Få torde ha invändningar mot att det nyligen avslutade klimattoppmötet i Glasgow var en besvikelse för den del av klimatrörelsen som symboliseras av Greta Thunberg. Kampanjen som började med hennes skolstrejk har varit betydligt mer framgångsrik än exempelvis USA:s tidigare vicepresident Al Gores initiativ i början av 2000-talet. Det effektiva PR-arbete som har gjort att ledare och opinionsbildare världen över har lyft klimatet är värt en eloge. Det som började med skolkande har blivit en världsrörelse. Men Thunberg själv verkar inte ha insett detta.

Läs även: ”Greta Thunberg försvarar aktivister – man måste ”göra människor arga”

I stället menade hon att ”det här är den globala Nordens greenwashing-festival” och avfärdade politiska uttalanden från mötet som ”bla, bla, bla”. I klartext att man diskuterade klimatet för att det är opportunt och politiken är därför irrelevant. Välvilligt tolkat tyder hennes ord på att hon helt enkelt tyckte att mötet åstadkom för lite och detta kan man hålla med om. Men de som är en del av hennes kampanj borde då förklara att politik är kompromisser och att förändring tar tid. Speciellt när det handlar om globala överenskommelser. Men om man vill vara lite fräck är hennes höjda tonläge ett tecken på att varumärket ”Greta Thunberg” börjar spela ut sin roll.

Läs även: ”Varför är Greta Thunberg och klimatrörelsen så tysta om Kina?”

Klimatet är nu på agendan oavsett vilket land du leder. Aktivismen som lyfte frågan har ersatts av den betydligt osexigare realpolitiken vilken är det instrument som behövs för att skapa ett mer hållbart samhälle. Det mer radikala språkbruket är, oavsett tolkning, ett oroväckande tecken inför framtiden och Thunberg är inte ensam om att anamma detta.

Lundaforskaren Andreas Malm, med ett förflutet inom extremvänstern, såsom Socialistiska Partiet, och senare som Hamas- och Hizbollahsympatisör, har numera bytt fokus till klimatet. I sin offentliga gärning har Malm ständigt förespråkat metoder på gränsen till våld och så även denna gång. Efter klimatmötet dömde han ut både världsledare och grupper som Extinction Rebellion, vilka praktiserar fredlig civil olydnad och menade att det i stället ”krävs mer än lydiga demonstrationer”.

Vad som förenar Thunberg och Malm är att de blivit affischnamn för klimatrörelsen både nationellt och, i Thunbergs fall, globalt. Det är därför som deras språkbruk är oroväckande. Misstron mot organiserad politik har mött kritik från både Norges miljöminister, som tillhör Arbeiderpartiet, och svenska socialdemokrater. Kritiken är ett sundhetstecken, för om denna retorik får fortgå är det stor risk för att man går från ord till handling.

Radikaler som blir alltmer radikala tenderar att bli farliga och det finns historiska exempel på detta. I Europa uppstod 68-rörelsen som studentprotester för att, i främst Tyskland, sedan utvecklas till renodlad terrorism. Ulrike Meinhof (1934–1976) började som fredlig journalist, men slutade som grundare av Röda arméfraktionen (RAF), som blev den farligaste tyska terrororganisation under efterkrigstiden.

Ett av RAF:s bärande argument var att det inte gick att förändra systemet utan att det måste störtas med våld. Spelar inte politiken längre någon roll när det gäller klimatet går det lika gärna att resonera på samma sätt som RAF. Om allt är ”green-washing” och ”lydiga demonstrationer” kan man väl lika gärna spränga bensinmackar och attackera flygbolagspersonal?