Grundideologin inom dagens vänster handlar i mångt och mycket om jämställdhet, klassperspektiv, tillit och generös invandringspolitik. Men kan man fortfarande ha jämställdhet, tillit och generös invandringspolitik när det plötsligt slaktas oskyldiga medmänniskor på öppen gata som ett direkt resultat av en oreglerad och ogenomtänkt invandringspolitik?

Förra veckan gick en islamist i Tyskland till attack med kniv och dödade tre människor medan han skrek ”Allahu akbar” – något som rapporterades i etablerade internationella medier, men naturligtvis inte i de svenska. I Sverige skyddar de etablerade medierna islamismen, som om den utgjorde en del av den nationella identiteten.

Även när islamisten Tamim Sultani, 22, högg ner sju människor på öppen gata i Vetlanda undvek våra medier att rapportera om att han skrek ”Allahu akbar” i samband med attacken. Inte heller berättade de om motivet bakom terrordådet, trots att Tamimi själv uppgav att hans terrordåd berott på att en person ”vanhedrat” Gud, vilket provocerade honom. Han sa:

”Alltså, jag har inga problem med det om du inte tror på någon Gud så är det helt OK, men jag är muslim och jag tror på min egen Gud. Och det här upprörde mig rejält.”

Läs även: Lars Åberg: Nej, islamismen är inte någon befrielserörelse

Etablerade medier väljer att inte förklara för det svenska folket varför islamister hugger ner svenskar, eftersom de etablerade medierna till viss del utgör en orsak till varför svenskar huggs ner till att börja med; mörkläggning, vilseledande och islamofili har varit grundpelare i deras journalistiska religion, oavsett om de är medvetna om det eller ej. Bara när kaoset kommer till fina gatan börjar rubrikerna se ”högerextrema” ut.

Fast för oss som kommer från de länder från vilka Sverige tagit emot väldigt många människor, är dagliga notiser om terrordåd och våldtäkter varken något nytt eller chockerande. Den verkligheten är något som vi levde med – och flydde ifrån.

Som det brukar sägas: tar man emot Mellanöstern, så får man Mellanöstern. Själv minns jag mitt Jemen som det var igår. Det gick inte en enda månad utan ett stort terrordåd som skakade hela landet. Även under firandet av helger som symboliserar fred och enhet begår terrorister dåd som tar kål på 101 oskyldiga på ett ögonblick. Ett firande av enighet och kärlek kan lätt sluta med gator av blod, rädsla, ilska och hat. Så kan det se ut i Mellanöstern idag.

Läs även: Invandrare behöver svensk nationalism

Världen är vacker, mystisk och euforisk, men den är också grym, mörk, blodig och hemsk. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Människosläktet har aldrig varit, är inte, och kommer aldrig att vara perfekt eller felfri. Vår historia som art har sölats med blod, men även vår nutid sölas i blod. Vänstern föreställer sig ett orientalistiskt Mellanöstern eller Afrika som är exotiskt och fascinerande, men glömmer att de utgör världens våldsammaste och mest kvinnofientliga delar av världen – tills de kommer till fina gatan i stora portioner.

Man kan inte ha jämställdhet, tillit och generös invandringspolitik när det plötsligt slaktas oskyldiga medmänniskor på öppen gata.

Luai Ahmed
Skribent, debattör och författare till boken Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden.