Saturnus ringar avslöjar dess kärna

Saturnus är efter Jupiter den näst största planeten i vårt solsystem och liksom Jupiter består Saturnus till stor del av helium och väte, det vill säga av gas. Traditionella modeller av planeten utgår dock från att det i planetens mitt finns en relativt liten men solid kärna som troligen består av sten. Saturnus omgärdas också som bekant av flera ringar, vilka består av ispartiklar av varierande storlek.

En ny studie publicerad i Nature Astronomy har använt information om dessa ringar och Saturnus gravitation från farkosten Cassini för att analysera planetens inre. Cassini som sändes ut 1997 cirkulerade under åren 2004 till 2017 i en bana runt Saturnus. Under den tiden skickade den bland annat ut radiosignaler vilka gjort det möjligt att studera bland annat ringarnas rörelser, sammansättning och planetens gravitationsfält.

De nya analyserna av ringarna visar på återkommande små krusningar i dessa som går att spåra till förändringar i Saturnus gravitationsfält. Förändringar som i sin tur måste bero på att planetens yta också krusar och rör sig ungefär en meter var och varannan timme. Forskarnas slutsats är att dessa mönster kräver en betydligt större, mer ”diffus” och rörlig kärna än vad som tidigare antagits.

De menar att Saturnus kärna kan utgöra så mycket som 60 procent av planetens totala diameter, i stället för bara en liten del, och att kärnan består av en blandning av helium, väte, is och sten. Forskarna liknar denna blandning vid en soppa eller slam, där andelen is och sten gradvis ökar med djupet, från ytan till planetens mitt. Den centrala delen av kärnan nära mitten består framför allt av sten och is, och tros trots allt vara stabil.

Beräkningar uppskattar att Saturnus kärna har en massa som är 55 gånger jordens och att en knapp tredjedel av denna massa utgörs av is och sten.

Irlands befolkning över fem miljoner för första gången på 170 år

Tidigare i veckan meddelade de irländska statistikmyndigheterna att landets befolkning passerat fem miljoner. Det är första gången sedan folkräkningen 1851 som Irlands befolkning uppmätts till mer än fem miljoner. Samma år hade Sverige ungefär 3,5 miljoner invånare, det vill säga en tredjedel av dagens 10,4 miljoner.

Irland har en ovanlig befolkningshistoria. I de flesta länder har befolkningen likt för Sverige ökat kraftigt sedan 1851. Under slutet av 1700-talet och stora delar av 1800-talets första hälft hade dock Irland en hög befolkningstillväxt. Mycket tyder på att den irländska befolkningstillväxten under perioden var en av de högsta i Europa. En delförklaring var att man började odla potatis.

Med tiden blev potatisen den viktigaste grödan för stora delar av Irlands fattiga befolkning. När landet år 1845 drabbades av potatisbladmögel blev det missväxt. Flera år av missväxt följde sedan under 1840-talets slut.

Följden blev att hundratusentals dog och under de kommande årtiondena emigrerade miljontals irländare, framför allt till USA och England, men även till övriga delar av det brittiska imperiet. Irlands befolkning har aldrig återhämtat sig och det är ännu en bra bit kvar till de 6,5 miljoner som uppmättes vid folkräkningen 1841.

Småbarn skrattar mer som apor än vuxna

När vi människor skrattar så produceras skrattljuden främst vid utandning. Schimpanser och vissa andra apor skrattar däremot både genom in- och utandning. En ny studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften Biology Letters visar att barn i åldrarna tre till 18 månader skrattar mer genom in- och utandning än vuxna, men att deras skratt blir mer likt de vuxnas med åldern.

När forskarna lät experter och lekmän lyssna på barn och vuxna som skrattade så visade det sig även att lyssnarna kunde skilja på skratt som framför allt skedde genom utandning och skratt som skedde genom både in- och utandning. Lyssnarna upplevde också i allmänhet skratt genom utandning som mer positiva.

En delförklaring till att småbarn skrattar mer som schimpanser är troligen att deras övre andningsvägar fortfarande uppvisar likheter, som försvinner med åldern, med schimpansernas andningsvägar. Men forskarna tror också att barnen med tiden lär sig skrattets sociala betydelse och att det kan användas för att kommunicera med omgivningen, vilket också påverkar barnen att skratta mer genom utandning.

Läs även: Ben från Herculaneum visar på könsskillnader i den romerska dieten

Läs även: Våroffer – förgylld musikalisk modernism för avlägsna utomjordingar