I samband med invasionen av Ukraina har många på högerkanten som har varit migrationskritiska visat en stor vilja till att hjälpa Ukraina och ukrainska flyktingar. Detta har lett till en viss förvirring inom vänstern och bland en del liberala politiker, skribenter och journalister. Vi kan kalla dem GAL-kanten.

Och eftersom många på GAL-kanten har en lång tradition av att ta avstånd från eller motsätta sig allt som den ”populistiska högern” säger och gör, verkar de vara obekväma med tanken på att stödja Ukraina och hamna på samma sida som sagda höger.

Läs även: Khoshnood: Underskatta inte Putin och den ryska militären

“Jag hatar hur all tönthöger försöker appropriera Ukraina” skrev Isobel Hadley-Kamptz på twitter. Som om vore det ett nollsummespel – om den konservativa högern stödjer Ukraina, då kan hon och andra goda människor inte förknippas med den rörelsen.

Dagens Nyheters Amanda Sokolnicki och Arvid Åhlund blev upprörda över tanken att Timbro skulle organisera en insamling till Ukraina med hjälp av Chang Frick (något som Timbro har dementerat). Att Chang Frick skulle hjälpa till med transportprocessen eller mottagandet av förnödenheter var enligt dem “bedrövligt”.

Det tycks vara någon form av kognitiv dissonans som nu drabbar vissa på GAL-kanten. De ser människor till höger som de har betraktat eller försökt att framställa som pro-Putin, nu engagera sig i att hjälpa Ukraina och ukrainska flyktingar. Det var ju trots allt inte enkelt eller självklart för Jimmie Åkesson att välja Macron eller Biden framför Putin när han fick den meningslösa frågan, eller hur?

Faktum kvarstår dock att Vänsterpartiet var det enda partiet som röstade emot att skicka vapen till Ukraina och i EU-parlamentet var det bara Vänsterpartiet från Sveriges sida som vägrade fördöma invasionen av Ukraina.

Det var Anne Ramberg och Åsa Linderborg som hävdade att det var Natos närvaro i Östeuropa som provocerade Ryssland och att vi måste ha förståelse för det, eller som rubriken på Linderborgs artikel uttryckte det: ”NATO större hot än Putin”.

Läs även: Altstadt: Nato borde ingripa i Ukraina

Men hur kan man lösa den kognitiva dissonansen? Hur kommer det sig att högern i Sverige helt plötsligt ropar Refugees welcome? Även kommunerna som inte ville ta emot flyktingar förut som Sölvesborg och Staffanstorp öppnar nu upp för det. Polen och Ungern som tidigare varit helt emot migration tar nu emot ukrainare med öppna armar. GAL-kantens förklaring till detta verkar vara att ”Det måste vara för att de är rasister. De vill hjälpa ukrainare för att de är vita”.

Irena Požar skriver att Chang Frick och alternativmedierna är tydliga med vilka som är välkomna hit, och att det är äckligt. ”Det är äckligt när viljan att göra det bygger på rasistiska föreställningar om vilka flyktingar som är välkomna hit. Det är en människas skyddsbehov som ska styra, inte hennes religion, hudfärg eller utbildningsnivå.” skriver hon på twitter.

Gör de skillnad på folk och folk? Ja, kanske. Är detta rasism? Nej, inte nödvändigtvis.

Det är förståeligt att människor känner mer solidaritet, samhörighet och empati mot de som står dem kulturellt närmre, eftersom de enklare kan relatera till dem. Att Polen vill ta emot ukrainare men inte afghaner är inte konstigare än att araber och muslimer känner mer solidaritet med arabiska och muslimska flyktingar än med flyktingar från exempelvis Subsahariska Afrika.

En annan aspekt som folk inte tar hänsyn till i den starka solidariteten med Ukraina är känslan av en gemensam fiende, Ryssland, något som saknas när det kommer till krig i Mellanöstern eller Afghanistan som snarare liknar inbördeskrig i många européers ögon.

Läs även: Brinkemo: Värderingar värda att ta till vapen för

Men spelar det egentligen någon roll i slutändan? Är det inte bättre att vara enade inför den gemensamma fienden nu och rikta all vår energi mot att hjälpa de människor som drabbas av det nuvarande kriget istället för att käbbla om det förflutna och spekulera om dolda motiv?

Europa är trots allt hotat av en auktoritär kärnvapenmakt med imperialistiska ambitioner och Ukraina står idag inför ett existentiellt hot. Fienden ska inte finna oss splittrade.