Jag hoppas att du blir gammal. Så lyder, ungefärligt översatt, en traditionell iransk lyckönskning. Att leva länge och väl ses i många kulturer som en måttstock på ett gott liv, också i den svenska. Därför är det glädjande att fler får leva långa och i allt högre grad friska liv.

Under 1860-talet firade ungefär tre svenskar varje år sin 100:e födelsedag. Under 2020 var det runt 1 500 personer. Justerat för befolkningsförändringen har chanserna att fylla hundra år ökat rejält – 185 gånger så många bland befolkningen når upp till den åldern.

Det finns ingen enskild förklaring till varför den genomsnittliga livslängden har ökat över tid. En rad faktorer, som högre levnadsstandard, bättre arbetsmiljö, förbättrad vård, moderna läkemedel samt ändrade levnadsvanor, är alla viktiga faktorer.

I Stockholm är det idag 16 procent av befolkningen som är 65 år eller äldre, i Västsverige knappt 20 procent. I andra svenska regioner har minst en femtedel hunnit fylla 65 år. I Norra Mellansverige och Mellersta Norrland rör det sig om en knapp fjärdedel.

Denna i grunden positiva utveckling brukar ofta framhållas som en samhällsutmaning. Hur ska svensk samhällsekonomi klara övergången mot en åldrande befolkning? Måste inte allt fler äldre försörjas av allt färre i arbetsför ålder?

Det finns mycket riktigt samhällsproblem kopplade till åldrande. Till exempel att en oroväckande hög och växande andel av företagarna i norra Sverige snart kommer att gå i pension. I framför allt de glesbefolkade delarna av Sverige flyttar dystert nog många unga samtidigt som pensionärerna blir fler. 

Men problemet är inte åldrandet i sig, utan snarare att näringspolitiken sätter stopp för industriella satsningar i svensk glesbygd, så att framtidshoppet urholkas.

Att fler blir äldre bör dock applåderas. Vi blir nämligen inte bara allt äldre, utan i takt med att hälsan förbättras adderar vi fler friska år till våra liv. Handlingen i Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann må vara otrolig – men blir lite mindre osannolik i takt med att bättre hälsa ökar de äldres självständighet.

För 15 år sedan kunde de kvinnor och män som hade fyllt 65 år se fram emot elva ytterligare friska levnadsår. Enligt senaste data kan män som fyllt 65 år nu se fram emot 16 fler friska levnadsår, medan siffran för kvinnor är nästan 17.

Det är en rejäl förändring som har skett på senare tid. Min fasta övertygelse är att det är början på ett paradigmskifte. För första gången i mänsklighetens historia utvecklas idag tekniker för att stimulera kroppens cellulära reparationsmekanismer och slå ut zombieceller.

Under 2030-talet kan första generationen av föryngringsterapier nå allmänheten. De kommer att följas av ytterligare generationer, eftersom forskarna parallellt utvecklar en rad olika spår. Vissa satsningar misslyckas, eller är felinriktade från början, men många framsteg görs också. De senaste åren har forskare inte bara lyckats förlänga mössens livslängd betydligt, utan också i flera studier stimulerat föryngring.

För 20 år sedan läste jag biokemi vid Chalmers och fick då en intressant insikt mellan raderna i böckerna om cellulära mekanismer. De cellulära reparationsmekanismerna är mycket avancerade och om vi lär oss att aktivera dem kan föryngring vara möjlig. Några år därefter fick jag även möjlighet att forska i ämnet, vid Cambridgeuniversitetet. 

Men då skakade folk på huvudet om man nämnde föryngring. Så är det inte längre. Vi står inför början på en utveckling där människor kan leva och vara friska längre.

Jag tänker i en serie krönikor mer ingående täcka detta fenomen och diskutera om hur vi som individer kan förhålla oss till det. Detta är samma tema som i Game of Thrones, kampen för liv och mot död, och kanske kan denna kamp i verkligheten vara lika intressant. 

Nima Sanandaji är teknologie doktor vid KTH och ordförande i ECEPR (European Centre for Entrepreneurship and Policy Reform)