Inom politiken har det alltmer blivit vanligt att tillvita motståndare en koppling till ruskigheter som alla tar avstånd från. Vänstern anklagas för en bakgrund i Stalinistisk terror medan partier till höger anklagas för att vara ”blåbruna” med kopplingar till nazistisk terror. Fulspel mellan riksdagspartierna är en sak, men lite förvånande är det när samma fulspel utövas då Historiska museet skapar rutten borgerlighet i utställningen History Unfolds. Arkeologen Leif Gren cyklar bort till expertmyndigheten Historiska museet och kollar läget.
Enligt Historiska museet är ”History Unfolds – en reflektion”, som står uppe sedan 2016, ett försök att synliggöra hur historia skapas och används, och hur detta i sin tur har påverkat – och fortfarande påverkar – synen på samhället. Museet vill problematisera och komplettera bilden av historia i Sverige, göra det osynliga synligt, utforska det som är gömt och glömt och belysa de normer som över tid haft inflytande på museet och dess samling. Museet framhåller att historia skapas, gestaltas och används, medvetet och omedvetet hela tiden. Historia, sägs det, används för maktutövning eller för att övertyga och mobilisera grupper i samhället.
History Unfolds vinklar det som att den sanna svenska historien avsiktligt varit förvanskad av onda krafter, men att museet nu, utifrån en position av godhet, ska avslöja hur det egentligen ligger till. Montrarna dyker ner på många olika saker, men det är alltså det mörka kulturarvet museet fokuserar på. Vem som betraktats som svensk utgick från en rasvetenskap som växte fram i Europa under tidigt 1800-tal. Dessa teorier, menar Historiska, dominerade i samhället när många museer skapades. I detta skapande deltog politiker, forskare, monarker, konstnärer och museianställda. De teorier som gav stöd till den eftersträvade bilden av Sverige valdes mer aktivt, och andra föll bort. Vissa människor exkluderades från att ingå i den stora berättelsen om Sverige, medan andra självklart fick vara med.
Utställningen består i stort sett av associationer som ska visa att Sveriges historia är rätt usel. I blickfånget står Elisabetrelikvariet, som är museets allra första registrerade föremål, men man ska inte inbilla sig att museets urföremål handlar om ursvensk kultur för relikvariet kommer från Ungern. Utställningen går snabbt in på slaveriet. Alltså inte att svenska sjömän var slavar i Nordafrika, utan de svenska kolonierna i Amerika och att Sverige handlade med slavar från Afrika till Amerika. I nästa steg associeras kolonierna i Amerika till att Sverige hanterade Norrland som en inhemsk koloni, i mötet med samerna uppstod konflikter. Och vidare associeras till tiggeriet i Sverige, och i nästa monter associeras till att det finns krigsbyten i svenska museisamlingar. Det första egentliga museiföremålet är 1400-talsmattan från Marby, som egentligen är muslimsk och från Turkiet. Men där tycker jag nog att museet är ute i cyklar, eftersom mattan snarare är grekisk och kristen till sin bakgrund. Sedan associerar museet vidare till flyktinglägret på Lovö från andra världskriget, och sen till jordprover från olika utgrävningar, och sedan en romsk tillfällig lägerplats i Skarpnäck.
Läs även: Johan Lundberg: Den europeiska kulturens långsamma död
Om inledningen av utställningen spretar åt olika håll på temat Sveriges glömda och usla historia, så fortsätter den lite mer fokuserat om vithet och svenskhet. Det framhålls att Historiska museet uppstod som en avdelning inom Nationalmuseum 1866 och då skulle man lyfta fram svenskhet, evolution, och klassificera föremål efter typer, och ett centralt begrepp var ”föreställd gemenskap” och nationalstaten, fast det handlar om sentida föreställningar.
