Vid första anblick kan konflikten mellan Israel och terrororganisationen Hamas verka som en i raden av liknande konflikter som blossat upp sedan Hamas tog över styret på Gazaremsan 2007. De slängde ut den palestinska myndigheten och införde en sorts islamisk republik.

Som vid de senaste tillfällena (2012 och 2014), när stridigheter bröt ut mellan Israel och Hamas, började denna omgång med att Hamas sköt iväg raketer mot Israel, men denna gång även riktade mot Jerusalem och centrala delar av Israel. Det är områden som Hamas inte brukar ge sig på, med tanke på de många palestinier som bor där.

De direkta orsakerna till Hamas attacker har varit olika, men har alltid handlat om att Hamas sett en möjlighet att visa sina militära muskler och förstärka sin position inom det palestinska samhället. Så också denna gång.

Dessa tidigare korta krig har alla slutat på liknande sätt. Direkt när stridigheter börjat har omvärlden börjat agera för ett vapenstillestånd. Det är samma aktörer som spelat huvudrollen: Egypten, Qatar (med finansiellt stöd till Hamas) och USA.

Det är alltid vapenstillestånd eller vapenvilor, aldrig något långsiktigt fredsavtal. Ett sådant är uteslutet då Hamas kategoriskt vägrat erkänna legitimiteten i Israels existens och har som mål att utplåna Israel. Humanitär hjälp strömmar in och Hamas påbörjar uppbyggnad av sina militära resurser.

Men trots flera likheter finns det viktiga aspekter som skiljer den här ronden från tidigare ronder. Och den första stora skillnaden, och en direkt orsak till denna omgång stridigheter, är att Hamas försöker ändra spelreglerna genom att hota med repressalier mot Israel om landet agerar mot Hamas vilja i till exempel Jerusalem.

Det ultimatum som kom från Hamas måndagen den 10 maj (som krävde att israelisk polis lämnar al-Aqsa-området) var tänkt att ge organisationen en möjlighet att skjuta iväg en stor mängd raketer mot Israel. Man ville ha en konfrontation och med denna policy hålla Israel som gisslan: ”om Israel agerar mot vår vilja förbehåller vi oss rätten att beskjuta israeliska städer med raketer”.

Detta kommer inte Israel att acceptera och resultatet kan vi nu se i de stridigheter som från israelisk sida handlar om att kraftigt minska Hamas möjligheter att agera militärt. Priset betalas främst av palestinska innevånare i Gaza. Detta är inget som bekymrar Hamas ledning. Man är beredd att tolerera ett stort antal civila döda och skadade, eftersom det gynnar bilden av ett aggressivt Israel.

Så varför agerade Hamas på detta sätt nu? Först och främst därför att Hamas ledning såg en möjlighet att rycka till sig det politiska initiativet från den palestinska myndigheten (PA) och ta över rollen som den viktigaste aktören på den palestinska sidan. Nedan några förhållanden som Hamas ledare menar gör detta både nödvändigt och möjligt.

Den första faktorn är oroligheterna runt al-Aqsa i Jerusalem. Knappast någon annan plats är så eldfängd och så full av religiös symbolik som al-Aqsaområdet. Att ta initiativet där ger Hamas en klar fördel gentemot PA.

Eftersom Hamas är en islamistisk organisation, där religion och politik är helt sammanvävda, spelar man gärna på de känslomässiga strängarna som så lätt blir öppna och sårbara så fort något händer där.

En annan faktor som spelat in här är det inställda palestinska parlamentsvalet som skulle hållits 22 maj, det första valet sedan 2006. Att valet ställdes in skapade stor frustration hos palestinierna som sedan länge tröttnat på den mycket korrumperade regim president Abbas styrt sedan 2006.

Det inställda valet gav Hamas en öppning att ta det politiska initiativet. Abbas insåg att han och hans parti Fatah sannolikt skulle förlora valet till det disciplinerade Hamas (Fatah splittrades upp i tre olika listor) och hittade en ursäkt att ställa in valet i och med att Israel inte tillät röstning i östra delen av Jerusalem, utom i sex postkontor.

Detta var i och för sig i enlighet med Osloavtalet och de flesta palestinier såg igenom Abbas taktik som ett sätt att åla sig ur det utlovade valet.

En tredje faktor som spelade in här är Hamas position i Gaza, där man hela tiden blivit pressad av det mer radikala Islamiska Jihad (IJ). IJ, som får stöd av Iran med vapen och pengar, har hela tiden varit mer aktiv i att försöka attackera Israel.

Hamas de facto-arrangemang med Israel om ett visst mått av humanitär hjälp mot att Hamas håller sig lugnt, har gjort att Hamas kunnat bygga upp sin arsenal i lugn och ro. Men detta lugn har givit IJ utrymme att kritisera Hamas för att vara för tamt gentemot Israel och lett till att organisationen tappat mycket av sin image som den främsta ”motståndsrörelsen” mot Israel.

