Facebook noscript imageDebatt: En ny kris i befolkningsfrågan?
Debatt
Debatt: En ny kris i befolkningsfrågan?
Foto: Håkon Mosvold Larsen/TT.
Foto: Håkon Mosvold Larsen/TT.

Det senaste året har världen nästan enbart pratat om smittsiffror och dödstal. Men när vi snart förhoppningsvis lyckas klättra upp ur coronaträsket är det hög tid att vi aktivt börjar diskutera den andra änden av livet – nämligen födelsetalen.

Coronapandemin har i likhet med andra historiska kriser medfört sjunkande födelsetal. Denna fråga är dock långt mer omfattande än bara en virusrelaterad oro för morgondagen; det minskade antalet födslar är en del i en längre och långsiktigt högst oroväckande trend. Det är en utveckling som inte enbart kan förklaras som resultatet av strukturella samhällsförvandlingar. Den kan också härledas till den familjepolitiska vision som Sverige gärna berömmer sig av, men som i realiteten kan ha utgjort en bromskloss mot den långsiktiga befolkningsutvecklingen.

Frågan om befolkningspolitik är inte ny. Den har dock till stor del legat i träda i många decennier eftersom både Sveriges och världens befolkning sedan andra världskriget har skjutit i höjden i rask takt.

1934 var oron i Sverige högst påtaglig efter en lång rad år av kontinuerligt fallande födelsetal. Det året kom Alva och Gunnar Myrdal ut med klassikern Kris i befolkningsfrågan. Gunnars avsnitt är tämligen tekniska och nationalekonomiskt hållna, medan Alvas är mer ideologiskt inriktade. Det är också här som hon första gången kan utveckla sin vision av radikal individualism och auktoritetsmotstånd som med tiden skulle komma att bli bärande inslag i svensk utbildnings- och familjepolitik.

Läs även: Gudmundson: Sveriges verkliga kris

Vissa av bokens förslag tycks också stå i motsättning till bokens huvudbudskap att höja de svenska födelsetalen, som exempelvis en mer positiv inställning till preventivmedel och aborter. Detta tyder på att makarna Myrdals huvudsakliga ärende med sin bok var ideologiskt i minst lika hög grad som pragmatiskt. Kris i befolkningsfrågan utmynnade i en statlig befolkningskommission som genomförde flera praktiska förslag i syfte att stärka familj och barnafödande, dock med en huvudsakligen traditionell syn på familjen.

Alva och Gunnar Myrdals vision om individens oberoende som högsta goda möttes på det stora hela av ett folkligt motstånd, reflekterat dels genom övriga partier, men dels också inom socialdemokratin. De mest radikala familjepolitiska förslagen skulle därför hållas på paus i ytterligare 30–40 år.

När det ideologiska skiftet väl kom i det socialdemokratiska partiet, då kom det med besked. Och mycket talar för att just denna förändring i synen på barn och familj skulle få ett allt starkare genomslag i födelsetalen på 2000-talet.

Om vi tittar tillbaka på tidigare babyboomer så följer de tydligt ett generationsmönster. De stora barnkullarna omkring slutet av andra världskriget följdes av en ny topp drygt 20 år senare och så vidare. Varje födelsetopp visar dock en försvagning, som förmodligen får ännu större genomslag i den vågdal vi kan vänta oss under de närmaste åren.

Den stora babyboomen omkring 1945 toppade med drygt 20 födda barn per 1 000 invånare och år. När dessa själva nådde barnafödande ålder toppade kurvan nästa gång mellan 15 och 16 barn, och den följande toppen omkring 1990 mellan 14 och 15. Den generationen har just passerat sin mest fertila ålder och nådde nätt och jämnt upp till tolv födda barn per tusen invånare. Den närmaste stora utmaningen lär bli de som föddes omkring millennieskiftet – de relativt sett minsta barnkullarna i Sveriges historia. Den generationen går just nu in i vuxenlivet, och allt tyder därmed på att det närmaste decenniet kommer att se historiskt låga födelsetal i Sverige.

Läs även: Två barn hittade döda efter husraset i Miami

Statistiska centralbyrån gjorde för tre år sedan en omfattande rapport om Sveriges framtida befolkningsutveckling, och den pekade på en lugn och stadig naturlig folkökning.

SCB:s prognoser med ständigt stigande födelsesiffror bar dock glädjekalkylens kännemärken, vilket snart också skulle visa sig: 2018 överskattade rapporten det faktiska födelsetalet med 1 000, och 2019 blev utfallet 4 000 färre födslar än SCB:s prognos. I fjol blev det faktiska födelsetalet hela 8 000 färre nyfödda än SCB:s antagit, och 2021 har inletts med färre födda barn än under fjolåret.

