Kina fortsätter att bygga ut sin kolkraft, och satsningarna på miljövänlig energi är mycket små i jämförelse. Danne Nordling tittar på de siffror som miljörörelsen borde intressera sig för istället för att predika klimatångest.
Vår minister för internationellt utvecklingsarbete hette i december 2019 Peter Eriksson och representerade Miljöpartiet. Han gjorde då ett utspel riktat mot Kina och dess stora satsningar på kolkraft, vid en tidpunkt då landet stod då för 30 procent av världens utsläpp. I samband med klimatmötet i Madrid sade Peter Eriksson: ”Kina är ett av det största problemen vi har nu. Så många som möjligt i världen måste skapa tryck på Kina för att ta ett steg bort från kolet.”
Peter Eriksson ansåg enligt AB att EU historiskt har haft en naiv syn på Kina. ”Vi har inte ställt krav i den utsträckning vi skulle kunna göra. De handlar och producerar med olika regler, lagar och system än andra marknadsekonomier.”
Men utspelet gick ganska spårlöst förbi. En representant för Kina, Zhen Sun, ansåg visserligen att Peter Eriksson var oärlig och inte lämplig för sin position och att svenska politiker var dåliga. Klimatrörelsen fortsatte att rikta sin kritik mot främst Sveriges och EUs bristande åtgärder för att minska utsläppen. Miljöpartiet gick i täten för att svenskarna skulle flyga mindre (med flygskatt) och köpa subventionerade elcyklar istället för att köra bil.
Läs även: Kinas nya klimatplan: Utsläppsrätter
Det finns en föreställning att Kina som underutvecklat land enligt Paris-avtalet skulle ha rätt att satsa på kol och andra fossila bränslen så som I-länderna tidigare gjort. Det försökte Peter Eriksson (förgäves?) vända sig emot: Han ansåg ”inte att Kina ska få kalla sig utvecklingsland länger, en term som det inte finns någon klar definition på, åtminstone inte i Parisavtalet.
– Svenska regeringen säger uttryckligen att vi inte längre ser Kina som ett utvecklingsland, och att vi inte ska ha den relationen till dem längre. De är ett utvecklat industriland nu.”
Faktum är att Kina 2020 producerade 53 procent av världens kolkraftsel med sin koleldning (Reuters mars-21), en uppgång från 44 procent sedan 2015. Men kritiken i den allmänna opinionen har uteblivit. Bidragande har kanske varit att Kina kunnat hänvisa till sina stora satsningar på vind och sol. Någon redovisning av proportionerna har inte kommit till allmänhetens kännedom trots att ett illustrativt diagram enkelt kan hittas på Wikipedia som visar hur utvecklingen varit.
Läs även: Cochrane: Villfarelsen om klimatrelaterad finansiell risk
Sol och vind och andra förnybara kraftkällor var i Kina en nullitet fram till 2013. Det betyder att satsningarna därefter procentuellt sett varit formidabla. Men sett i relation till fossilproducerad el är den förnybara elproduktionen fortfarande blygsam.
Till detta kommer att Kina ska satsa på en kraftig utbyggnad av kolkraften till slutet av 2020-talet. Idag har Kina 1 095 GW installerad kolkraft men håller på att bygga 88 GW och planerar ytterligare 159 GW (GEM feb-21), en ökning med 23 procent. För att Kina ska bli koldioxidneutralt till 2060 har bedömare (CREA) istället kommit fram till att nästan 40 procent av nuvarande kolkraft ska börja avvecklas till 2030.
Läs även: Ny klimatrapport – ”Vi har nått vägs ände”
Borde inte klimatrörelsen, Greta Thunberg och Miljöpartiet ta fasta på vad experterna säger och kräva att Kina börjar avveckla sin kolkraft? Istället för att skapa klimatångest hos den breda allmänheten och hatkänslor mot kapitalismen och industrisamhället borde miljövännerna rikta sina aktioner mot mera konstruktiva håll där det kan bli resultat.
Danne Nordling
Nationalekonom och fri debattör
