”Må han brinna i helvetets eldvågor oavbrutet!”, skriver en användare om Vilks på Sveriges Radios Facebooksida. En annan skriver “rätt åt honom”. Flera av dessa som skriver hatiskt om Vilks efter hans bortgång har utlandsklingande namn.

Och när jag undersöker tonen i en typisk vänstergrupp på Facebook är tonen påfallande osympatisk även där. En användare med svenskklingande namn skriver: “Kultur-Sverige blev just lite bättre”. En annan skriver “Jag sörjer inte heller Vilks död”.

Det finns många aspekter angående yttrandefriheten i landet som Vilks med sin konst tog tempen på. En sak är hur islamisterna skulle reagera. En annan hur etablissemanget skulle se på frågan, och ytterligare en hur allmänheten skulle motta hans gärning.

Hur våldsbejakande islamister reagerat på Vilks muhammedkarikatyrer är känt. Det har gjorts flera försök att mörda honom. Amerikanskan Colleen LaRose, även känd som Jihad Jane, försökte rekrytera islamiska terrorister att mörda Vilks. Föregångaren till IS satte ett pris på hans huvud 2007. Terrornätverket al-Qaida satte upp Vilks på en dödslista 2013.

Mer beklämmande är hur etablissemanget reagerade på Vilks karikatyrer. Mehmet Kaplan, då på Sveriges Muslimska Råd och riksdagsledamot för MP, sa: “Det är fel att ta upp det som en yttrandefrihetsfråga. Det handlar om en maktfråga, där en utsatt grupp provocerats och där man på förhand kunde förstå att de skulle känna sig kränkta. Då kan man inte komma dragande med yttrandefrihet.” Mehmet Kaplan blev senare minister i en rödgrön regering.

Det är än mindre förståeligt hur en svensk elit med icke-muslimsk bakgrund svek Lars Vilks. Täppas Fogelberg, journalist och författare, skrev i en debattartikel 2012: “Om Lars Vilks är så puckad att han gång på gång retar dem som är mer stingsliga än jordgetingar får han stå sitt kast. Dra in hans bevakning och lägg ut stormningen av hans hus på Youtube.”

Leif GW Person tyckte att Vilks skulle åka till Rosengård i stället och säga ”åk hem med er, era dumma jävlar”. GW Person ansåg att det hade “i vart fall inget med vår yttrandefrihet att göra” om Vilks i så fall skulle behöva fraktas hem på bår.

Men självklart har detta med vår yttrandefrihet att göra. Lars Vilks är inte den enda som hotats för att ha kritiserat islamister. Ann-Sofie Hermansson anklagades för grovt förtal sedan hon på sin blogg beskrivit två kvinnor som ”extrema röster” och menat att de ”försvarat terrorister”. Nalin Pekgul (S) vittnade i rättegången om att en av dessa kvinnor drivit en hatkampanj mot henne. Pekgul säger att hatet mot henne fick henne att frukta för sitt liv, vilket föranledde hennes avgång från politiken.

Det nystartade politiska och islamistiska “Partiet Nyans” twittrade om den frikännande domen: “Hovrättens friande dom om förtal mot Ann-Sofie Hermansson är ännu ett skäl till varför islamofobi behöver ha egen brottsrubricering. Islamofobin är ett av Sveriges främsta problem. Kommer vi in i riksdagen, lovar vi att sätta islamofobin högt på agendan.”

Helene Bergman, svensk journalist och författare, skriver i sin bok Förortens grupp 8 (Beijbom Books 2017) om kvinnor som vågat kritisera hederskulturen och islamisterna och som en konsekvens lever under Säpobeskydd och skyddad identitet. Bergman är besviken på dagens journalister i de stora medierna. Hon menar att de med sin tystnad eller kritiklösa rapporterande lämnat över till islamisterna och hon har därför sagt upp sitt medlemskap i Svenska Pen.

Upploppen i Malmö efter koranbränningen sommaren 2020 blev en världsnyhet. Det förekom antisemitiska slagord och människor som ropade ”Allah är större”. Liberalernas ordförande i Stockholms stad, Jan Jönsson, skrev då i Expressen: ”Tack och lov har vi fortfarande yttrandefrihet i Sverige. Och den ger mig rätt att säga att det är förkastligt och fel att utnyttja friheterna i vår grundlag för att försöka samla stöd för att kväsa andras frihet och uppbåda till våldsamheter.” Han vände sig alltså med dessa anklagande ord inte mot dem som brukat våld i upploppen, utan mot dem som bara bränt en bok som var i deras egen ägo.

Reaktionerna på provokationer som koranbränning, pridetåg i utanförskapsområden och muhammedkarikatyrer visar hur radikala islamister blir allt fler i Sverige, och utgör ett hot mot människor som kritiserar islams läror. Sådana händelser visar också på en tendens hos svenskt etablissemang och allmänhet att uppröras över medvetna provokationer av troende muslimer på ett helt annat sätt än hur man reagerar på provokationer mot kristna.

Svenskar verkar agera med något slags “låga förväntningars rasism”. Man kräver att troende kristna ska ha vett att kunna ta kritik mot den kristna religionen, men man har inte samma förväntningar på troende muslimer. Många ser nog till och med ner på västerländska kristna och tycker att sådana som växt upp i vårt kunskapssamhälle borde veta bättre än att tro på kristna utsagor. Samtidigt visar man stor förståelse när fundamentalism biter sig fast hos troende muslimer.

Peter Weiderud, då ordförande för Sveriges kristna socialdemokrater, skrev till exempel 2011 en text med rubriken: “S-muslimer kan inte förväntas ha samma förståelse för HBT-personer”. Man visade helt enkelt ingen acceptans för homofoba kristna, men samtidigt stort överseende med homofoba muslimer.

Utvecklingen har gett denna typ av fördragsamhet mot islamisk fundamentalism fel. Till syvende och sist handlar det om vilket samhälle vi vill ha i det framtida Sverige. Vill vi ha ett land där den som försvarar friheten att kritisera alla religioner, även islam, möts med dödshot? Vill vi ha ett samhälle där den som kritiserar hedersförtryck måste leva med skyddad identitet i fruktan för sitt liv? Om inte är det dags för fler att våga stå upp för yttrandefriheten i stället för att kritisera dem som använder den.