I en tidigare krönika skrev jag om hur kommunernas och regionernas nuvarande goda ekonomiska resultat döljer en oroväckande utveckling. Vad händer om deras omfattande skulder består i tio år till och räntorna stiger? Det enkla och tråkiga svaret är att Sverige då kommer att befinna sig i ett läge där regioners och kommuners budgetar delvis behöver täcka räntan på välfärdens skuldberg.

Man kan sammanfatta läget för kommunsektorns ekonomi så här: Det går plus nu, men anledningen är att de statliga satsningarna under coronakrisen var så stora. Bakom de nuvarande överskotten finns en underliggande trend av ökande skulder för kommunerna och regionerna.

Läs även: C byter sida i Surahammar – stöder SD-M-styre

Maastrichtskulden är en internationell metod för att räkna ut den offentliga sektorns samlade skulder. Kommunsektorns skuld är enligt denna metod cirka 600 miljarder kronor. De senaste tio åren har skulden ökat med omkring 42 miljarder kronor per år. Om utvecklingen långsiktigt fortsätter enligt den trenden kan kommuner och regioner omkring år 2030 ha en skuld i storleksordningen 1 000 miljarder kronor, en biljon.

Den tillfälliga effekten av god ekonomi för kommuner och regioner, i samband med coronakrisen, kanske gör att nivån inte nås exakt år 2030. Men om vi ser figuren nedan, är det tydligt att med nuvarande strukturer kommer nivån en biljon i Maastrichtskuld för kommuner och regioner att nås så småningom. Hur kommer detta att påverka välfärdens ekonomi?

Redan idag är kommunsektorns skulder en viktig fråga. I en artikel som nyligen publicerades i Realtid argumenterade företrädare för Kommuninvest för att en bankskatt skulle kunna underminera den kommunala välfärdens resurser. Kommuninvest, som ägs av kommuner och regioner, lånar pengar på kreditmarknaden för att sedan låna ut till kommuner och regioner. Effekten av bankskatten (riskskatten) skulle enligt ledningen för Kommuninvest mer än fördubbla kostnaderna för verksamheten.

Det är inte bara bankskatten som kan leda till att kommunsektorn får problem, utan också en normalisering av räntan till högre nivåer.

Läs även: L vill få bort utsatta områden 2030 – ”politik för de strävsamma”

Att ge en detaljerad bild av kommunerna och regionernas lånekostnader är inte lätt, men vi kan få en approximativ bild av läget. I början av året publicerade Kommuninvest en rapport som sammanställer läget för drygt 6 400 lån, certifikat och obligationer som kommunsektorn har – till ett belopp av 501 miljarder kronor.

I sammanställningen ingick även drygt 1 700 finansiella derivat motsvarande 183 miljarder kronor. Denna sammanställning inkluderar inte hela kommunsektorns lån, men betydande delar av den. Vi kan läsa: ”Genomsnittsräntan för kommunsektorns låneskuld minskade från tredje till fjärde kvartalet med 6 baspunkter till 1,00 procent.”

Låt oss göra en enkel överslagsberäkning: 600 miljarder kronor skuld och en ränta på en procent motsvarar sex miljarder kronor i ränta per år. Låt säga att kommunernas och regionernas skuld växer till en biljon kronor till cirka år 2030 och att räntan då har normaliserats till två procent. Då blir räntekostnaden 20 miljarder kronor per år för kommunerna och regionerna.

Vi kan inte känna till hur höga räntorna kommer att vara i framtiden, men dagens låga räntor är trots allt ett historiskt undantag. Vad händer om räntan blir tre procent framöver? Ja, då blir räntekostnaden 30 miljarder kronor. Alltså fem gånger högre än idag.

Låt oss komma ihåg att räntor på tre procent inte ens är värsta fall-scenario. I figuren nedan har jag sammanställt nivån på den långa räntan (tioåriga statsobligationsräntan) i Sverige, för januari månad under olika år, inhämtad från Ekonomifaktas sammanställning av Macrobonds siffror.

Här framgår det tydligt att högre räntor än dagens historiskt har varit fallet i Sverige. Om vi tar snittet för januari månad 1993 fram till 2021, har den långa räntan varit cirka 3,9 procent. En ränta på tre procent tio år längre fram är en realistisk möjlighet.

Så vad händer när kommunsektorns skuldberg har vuxit till en biljon kronor? Om räntan är på historiskt låga en procent kanske ekonomin går ihop. Men om räntan normaliseras tror jag kommuner och regioner står svarslösa.

Läs även: Moderaterna om a-kassan: ”Den nivå som ligger nu kan inte permanentas”

Mest oroväckande är att denna fråga i princip inte diskuteras i Sverige. Det långsiktiga perspektivet lyser med sin frånvaro. Om välfärdssektorn hade skötts som ett företag, hade någon genomfört en riskanalys. I riskanalyser ingår att se hur verksamheten påverkas om räntorna stiger.

Varför inte genomföra en riskanalys för välfärdens växande skuldberg?

Kommunsektorns skuldberg, och kostnaden för att betala av räntan på lånen, behöver diskuteras. Det är inte en icke-fråga, utan en fråga av central betydelse för välfärdens hållbarhet. Läget ser inte ljust ut. Förhoppningen att de växande skuldbergen kan betalas med dagens låga ränta hänger på en skör tråd. En seriös debatt behövs om hur välfärdens ekonomi kommer att se ut om Sverige får både en biljonskuld och högre räntor.

Det är givetvis enklare för dagens kommun- och regionpolitiker att lägga frågan om skulden på framtidens politiker, men är det ansvarsfullt?