en bön som skulle kunna användas även i vår tid, men då något i stil med ”Gud bevare oss från antirasisternas raseri”, vilket de gångna dagarnas händelser effektivt har illustrerat.

Det började i lärdomsstaden Lund. I år fyller Lundaspexarna, en studenthumorgrupp där exempelvis David Batra och Johan Glans varit medlemmar, 125 år och detta ska självklart uppmärksammas. Det mest ikoniska spexet, det finns många, heter Djingis Khan och skrevs 1954 av bland andra Hasse Alfredson.

Läs även: ”Antirasismen är den nya moralpaniken”

I grova drag handlar det om hur mongolkrigaren försöker överleva och tackla sitt livspussel. Troligtvis finns det inte något annat Lundaspex som fler känner till och det startade på många sätt Alfredsons väg in i den svenska humorhistorien. Men nu anses den klassiska spexaffischen från 1954 rasistisk. Enligt universitetslektorn Carina Tigervall representerar den en ”väldigt stereotyp nidbild av en östasiat.”

Kanske Carina Tigervall har missat detta, men det är ett spex! Allt är inte politik eller för den delen rasism och det torde vara ytterst få av kvinna född som har problem med att man medelst karikatyrer och humor driver med en av historiens värsta despoter.

Om man som asiat blir kränkt över spexet Djingis Khan har man ungefär lika stora problem som en österrikare som skulle bli kränkt över en karikatyr på Hitler. Lundaspexarnas förman Isak Holmberg vek dock inte ner sig utan påpekade att det var en ikonisk affisch som även i fortsättningen kommer att användas. Ett ytterligare tecken på samtidens upp och ned-mentalitet är att studenter agerar vuxet och vuxna lärare som kränkta barn. Men det slutade inte där.

Rudbecksgymnasiet i Sollentuna utanför Stockholm arrangerar varje år en ”spexvecka” där man pyntar skolans korridorer med olika teman. I år hade en korridor frukttema med tecknade apor, bananer och lianer vilket väckte vrede hos indignerade vuxna. Det kunde tolkas ”rasistiskt” eftersom det var en korridor där ”många nyanlända vistades”. Om man bara fått in något i stil med ”vi är en tolerant och inkluderande skola” hade man prickat alla rätt i floskelbingot. Trots att de elever som utfört arbetet gjorde sitt bästa för att påpeka att det handlade om frukt och inte om att skapa 1930-talets Tyskland, togs dekorationerna bort.

Frågorna som infinner sig är således: Om man anser att det är rasism att apor äter bananer, vem är då rasisten? Är det eleverna som gjort dekorationerna, eller är det läraren som uppfattar det som rasistiskt? Inget i dekorationerna satte likhetstecken mellan apor och människor. Den som drar parallellen är läraren, som alltså underförstått sätter likhetstecken först mellan apor och människor, därefter till nyanlända. De nyanlända identifierar sig förmodligen inte med apor. Den som gör den identifieringen är läraren, som anklagar andra för rasism, men som själv är den största rasisten.

Äter inte apor bananer och gillar lianer? Gillar de falukorv med bruna bönor? Vet apor om att även de måste inkluderas i den demokratiska processen? Men kanske handlade det om något så pass banalt som att ett antal gymnasister ville pynta sin korridor och inget annat.

Visserligen skulle allt detta kunna gå att skratta åt och gudarna ska veta att skratt och humor är befriande krafter. Men den där bönen om vikingar känns alltmer relevant eller i varje fall en omskrivning:

Käre Gode Gud, bevare oss från antirasisternas rättrådiga vrede!