Vi känner ju alla till sången ”Nu är det jul igen”, med raderna ”och julen varar än till påska” och att detta inte är sant, för ”däremellan kommer fastan”. Men varar verkligen julen till fastan? Vad är det egentligen sången syftar på?

Årets högtider spelade förr en stor magisk roll. Det handlade inte bara om att låta oss lustiga vara, utan i botten fanns ett blodigt allvar. Att fattiga människor var beredda att halvsvälta för att kunna leva i överflöd över julen var vanligt och det berodde inte enbart på en lust att åtminstone en gång om året få frossa. Genom att festa och frossa på julen besvor man de magiska krafter som gjorde att det kommande året skulle ge välsignelse och förhoppningsvis överflöd.

Julens kraft som bringare av detta överflöd varade inte i oändlighet, men hur länge varade kraften? Att julen i detta perspektiv sägs vara till fastan eller påsk är faktiskt i snålaste laget, för enligt många uppfattningar varade julen till midsommar, eller åtminstone till vårbruket i maj. På sina håll fick då hästen eller oxen inför plöjningen en bit att äta av den stenhårda brödkaka som sparats sedan julbaket.

På midsommar eller till pingst, traditionerna växlade, lövade man stugan. Det var inte enbart en dekoration för helgen, utan björkriset, eller vad man nu lövade med, eller blommorna som plockades midsommarnatten, sparades till jul. Under våren välsignade alltså julens överflöd hemmet, medan det om hösten var midsommarens blomster som stod för välsignelsen. Men traditionerna varierade. På sina håll utformade man den sista neken eller kärven med säd som togs från gärdet vid skörden på ett särskilt sätt och den fick sedan en särskild placering, antingen i en särskild vrå på logen, eller rent av inne i stugan. Detta gav då hösten dess välsignelse och övergången var just lucia.

Läs även: Johan Lundberg: Den europeiska kulturens långsamma död

På lussemorgonen steg man för sista gången upp långt före soluppgången och tröskade säd. Då skulle det sista, inklusive den särskilt undanlagda sista kärven, tröskas. På så vis tänkte man sig att skördens välsignelse överfördes på julen.

Före tröskningen, vid tre-fyratiden på natten, lussades det. Den vitklädda lucian med ljuskrona och rött band förekom i herrgårdsmiljö, men var inget vanligt folk sysslade med. Där lussade man med andra medel. Det var inte heller kaffe och lussekatter som serverades, utan brännvin och ett urval av kallt stekt fläsk, korvar, grisfötter och syltor som förberetts inför julen. Till det kunde man på sina håll också få sig en bit av julosten, som ystats redan under sommaren eller den tidiga hösten, beroende på var i landet detta skedde.

Skördens välsignelse kunde också överföras på julen på ett annat sätt. På julaftonen tog man den sista kärven och satte upp den på lagården till mat för fåglarna. Bak detta låg en föreställning om att man genom att dela med sig av julens överflöd också till fåglarna blev välsignad av dem, så att man skulle kunna göra om samma sak nästa år.

”Den gamla julen” med alla dess magiska riter och traditioner började förändras under 1800-talet, när byarna sprängdes och industrialismen förvandlade landet. Men det tog tid innan alla traditioner försvann överallt. Trots etnologernas uppfattning om att dessa riter dog ut runt 1870-talet har jag faktiskt upplevt flera av dem. Sölve i Lahall, i min hembygd Råda, satte upp ”julaneken” på lagården ännu i början av 1980-talet och flera år i rad hjälpte jag till med att bära fram och hålla stegen. Han var född 1910 och berättade om hur man hade haft halm på golvet i stugan när han var barn, vilket bör innebära att man hade det ännu på 1920-, eller kanske rent av 1930-talet, ett halvt århundrade efter att bruket försvunnit på de flesta andra håll.

Läs även: Lite rutten borgerlighet? Det fixar historiska museet

Brödkakorna, varav lussekatten var en, tillsammans med olika småkakor, lades i en hög på bordet antingen på lusse eller på julaftonen och skulle sedan ligga där till tjugondag knut, då de lades undan för att ges åt djuren vid vårbruket. Att bruket ansågs ha dött ut på 1870-talet kände systrarna Alma och Manda på Lillastenshult i Bollebygd inte till, för de läste inga etnologiska utredningar. Så de bakade julahögen fram tills Manda dog 1990.

Johan Hjort bodde tillsammans med sin bror på ett avlägset beläget torpställe i Bollebygd. Han berättade en gång för mig varför ”katten mä den kônstie rompen” gick efter honom så fort han gick ut. Det var en katt med en svans som stelt stod rakt upp från kroppen. Jo, berättade Johan, på lusse i fjol, vilket var 1994, hade han köpt hem Nyköpings brännvin, rökt medwurst och kokt grisfötter som han ville bjuda sin bror på tidigt om morgonen. Men brorsan vägrade stiga upp. Då blev Johan arg och skällde ut honom och gick i stället till stallet och gav hästen havre att äta. När han kom in igen hade brorsan blivit sned i ansiktet och hade svårt att tala. Han hade uppenbarligen fått en hjärnblödning, så Johan ringde efter ambulans. Det tog flera timmar innan den kom, för torpet var beläget i ett virrvarr av små grusvägar, som ledde till ödeställen eller sommarstugor.

När ambulansen åkte i väg med brodern stod Johan ute på gårdsplanen och såg efter dem. Det var nollgradigt, duggregnade och det var tjäle i jorden. Johan tänkte på att det kanske var sista gången han sett sin bror, att han skulle dö och de sista orden dem emellan var skällsord och svordomar. ”Då ble bena änna sum gelé” sade Johan, ”för de blir dum när en får en chock”. Han ramlade omkull och blev liggande, utan att orka upp igen. Katten med den konstige rumpen kom och lade sig i Johans famn och höll honom varm, för han var så tunnklädd att han annars hade frusit ihjäl. Efter en stund orkade Johan resa sig, men han var övertygad om att han hade dött om inte katten räddat hans liv. Därför gick katten sedan dess och liksom bevakade honom när han var ute.

Johan berättade en historia om sin katt. Jag hörde en berättelse om hur han firat lusse på det gamla viset, över hundra år efter att det bruket ansågs ha upphört.