Strömmen av människor går åt två håll.

Fler än en miljon kvinnor och barn har hittills lämnat Ukraina för att söka skydd i Väst för den ryska invasionsarmén.

Och samtidigt… ofattbart många män åker i andra riktningen, rätt in i krigshärden.

Uppskattningsvis 66 000 ukrainare uppges ha återvänt från länder i Europa till Ukraina. Därtill kommer tusentals frivilliga män av annan nationalitet och utan någon egentlig koppling till landet. Här är alltså män som avbryter studier, säger upp sig från sina jobb, lämnar trygghet och familjer för att riskera sina liv och rädda…

Ja, vadå?

Vad är det de är beredda att försvara?

Läs även: Gustavsson: Asylsökande från Ukraina och från Mellanöstern

De flesta av oss svenskar har ingen aning om vad krig och umbäranden innebär. De flesta av oss har haft nåden att växa upp i fred och frihet. Utan egen förtjänst har vi fötts i ett land som erbjuder möjligheter som de flesta på jorden bara kan drömma om. Vi tillhör ett folk i ett land, som i jämförelse med de flesta som någon gång levt på jorden, har trygghet och livsmöjligheter som är fullkomligt osannolika.

Vi har tillgång till mat och kläder, sjukvård, utbildning, infrastruktur, elektricitet, rinnande vatten, mediciner, internet och varma bostäder. De flesta av oss kan resa på semester, en del har sommarställen. Vi har alla ledigt från arbete i en omfattning som ytterst få människor runt om i världen kan hoppas på, för att inte tala om dem som levde flera generationer före oss.

Vi lever i ett land där man fritt kan uttrycka sina åsikter i tal eller skrift. Lagen skyddar oss, också idioten, om än det finns vissa begränsningar, som hets mot folkgrupp. Eftersom vårt land är befolkat av människor är det inte perfekt. Det kan inget samhälle bli. Men det står var och en fritt att kämpa politiskt för förändringar när de anser att brister är för stora och uppenbara.

Alla har det inte lika väl förspänt ekonomiskt och kulturellt. Men lika möjligheter erbjuds om än det vare sig kan eller bör leda till lika utfall. I annat fall leder det till ett totalitärt samhälle.

Det vi av tillfälligheter fötts och socialiserats in i, denna organisering av en geografisk yta som visserligen stora delar av året är kall, mörk och ogästvänlig, men erbjudit oss naturresurser, kallas nationalstaten Sverige. Denna stat är en liberal och demokratisk administrativ enhet.

Det är något att vara tacksam, ”stolt” och glad över.

Organiseringen av vårt land, och att den inte är byggd på ethnos utan demos, har lett till att vi tar emot människor från krig och förstörelse. Människor som flytt krig och elände vet att jämföra vårt land med de länder de kom ifrån och värdera det högt.

Men vi själva är hemmablinda och närsynta.

En gång för ganska många år sen hade jag en ”konflikt” med kulturskribenten Martin Aagård som här får illustrera denna närsynthet som är så vida spridd. Det började med ett meningsutbyte på hans hemmaplan – Aftonbladets kultursida – och handlade egentligen om utbildningsnivån i Somalia, men kom att bli en större fråga. Han anklagade och fultolkade mig på flera punkter och reagerade bland annat på att jag i en text använt ordet fosterlandet, ett ord som han förknippade med extrem nationalism.

Senare gjorde Uppdrag Granskning ett program om detta meningsutbyte. Martin Aagård insinuerade återigen att jag, som vid den tidpunkten arbetade i en somalisk organisation med integrationsfrågor, var nationalist medan han själv inte ens behövde något fosterland.

Jag minns att jag skrattade när jag hörde hans ord och tänkte: Skulle du vidhålla det efter att du blivit rånad på pengar och pass i Kabul eller Nairobi?

Jag tror inte det.

Martin Aagård hade som alla andra svenskar kontaktat den svenska ambassaden och bett om hjälp. Utan pass blir det svårt att resa hem.

Vi inser inte vad den demokratiska nationalstaten gjort med oss, vilken frihet den gett oss, vilka livsmöjligheter och privilegier den erbjudit. Jag har ofta sagt att vi är marinerade i stat, att vi är som fisken i vattnet som inte vet i vilket element den rör sig.

När jag var ung var jag som fisken, tog friheten för given. Den tillhörde min mänskliga rättighet.

Jag vapenvägrade.

Sen jag alltmer förstått hur unikt det är med liberala demokratiska rättsstater, på vilka grunder den vilar, har jag tänkt om. Om jag var ung igen hade jag gjort lumpen.

Läs även: Altstadt: Putins heliga krig i Ukraina

Om nu någonsin ukrainare varit marinerade i stat och därmed blinda för sitt land har fjällen fallit från deras ögon. Mängder med filmer visar hur män som kvinnor ställer sig ansikte mot ansikte med ryska soldater och skanderar ”Åk hem!” med risk för repressalier eller i värsta fall död.

Trots en numerärt överlägsen krigsmakt tar männen upp vapen och riskerar sina liv.
Varför?

Vad finns det för anledning att sluta sig samman med andra beväpnade människor som man inte känner, aldrig träffat, som kanske inte ens har samma intressen, som tillhör olika sociala klasser, har skilda utbildningar och trosuppfattningar?

Det handlar inte bara om att man delar geografisk yta, talar samma språk eller delar något så diffust som kultur, historia och nationstillhörighet eftersom också människor utan koppling till landet ställer upp.

De slåss för något som anses vara större än de själva. De slåss för värden som är hotade och som om de förloras får konsekvenser för generationer framåt.

Så svårt för oss att omedelbart ta in.

Ukraina lider av korruption, ineffektiva institutioner och hög kriminalitet men dess folk har smakat den demokratiska friheten såpass mycket att de fruktar vad ett liv under en repressiv regim skulle innebära. De flesta av de stridande har dessutom en historia och kultur att vårda och utveckla. Sådana gemensamma idéer, berättelser och abstraktioner är långt viktigare än man kan tro. Det är den nationella aspekten. Den övergripande är idén – principen om demokrati, självbestämmande, rätten att själv få välja sin framtid.

Läs även: Alexandersson: Kan kriget få oss att inse vad som är viktigt?

De flesta människor på jorden har aldrig upplevt den friheten. De som har upplevt den blir lätt bekväma och försvarslösa. Eller som den amerikanske presidenten Dwight D. Eisenhower sa:

”Ett folk som värderar sina privilegier högre än sina principer mister snart bådadera.”