Den gamle arkeologen Ture Arnes grävkniv, som han använde på resor i Asien, är utställd, och det framhålls att i hans arkeologiska projekt var man intresserad av rasvetenskap. Utställningen visar byster av olika forskare som reste på expeditioner utomlands och samlade in föremål, men också en del skallar. Och redan Gustav III samlade på antika föremål och såg sig som arvtagare till antiken. Carl von Linné iklädde sig samiska kläder för att framställa sig som äventyrare och part i kolonisationen. Om Linné får representera de onda så får den riktige samen, författaren Johan Turi, representera de goda mot kolonisationen med en liten byst. Sen hoppar utställningen till nästa goda person, Fredrika Bremer, där montern visar en broderad textil där det sägs att ”vägra brodera var en frigörelseakt” från medelklassens kvinnoideal.
Utställningen blir lite kul när man kommer in på hur svenskar ser ut. Man menar att normer i olika tider har styrt och styr hur människor gestaltas på museer, till exempel kön och hudfärg. Människor i utställningar har ”nästan utan undantag ljus hy, ljust hår och ljusa ögon, trots att vi inte vet hur de egentligen såg ut”. Här kan jag inflika att om man går tio meter längre in på Historiska så kommer man till avdelningen för medeltida konst, där dussintals medeltida madonnor samtliga har ljus hy, ljust hår och ljusa ögon.
Sen hoppar History Unfolds till bilden av vikingen, som museet härleder till den tyske 1800-talskompositören Richard Wagners fascination för fornnordisk mytologi och hans operacykel “Nibelungens ring”. Det var också genom Wagners verk som den hornbeprydda hjälmen fick sitt genomslag som vikingens attribut. På så vis växte den stereotypa bilden av vikingen fram i ett samspel mellan historieskrivning, arkeologi och konst. I utställningen visas operasångerskan Birgit Nilsson (1918–2005), som ansågs vara sin tids ledande Wagner-sopran och många gånger spelade rollen som valkyria. Utställningen sätter in Birgit Nilsson i en association kring suspekta syften då bilden av vikingen växte fram med de nationalistiska strömningarna och 1800-talets stereotypa viking de senaste drygt hundra åren bland annat har använts för politiska och nationalistiska syften, för att bygga idén om en nordisk kultur, en nordisk maskulinitet och en nordisk ras.
Läs även: Vad som helst, bara inte kultur!
Utställningen går vidare till Artur Hazelius och den suspekta kopplingen till svenskheten. Den enkla allmogen, säger utställningen, var bärare av svenskhet som höll på att försvinna, och därför byggde Hazelius upp en samling av föremål och byggnader. Därifrån går utställningen till nästa monter och begreppet ”blond och blåögd” med skolplanscher som bidrog till 1920-talets föreställning om svenskhet genom sina vithyade, blonda barn i ett ljust, lustfyllt och frodigt landskap. Frisk luft, sol, kroppsrörelser och bad var bra för hälsan, säger utställningen, och det tidigare smuts- och lortsverige skulle ersättas.
History Unfolds spinner vidare på temat att vithet inte finns i verkligheten utan är ett konstruerat fenomen, ”vem passerar som vit och vem sticker ut? Det beror på tid och plats”. Det som kallas vit hudfärg spänner från rosa till beige och kan vid vissa tidsperioder och platser även vara mörkt solbränt, ”idén om vithet är alltså något flytande som ständigt förändras”.
Montrar med vita gipskranier och vita byster kommer sen fram till ”Det vita vi:et”. Utställningen betonar att vem som betraktats som svensk utgick från en rasvetenskap som växte fram i Europa under tidigt 1800-tal, ”vissa människor exkluderades från att ingå i den stora berättelsen om Sverige, medan andra självklart fick vara med”. Om det var människor i Sverige eller i Världen som inte räknades som svenskar framgår inte av utställningen.
