Förra veckan nådde världens befolkning åtta miljarder människor. För att sätta siffran i perspektiv kan nämnas att den globala befolkningen fördubblats sedan 1975. FN räknar med att jordens befolkning kommer att vara 8,5 miljarder människor år 2030, 9,7 miljarder år 2050 och den beräknas nå en topp på cirka 10,4 miljarder människor under 2080-talet och förbli på den nivån fram till 2100.

Läs även: Invandring ökar Sveriges befolkning med knapp miljon till 2040

Bilden är dock ganska oroande av en annan anledning – den snabb sjunkande totala fertiliteten. Total fertilitet är medelvärdet av antalet barn som varje kvinna föder under sin livstid i en befolkning. Under de senaste 70 åren har den totala fertiliteten gått ner över hela världen, med en sammantagen minskning på 50 procent. Det kommer inte att finnas fler barn vid liv än vad som finns idag under överskådlig framtid.

Situationen är särskilt oroande i USA och Europa där den totala fertiliteten redan ligger långt under ersättningsnivån på 2,1 barn per kvinna. Och för att göra saken värre tycks mäns fertilitet vara på snabbt nedåtgående också, av skäl som inte är helt kända, vilket fått experter att varna för en reproduktiv kris.

Oron beror inte på att det finns någon naturlag eller ett moraliskt imperativ som dikterar att befolkningen måste öka, eller ens måste upprätthållas på en specifik nivå. Problemet är att nedgången i fertilitetstal i väst är snabb, vilket tillsammans med ökad förväntad livslängd skapar en snabbt åldrande befolkning.

Detta kommer sannolikt att orsaka en demografisk kris och social och ekonomisk instabilitet till följd av en hög försörjningskvot, eftersom andelen personer i arbetsför ålder kommer att fortsätta att minska samtidigt som de kommer att behöva försörja en allt större andel av äldre som går i pension, vilket kommer att leda till extrem press på välfärdssystemen och på vården. Lägg därtill att färre människor kommer att konsumera och producera och därmed kan detta leda till ekonomisk stagnation.

Den specifika orsaken till denna trend med sjunkande fertilitetstal globalt är fortfarande oklar. Men några av de faktorer som brukar nämnas är ökade levnadskostnader, fler kvinnor som kommer in på arbetsmarknaden, ökad användning av preventivmedel och ekonomisk osäkerhet.

Men när det kommer till tillståndet i väst finns det sannolikt också andra faktorer inblandade, och kanske själva kärnan den individualism som kännetecknar den delen av världen, och dess medföljande ideal om självförverkligande.

Som ordspråket säger krävs det en by för att uppfostra ett barn. Det är så vi har utvecklats rent evolutionärt och detta är fortfarande normen i nästan alla icke-västliga länder. I dessa länder är den utökade familjen, särskilt parets föräldrar och syskon, mycket aktiva i uppfostringsprocessen, vilket befriar föräldrarna från en stor del av bördan och får dem att känna stöd och att de inte är ensamma.

I väst har samhället dock blivit extremt individualiserat, så till den grad att föräldrar till nyfödda kan känna sig isolerade och ensamma och utan stöd. Detta kommer sannolikt att upplevas som skrämmande för många par som funderar på att skaffa barn, även undermedvetet i de fall de inte är direkt medvetna om det, eftersom de är uppvuxna med den individualistiska normen. Visserligen kan parets syskon och föräldrar till viss del hjälpa, men det är inte i den utsträckningen att de ser det som sitt självklara ansvar och en direkt plikt att ta en aktiv roll i barnets fostran.

Individualismen för dessutom ofta med sig ett intensivt fokus på självförverkligande, inklusive karriär och personlig utveckling. Vissa skulle beskriva detta som en form av självcentrering, och i detta sammanhang kan barn självfallet upplevas som ett hinder.

Läs även: I november kliver jordens befolkning över åtta miljarders-vallen

Den här typen av mentalitet saknas i de flesta icke-västerländska kulturer som antingen befinner sig i den andra änden av spektrumet och betraktar det här med satt skaffa barn som själva meningen och syftet med livet, eller åtminstone i mitten av spektrat där man ser det som självklart så länge man har råd ekonomiskt. Dessutom finns en ekonomisk aspekt där barnen även fungerar som en pensionsplan inför framtiden, i länder som saknar välfärdsstat.

Lägg därtill att mamman i familjen ofta stannar hemma för att ta hand om barnen i icke-västerländska länder. Det är inget jag föreslår att kvinnor i väst ska göra, men arbetar båda föräldrar redan heltid kan barn komma att framstå som en större belastning.

Med det sagt kan det finnas argument för att minska befolkningen, särskilt om vi tar hänsyn till accelerationen av den tekniska utvecklingen och den uppskalning av automatiseringen som framtiden kommer att innebära, och som kan göra en stor del av den mänskliga arbetsstyrkan överflödig. Men även om vi skulle gå den vägen så måste vi för att undvika destabilisering se till att minskningen går extremt långsamt, och det betyder att den totala fertiliteten i Europa förmodligen bör ökas.

I Sverige uppskattas till exempel den nuvarande totala fertiliteten vara 1,67 barn per kvinna, alltför långt ifrån ersättningsnivån på 2,1. Det kanske behövs en mer öppen diskussion om varför det är så och vad som kan göras för att svenskarna ska vilja skaffa fler barn. Behöver vi arbeta mindre eller se det som ett arbete att ta hand om barn? Behöver vi anpassa systemet kulturellt och ekonomiskt så att en av föräldrarna kan stanna hemma längre? Behöver vi återställa normen att andra familjemedlemmar har en aktiv roll i uppfostran av barnen? Behöver vi normalisera betald hjälp som exempelvis barnskötare för att minska bördan för föräldrar?

Jag är inte säker på vad som kan vara lösningen, men det är klart att något måste göras för att undvika en potentiell demografisk kris och social instabilitet i framtiden.

Läs även: Debatt: En ny kris i befolkningsfrågan?