Fertilitetstalet i Sverige har samtidigt sjunkit till 1,7 barn per kvinna, vilket var och en inser pekar på en långsiktigt negativ befolkningsutveckling.

Trösten för den som främst önskar få upp födelsetalen är att utrikes födda enligt Statistiska centralbyrån föder klart fler barn än inrikes födda. Den trenden gäller dock främst de första åren efter invandring, därefter avstannar födelseöverskottet även bland de invandrade.

Denna insikt om nativiteten i landet kan dessutom kombineras med en ökande medellivslängd och därmed åldrande befolkning. Under det närmaste decenniet blir också de stora kullarna av 40-talister 80-åringar, vilket innebär att dödstalen i Sverige obarmhärtigt kommer att stiga – helt oavsett vilken regering som styr, och även om coronaepidemin helt skulle upphöra i morgon.

Detta kombinerat med de kontinuerligt sjunkande födelsetalen pekar på att vi nästan ett sekel efter makarna Myrdals bok står inför en ny situation. Sverige på 2020-talet står i ett slags Kris i befolkningsfrågan 2.0. Frågan är då: Finns det politiska vägval som har medverkat till denna nya situation? Och finns det något vi kan göra åt den?

Läs även: Sexualbrott mot barn överklagas till HD – riksåklagaren vill se strängare straff

Vissa faktorer som påverkar länders barnafödande styrs av strukturella trender som politiken har små möjligheter att påverka. Men det finns också faktiska politiska vägval som direkt eller indirekt påverkar barnafödandet. Den nya forskningsstudien More work, Fewer babies av Laurie DeRose och Lyman Stone pekar på den remarkabla omständigheten att det familjepolitiska vägval som blivit extra starkt i just Sverige kan ha medverkat till den förestående befolkningsutmaningen.

Fram till mitten av 1960-talet förde alla ledande partier i Sverige, inklusive Socialdemokraterna, en familjevänlig politik. Familjen betraktades som en ekonomisk enhet, och politiken sökte vägar för att ge kvinnor möjlighet att arbeta deltid för att tillmötesgå önskemål om att kunna prioritera både familj och arbetsliv. Den socialdemokratiska regeringen tvekade länge kring om de skulle satsa på en storskalig offentlig barnomsorg eller ett slags vårdbidrag till de föräldrar som själva vårdade sina barn. I slutet av 60-talet gjordes vägvalet, och då gjordes det med besked.

Under åren fram till valförlusten 1976 skulle svensk socialdemokrati genomföra ett av världens mest radikala familjepolitiska experiment. Familjegemenskapen prioriterades ner, och arbetslinjen prioriterades upp. Detta fick genomslag inte bara i lagtext, utan med tiden också i människors värderingar och privata livsval.

Den radikala visionen sammanfattas i skriften Familjen i framtiden – En socialistisk familjepolitik från 1972, utgiven av Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Där förklaras att den nya familjepolitiken byggs på en vision med arbetslivet i centrum, där arbetarna tagit kontrollen över produktionen och där alla (understruket i original) vuxna människor deltar i samhällets produktion.

Olof Palme som vid denna tid övertog partiledarskapet leddes av samma materialistiska inställning. På partikongressen 1972 slog han fast kvinnors frigörelse som ett centralt mål, och betonade vikten att kämpa för ”verklig valfrihet”. Palme slog samtidigt fast att denna valfrihet innebar rätten till arbete.

Denna specifika trend med en stigande levnadsstandard parallellt med ett ökat fokus på arbetslinjen motsäger den allmänna tendensen att människor värderar förvärvsarbete lägre i takt med att länder blir mer materiellt välmående. Den österrikiske demografen Wolfgang Lutz beskriver det nordiska exemplet som motsägelsefullt: Hur kommer det sig att dessa länder stadigt har gått tillbaka i barnafödande under det senaste decenniet, trots att dessa länder beskrivits som framgångsrika exempel på jämställdhet och generösa statliga bidragsprogram till familjer?

Läs även: Ny lag om barnfridsbrott träder snart i kraft

DeRose och Stone visar genom statistik från World Values Survey och European Values Survey att de länder som satsat hårdast på arbetslinjen också tillhör dem som gått tillbaka mest i barnafödande. Även när situationen analyseras på individnivå visar sig värderingar hos unga vuxna ha en direkt påverkan på nativiteten.

Det synsätt som värdesätter förvärvsarbete över familjen kallar författarna workism, och den motsatta avvägningen kallar de familism. De individer som värdesätter workism högst över familism får i genomsnitt 0,6 barn färre än genomsnittliga invånare – ett mönster som dessutom är allra tydligast i de rikaste länderna, och även tydligare bland kvinnor än bland män.