I utställningen ser man bokstavligen ner på 1800-talsbyster på golvet. Det är många kändisar, bl.a. den liberale riksantikvarien Oscar Montelius, den liberale statsministern Louis De Geer, feministen Anna Retzius-Hierta, biskop Esaias Tegnér, statsminister Hjalmar Branting. Gemensamt är att de placerats under text om ”det vita vi:et”, men om utställningen menar att de ska ses som vit makt-människor framgår inte. Denna typ av tvärsäker kontext men undanglidande bevis finns genomgående på utställningen.
En monter lyfter fram svenska hällristningar som kopplar till den tyska nationalsocialismen under 1930-talet och dess politiskt anpassade historieskrivning. I teoribygget om det tyska folkets ariska förflutna ingick till exempel hällristningar från Bohuslän, och under 1935 och 1936 gjorde en nazistisk historiker, holländaren Herman Wirth, ett hundratal gipsavgjutningar i bohuslänska Tanum av hällristningar från bronsåldern som tillhörde den “överlägsna ariska rasen”. Visserligen gav Riksantikvarieämbetet tillstånd till avgjutningarna men de och tjänstemän på Historiska museet såg inte positivt på arbetet. Avgjutningarna skulle användas som utbildnings material för SS-officerare i Tyskland och rekvisita vid SS chefen Heinrich Himmlers framträdanden. History Unfolds avslutar med myten om Sveariket, som egentligen inte alls handlade om Sveriges ursprung, och Carl Larssons ”Midvinterblot” på Nationalmuseum, där konstnärens idé om Sveriges ursprung egentligen bara är fantasier.
Historiska museet är statens expertmyndighet, och man bör kunna förvänta sig att det som sägs på utställningar mer eller mindre baseras på vetenskap och fakta. Men att recensera History Unfolds och dra slutsatser är inte helt lätt då utställningen spretar med många infall. Utställningen bygger på att associera ihop olika kulturella sfärer, nämligen traditionell svensk borgerlighet och vit maktsfär kopplad till trettiotalets nazism. Det är glidande men tydliga försök att få ihop det hela till ett och samma tankegods, och metoden är guilt-by-association. Alltså resonemang typ att om nazister och vit makt gillar vikingar, och gammal borgerlighet gillar vikingar, så finns det ett samband mellan borgare och vit makt. Tvärsäker kontext men undanglidande bevis. Med sådana abrovinker hamnar t.o.m. Birgit Nilsson och Hitler i samma bås.
Nu är det väl få kulturhistoriskt bildade människor som tror på det inlindade budskapet i History Unfolds, men resultatet är ändå som jag ser det skadligt när utställningen riktas till den breda allmänheten. För barn och ungdomar är jag rädd att experternas associationer och guilt-by-association tas som sanningar. Vad som gått förlorat på dagens museum är alltså den goda skepsisen. Utan skepsis, ingen vetenskap, bara ett förment vetande om äldre dogmer som vid granskning visar sig bygga på utställningens egen dogmatik. Museet blandar anspråk på eget vetande med kravlöshet inför den egna tolkningstendensen, och resultatet blir ett slags måttlöshet där besökarna får nycklarna till att förstå världen, och museet gör sig till plattform för budskapet.
Att utställningen History Unfolds producerades direkt efter att den rödgröna regeringen tillträdde 2014 tror jag för egen del inte beror på ministerstyre utan mer på myndighetens fingrar i luften. Kanske är utställningen ett undantag och ett tidsdokument över vår tid, men det känns bekymmersamt att en expertmyndighet spelar med i det politiska spelet på detta sätt. Man undrar om museet blir lika följsamt om de politiska vindarna plötsligt blåser i andra riktningar. För egen del tror jag det är bäst om politiken inte petar i myndigheterna, men lika mycket att myndigheterna inte petar i politiken. Museer blir bättre och intressantare för alla parter med kunskapsfokus utifrån vetenskap och museisamlingar.
Leif Gren, fri skribent som har studerat arkeologi, konsthistoria, idé- och lärdomshistoria, etnologi och socialantropologi vid Göteborgs universitet.