Hamas har redan lyckats vinna en viktig strategisk seger i och med att man tagit initiativet och fått med sig palestinier på Västbanken samt i israeliska städer med blandad judisk-arabisk befolkning, i upplopp. Genom att knyta ihop händelserna i Gaza med Jerusalem och sociala frågor i Israel har Hamas skaffat sig en stark position gentemot Abbas och PA.

Men den segern över PA riskerar att tappa kraft i takt med att Hamas förlorar manskap, material och militär infrastruktur (som tunnlar och förråd) i israeliska angrepp. Det är talande att ledaren för Hamas politbyrå Ismail Haniye redan på tisdagen (dagen efter att man initierat raketattackerna) förklarade att Hamas uppnått ”seger i försvaret av Jerusalem”.

Att så snabbt förklara sig som segrare i vad som uppenbarligen kunde bli en tuffare holmgång, betyder att Hamas explicit ville ha slut på stridigheterna. Detta följdes senare upp av flera utspel där Hamas ledare förklarade sig beredde att avblåsa striderna, bland annat till Rysslands biträdande utrikesminister Mikhail Bogdanov på onsdag 12 maj, av Hamas biträdande politiska chef Moussa Abu Marzouk.

Det här hänger samman med att Hamas förväntade sig att Israel, inne i en regeringsombildning efter valet i mars, med en allt snabbare normalisering efter pandemin och med händerna fulla av demonstrationer och oroligheter i flera städer, inte ville ha en upptrappning och snabbt skulle gå med på en vapenvila.

Men när Israel i stället valde att trappa upp attackerna blev det ännu mer angeläget för Hamas att få till en uppgörelse som kunde få slut på striderna. För Hamas blev det en lockande möjlighet att både försvaga PA och samtidigt tvinga Israel till eftergifter. Det första lyckades man väl med, men det andra målet hängde på att Israel spelade med och gick med på en vapenvila ganska snabbt.

Hamas kan förvisso tolerera fler civila förluster, men på sikt stiger missnöjet med Hamas styre om varje tidsperiod av relativt lugn bryts av att Hamas ser positiva utfall av att utkämpa ett krig med Israel.

Men för Israel, trots det besvärliga läget med regeringsbildning och sociala oroligheter, kom Hamas attack – som man underskattat möjligheten av – som en kraftfull påminnelse om att status quo inte längre är hållbart. Det blir på sikt omöjligt att ha sin befolkning under konstant hot från en terrororganisation vars mål är utplåna landet.

Striderna nu kan därför ge ett tillfälle att utdela ett mycket hårdare slag mot Hamas än som annars varit fallet. Och detta trots att det långsiktiga dilemmat kvarstår; nämligen att det utan en markoperation – som ingen seriös aktör i Israel vill ha – blir omöjligt att helt slå ut all Hamas vapenarsenal, militära infrastruktur och kommandocentraler.

Det finns ytterligare ett skäl för Israel att inte avsluta stridigheterna för tidigt, utöver att man i så hög utsträckning som möjligt vill slå ut den militära infrastrukturen hos Hamas och IJ, och det är budskapet till Hamas att ”ni kan initiera stridigheter, men det är vi som bestämmer när de avslutas”. Det lär inte räcka för att helt stoppa Hamas eftersom de har Israels utplånande som slutmål, men det kan bidra till att Hamas tänker sig för innan man initierar någon framtida strid.

Israels antimissilskydd i form av Iron Dome är oerhört effektivt med 90-procentig träffsäkerhet, men såvida inte Hamas och IJ avväpnas, kan inte stora delar av Israels befolkning säkras en fredlig tillvaro.

Vad Israel också vill förmedla med sitt svar på Hamas attacker är att en genuin uppbyggnad och fred för Gazas innevånare endast är möjlig om Hamas militära infrastruktur neutraliseras, och det kan bara ske om aktörer i omvärlden är villiga att bistå.

Det finns ytterligare ett skäl till att Israel denna gång väljer att hålla på lite längre med att slå tillbaka mot Hamas. Och det beror på att även omkringliggande stater och fiender som Hizb’allah i Libanon och Iran nogsamt följer utvecklingen.

Med ett kraftfullt svar på Hamas attacker visar Israel vad som händer om någon vill anfalla. Det är en del av Israels avskräckningsstrategi och på sikt blir det del av en långsiktig politik, där nackdelarna med att välja vapenmakt mot Israel ställs mot fördelarna av att välja fred.

Om det kommer att fungera återstår att se.

Magnus Norell är forskare inom terrorism och internationella demokrati- och säkerhetsfrågor. Han har doktorerat i statsvetenskap.