Rapportförfattarnas poäng är att förändringar i individualistisk riktning leder till fallande födelsetal, framför allt när denna politiska vision återspeglas i ett starkare fokus på arbetslivet. Vidare menar de att även familjeorienterade program som allmän förskola eller föräldraledighetsprogram kan motverka barnafödandet, i den mån de samtidigt understryker arbetslinjen. Analysen är väl underbyggd i statistiska data, men den framstår också som intuitivt rimlig: Människor som ger det mesta av sin energi åt sin arbetsgivare har mindre ork kvar både till att göra barn och att prioritera de barn man sedan får.

Inbromsningen av barnalstring är naturligtvis långtifrån bara en skandinavisk trend. Forskare pekar på att den ständigt minskade nativiteten kan leda till drastiskt sjunkande befolkningar i många länder, där exempelvis Spaniens och Japans befolkningar skulle kunna mer än halveras fram till år 2100.

Vad ska vi då göra? Utan att bli alltför dystopiska måste vi först slå fast att stora delar av denna utveckling knappast är möjlig att vända – åtminstone inte på kort sikt. Det finns dock ett antal områden där politiska vägval faktiskt kan göra skillnad. DeRose och Stone menar att politiska beslut som syftar till att ytterligare stärka arbetslinjen tycks dömda att fortsätta minska barnafödandet. Reformer som å andra sidan syftar till att minska arbetsbördan för såväl män som kvinnor kan resultera i mer välmående familjer och långsiktigt mer hållbara födelsetal.

Här finns ett flertal strategier som redan prövats av politiker i olika länder och med olika ideologisk grundsyn. Sydkorea har exempelvis lagt stort fokus på att försöka få män att delta mer i hemarbetet, och andra länder på att ytterligare utöka den offentliga barnomsorgen. Författarna menar dock att sådana försök har små förutsättningar för framgång, så länge de inte i grunden utmanar arbetslivets dominans över familjen som central faktor i livet. De menar att en klokare strategi vore att försöka motivera män att förvärvsarbeta mindre, snarare än att försöka få kvinnor att arbeta mer om syftet är att både stödja hushållsarbetet och barnafödandet. Andra statliga åtgärder för att öka nativiteten kan handla om ökade ekonomiska bidrag till barnfamiljer och mer flexibel arbetsmarknad. Det absolut mest avgörande är att försöka förändra samhällets och uppväxande generationers värderingar så att familjelivet uppvärderas högre än förvärvsarbete.

Läs även: Ivo ignorerade hur flickor misshandlades på HVB-hem – gick på boendets version

Det kan kanske uppfattas som ett omöjligt projekt att vända ett helt lands grundläggande värderingar, men samtidigt var det just så det radikala familjepolitiska projektet i Sverige för ett halvt sekel sedan faktiskt gjorde. Med rötterna i makarna Myrdals filosofi från 1930-talet kunde radikala socialdemokrater förändra landet ända ner på familjenivå med draghjälp av individualistiska värderingar som inte enbart kan beskrivas som socialistiska utan i mångt och mycket snarare kan anses som en naturlig del av liberalismen. Med ideologiskt engagemang och målmedvetet politiskt arbete förändrades lagstiftningens och myndighetssveriges inställning till familjen – från gemenskapsorienterad till individorienterad.

70-talets omsvängning innebar också att svenska folkets värderingar omformades så att arbetslivet fick en större tyngd än familjen. De internationella värderingsundersökningar som DeRose och Stone bygger på visar också mycket riktigt att arbetslivet ökar i betydelse för invånarna under socialdemokratiska regeringar jämfört med borgerliga sådana.

Alva och Gunnar Myrdals vision har onekligen fått genomslag i det radikalt individualistiska projekt där Sverige blivit världens mest utmärkande exempel. Men samtidigt tycks deras vision paradoxalt nog ha fått rakt motsatt effekt än det befolkningspolitiska behov som bokens titel pekar på. Några av de långsiktiga konsekvenserna av detta ser vi nu i de fallande födelsetal som under kommande decennier riskerar att ge en högst utmanande befolkningssituation.

Människan på 2020-talet står inför en Kris i befolkningsfrågan 2.0. Sverige skulle därför behöva ett nytt och annorlunda synsätt där barnen betraktas som framtid och central mening i livet, snarare än ett tillfälligt hinder i ett annars dominerande livsprojekt att jobba, jobba, jobba tills vi dör.

Det är en verkligt stor värderingsförändring som skulle behövas för att vända en hel samhällskultur. En förändring av den sorten har dock redan skett, och lett till de resultat vi ser idag. En sådan vändning kan – och måste nog – genomföras igen.

Per Ewert är direktor vid tankesmedjan Claphaminstitutet. Han arbetar på sin doktorsavhandling ”Moving reality closer to the ideal” om hur Sverige under socialdemokratins ledning omformades till världens mest sekulärindividualistiska land.

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!