WASHINGTON, DC – Bitcoin och andra privat utgivna kryptovalutor har skapat en uppmärksamhetsstorm med huvudparten av analysen fokuserad på deras lockelse och uppenbara problem. Men relativt mindre uppmärksamhet har riktats mot en ännu viktigare utveckling: den ökande sannolikheten att länder helt eller delvis kommer att byta till digitala centralbankspengar (CBDC).

Ekonomer har länge insett att pengar fyller tre funktioner. Som betalningsmedel möjliggör de transaktioner vilka annars skulle kräva komplicerad byteshandel (som att byta kycklingar mot en bil). Som värdemätare eller räkneenhet gör de det möjligt att veta om man har ökat eller minskat sina besparingar under det gångna året. Och som värdebevarare gör pengar att nuvarande inkomster kan finansiera framtida inköp.

Det finns ett framväxande samförstånd kring att Bitcoin och andra privat utgivna kryptovalutor kan tjäna som en (spekulativ) värdebevarare och därför också som en tillgångsklass. Men huruvida dessa instrument kan utvecklas till betalningsmedel eller värdemätare är fortfarande tvivelaktigt. I Bitcoins fall har valutan inget ankare, och den kommer alltid att ha en fast mängd av 21 miljoner ”token”. Även om detta tillåter viss risksäkring mot inflation, så skapar Bitcoins vilt fluktuerande värde och avsaknad av uppbackning tvivel kring dess stabilitet. Bitcoin-manin har, med all rätt, jämförts med tulpanmanin i sextonhundratalets Holland – fast utan lökarna.

Läs även: Buffett försvarade fossila bränslen på Berkshire Hathaways stämma

Kryptovalutor kommer utan tvekan att utvecklas ytterligare, men de flesta av dem kommer att förankras i existerande monetära enheter som den amerikanska dollarn (med en växelgaranti kopplad till enheten). Även om tekniska frågor måste lösas för att förbättra privat utgivna kryptopengars användbarhet så finns det ingen anledning att anta att detta inte kommer att ske förr eller senare.

Samtidigt har USA:s centralbank (Fed), Europeiska centralbanken (ECB) och andra börjat undersöka möjligheterna att ge ut egna digitala valutor. Kinas centralbank (PBOC) har redan delat ut paket med digitala renminbi (”folkets valuta”, mer känd som yuan) i försöksstäder, och Bahamas centralbank har gått ännu längre och gett ut en fullvärdig CBDC kallad ”sand dollar.”

På detaljhandelsnivå skulle en CBDC ge några uppenbara fördelar och fungera ungefär som ett kreditkort vad gäller att genomföra betalningar. Ett vanligt argument är att den skulle hjälpa fattiga och andra som för tillfället är underbetjänade av banksystemet. Den skulle också göra det mycket lättare för regeringar att administrera sociala transfereringar likt de kontantutbetalningar till hushåll som gjorts under pandemin. Och ett välfungerande internationellt system av digitala valutor skulle kraftigt minska kostnaderna för transaktioner över landsgränserna.

Dock har CBDC:er sina egna komplikationer. En viktig fråga är var CBDC-konton ska finnas. Om det är i centralbanken, hur ska integriteten upprätthållas vid transaktioner? Lika otydligt är det vilken roll som skulle återstå för privata banker, vilka i nuläget är den största källan till kredit i de flesta marknadsekonomier. Om banker inte längre får insättningar, hur ska de kunna ge lån?

För att ett sådant arrangemang ska fungera väl behöver CBDC:n hitta en balans mellan anonymitet (integritet) och kontroll över systemet. Annars kommer det att finnas en bestående oro för att staten alltför enkelt kan få tillgång till enskilda kontoinnehavares information och blanda sig i kreditallokering. Alternativet är att centralbankerna fördelar insättningar bland medlemsbanker, vilka sedan skulle fortsätta att fungera som kreditkällor. I det fallet skulle det behövas kraftiga reservkrav, annars kan andra problem uppstå.

Det finns även komplikationer på en internationell nivå. Skulle centralbankerna vara villiga att acceptera betalningar gjorda i andra centralbankers CBDC:er? Skulle länder kunna behålla kontrollen över sin penningmängd när den antagit en digital skepnad? I vilket fall är det svårt att föreställa sig att stora centralbanker skulle vara villiga att ta på sig ansvaret och risken för det internationella finansiella systemet utan en hög grad av samarbete, samordning och kontroll.

Läs även: När ekonomin blir som ett datorspel

Dessa internationella frågor är särskilt viktiga för USA, då amerikanska sedlar har tjänat som en internationell reservvaluta, värdemätare, och betalningsmedel under de senaste 75 åren. På gott och ont har dollarns nyckelroll i systemet gjort det möjligt för USA att ålägga tämligen effektiva ekonomiska sanktioner mot länder såsom Ryssland och Iran, och USA kommer inte frivilligt att släppa ifrån sig detta verktyg.

Dock har, förstås, USA:s ökade användande av sanktioner gett drivkraft till försök att skapa ett alternativ till dollarn. Nu när Kina jagar en stärkt internationell roll för renminbin genom digitalisering, kommer det att finnas stort politiskt tryck på USA att införa sin egen CBDC innan alla de ovannämnda komplikationerna är lösta. Även om konkurrens mellan Fed, ECB, PBOC, och andra centralbanker kan visa sig hälsosam, så kan det också leda till en utveckling som hotar hela det internationella finansiella systemet.

Inget valutasystem har någonsin fungerat perfekt. Men de flesta är överens om att det nuvarande har presterat väl under de senaste 20 åren av kriser, särskilt i jämförelse med tidigare system som till exempel guldmyntfoten. Även om en CBDC skulle kunna förbättra tillgången till finansiella tjänster på lika villkor varnar de flesta experter för att de inte bör införas förrän det finns försäkringar om att kreditallokering, betalningssystem, garantier för finansiell stabilitet och andra aspekter av det nya systemet, skulle fungera åtminstone lika friktionsfritt som de gör under det nuvarande systemet.

CBDC:er kommer nästan tveklöst att fortsätta utvecklas. Frågan blir då ifall deras många problem kommer att lösas innan övergången görs.

Anne O. Krueger, tidigare chefsekonom på Världsbanken och före detta vice verkställande direktör på Internationella valutafonden, är Senior Research Professor i internationell ekonomi på Johns Hopkins University School of Advanced International Studies och Senior Fellow på Center for International Development på Stanford University.
 

Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate.